To survive, and fight to the death [HG]

Ja, har kommit halvvägs med ett... kan du göra en kommentar så att jag kan lägga upp det sen när jag är klar? O____O

*Kommenterar* ;P

Jättebra skrivet

aja, nu blev det lång emellan.. Men jag har arbetat varje dag på kapitlet och fruktar att det endå är ganska dåligt.. tyvärr. MEN damer och herrar, här kommer kapitel 3!

3. Mötet, med en människa som kan ta mig hem

En gång när jag var liten, för nästan tio år sedan, då var det ett speciellt år. En liten liten flicka på bara tolv år detsutom precis fyllda. Jag minns när hon blev vald, Alice Spont hette hon. Innan hon blev vald kände vi varan. Jag minns hur hon ibland kom hem till oss och gav oss mat, hur hon ibland lät oss sova i deras lada när deras far inte var hemma, hur hon kom hem till oss med en kyckling. Det var hon som lyckats få oss att överleva. När det var kallt och grått, när far inte kunde jobba för sitt förstörda ben, hur hon alltid knackade på dörren i en liten visa, och jag alltid sprang och öppnade. Hon kramade alltid om mig tills det blev för kallt att stå i dörröppningen, hur hon alltid hjälpte mig att bädda sängarna. Jag vet inte varför hon gjorde det, min mor kände tydligen hennes far, men varför var han den enda som var emot att hjälpa oss? Sedan blev hon vald, och jag fick se henne kämpa för livet. Se henne kämpa för sitt liv. Se henne tyna bort, bli så liten att hon kanske skulle rymmas i min handflata. Hur hon slutligen dog av en kvinna från distrikt ett. Att hon grät sig till sömns varje natt, och då förstod jag, hur fel Hunger Spelen var. Hur mycket det plågade oss och hur idiotiskt det var. Att ingen igentligen vann på det, bara förlorade. Och nu står jag här, förlamad. Utan att kunna röra mig, förstår jag hur ont det måste ha gjort, att veta att man kastas in i en lek utan ett lyckligt slut. Man vet att man kommer dö.
Min familj hade givetvist hälsat på mig, inte för att jag minns någonting av det korta besöket. De senaste timmarna hade jag vandrat i dimma, inte vart medveten om världen runt omkring mig. Allt hände bara, och det gick så fort, som om man hjärna var så fylld av sorg att alla andra sinnen slutat fungera.
Dörren slogs igen, jag ryggade tillbaka och såg mig omkring, vad hade hänt? En svart man med ett stort självlysande ärr på ena kinden, ena ögat var av glas och båda benen var av metall syntes vid dörröppningen. Han haltade fram och satte sig mitt i mot oss, jag och Jand. Han stirrar på mannen, som om han han var hämtad från en annan planet.
”Vad glor du på grabben?” morrar han och landar med en duns på sidenfåtöljen. Jand biter sig i läppen och ser ned på sina händer.
”Så, deltagare för distrikt nio!” han skrattar och tar en drink.
”Så, några talanger?” han tar en klunk och stönar. Han betraktar oss nyfiket. ”Inga?” han höjde på ögonbrynet och tog en klunk till.
”Jo, jag kan spjut och kastkniv.” sa Jand hårt. Han försökte hålla blicken stadig på mannen, eller Taare, han vann för trettio år sedan men stor marginal. Han nickar och ser på mig.
”Och du då änkan?” han ser på mig med en aning grumlig blick, för mycket vin.. Att kan fått för sig att jag är en änka, ja, det retar mig enormt. Jag hade ju en.. en.. Tanken tog slut, vågade inte fortsätta.
”Jag kan kamofage rätt bra, och jag kan snaror..” jag såg irriterat på honom. Han suckade och hällde upp ett nytt glas. Han drack upp och fyllde på, han upprepade rörelsen ett flertal gånger innan han torkade sig om munnen, två och en halv flaska..
”Då, v skaa vi jooba med dåhå?” han ruskade på huvudet.
”För, det va.. ju knivar och.. öh, spjuut. Och du var någo, snubbe med kamoflage och snaror.” han torkade sig om munnen igen. Jag rynkade ögonbrynen och tvingade mig att nicka.
”Ja,” Jand bet hårdare i läppen och såg riktigt aggressiv nu.
”Vi börjar imorrn.” Han rese sig om snubblade ut på sina metallben. Jag satt tyst kvar. Vågade inte resa mig, för risken att behöva sätt mig igen, som ett svagt offer.
”Jag måste gå.” sa Jand och reste sig. Han slängde en blick på mig, en snabb blick. Ingen utom jag skulle ha uppfattat den. Men medan han lämnade rummet förstod jag vad blicken innebar. Den hade vart full av medlidande, smärta, hat, sorg! Han hade visat en sårbar sida. Även om det var för så en millisekund.
Jag såg ned på mina fötter. Skämdes, om jag bara kunde vara medlidsam för honom, men nej. Själviska jag tänkte bara på det som jag precis hade lämnat, min familj, min värld, mitt liv. Som om endast några veckor hade ett bestämt slut.
Jag reste mig och gick till min kupé. Helt borta hade jag visst inte vart, för jag mindes vart det låg, en stum flicka hade visat mig. Hon hade svullna röda kinder och rödkantade ögon. Någonting sade mig att hon var alldeles ny, och att hon hade tagits hit med våld. Jag svalde en klump i halsen och klev in. Hon var kvar. Hon ställde ned en bricka med kritvita fluffiga bröd, de luktade nybakat och dröp av smör. Hon neg och lämnade mitt stora runda rum. Jag smög fram och tog en skiva. Det smakade godomligt! Sött och friskt, varmt och mättande! Inte alls som knäckebröden hemma. Som var grova och bruna, hade små saltkorn i sig och hasselnötter i. Jag åt upp allt och blev rastlös. Plötsligt kändes kupén främmande. Stor och opersonlig. Inte som den lilla stenbyggnaden som jag och... min familj bodde i. Med tre rum, kök, badrum, eller en skål med vatten och ett dass. Tillsammans med ett litet vardagsrum med en fåtölj och tv, där Hunger spelen visades regelbundet, två små sovrum fanns också, ett till Marie och Simon, och ett till mig och Andre. Jag satte mig stumt på sängen. Kände hur det kliade i hjärtat, det snörptes ihop till en svart liten boll, medan det droppade svagt av tårar. Kanske var det bara en känsla, eller så var det sant.

Vilket awezom kapitel

aw! c: tack! ♥ fast själv tycker jag det blev lite misslyckat, kommer ett bättre snart!

nej, det var inte miaslycklat.

BÄÄÄSTTT!!♥♥♥ Ej misslyckat ofc! :3