Caroline, Mitt Perekta Liv - Förstört?

Bevakar helt klart!

Aaw... Jag läser!!! ♥

*BEVAKAR*

OMG GUD VAD AWESOME, FORTSÄTT. o___o

jätte braaa ♥3 *bevakar*

Bevakar♥

Ni är underbara! ♥
Nu har jag problem med internet lite då och då, men jag kan skriva på min dator och fara in på pappas och sätta ut kapitel. Men det kommer nog inte lika ofta om inte internet funkar. -.-


Kapitel 3.
Drömmen

Caroline snurrade och vred på sig i sin säng.
Hon gick tyst genom den mörka salen, och såg en gubbe med grått vitt långt skägg, som var till midjan till honom. Och i mitten var det fäst med en hårsnodd. Han verkade också gå omkring i en blå pyjamas.
”Caroline? Du vet att du hör hemma här. Kom till oss” Gubben vände sig om och gick iväg utan ett ord till, och Caroline blev stående där hon var, ända tills hon förstod att han ville att hon skulle följa efter honom. Men det var försent, han var redan bort.
Det var tredje gången som Caroline hade den där konstiga drömmen med den konstiga mannen i pyjamasen, och hon visste inte vad det betydde, eller varför hon aldrig kunde komma på att hon skulle följa efter mannen fören det var försent – det var som om någon tvingade henne att inte komma efter, och när den/det/han/hon släppte taget var det försent för att göra något åt det. och hon hade också en känsla av att det inte alls bara var en dröm, utan att mannen kommer att berätta något för henne, något väldigt viktigt.
”Caroline? Skynda dig nu! Du blir försenade till skolan annars” ropade pappa från köket, jag fick bo hos honom på ”hel tid” nu – annars skulle jag bo varannan vecka hos honom och varannan hos mamma. Men eftersom mamma inte ännu hade vaknat upp från koman kunde jag ju inte bo hos henne.
”Jaja, jag kommer” Caroline hade inte varit till skolan på en vecka, och nu - på måndag – skulle hon bli tvungen att börja där igen, även om hon inte ville det. Hur skulle hon kunna hjälpa sin mamma om hon satte i skolan och var tvungen att låtsas som inget?
”Caroline!? Kom nu!” ropade pappa igen, och jag sprang ner till honom. ”Äntligen. Nu får du ta och skynda dig, och kom ihåg att du ska till kuratorn idag” ropade pappa medans jag sprang förbi honom för att hinna med bussen.

”Caroline Stewart” sa Caroline till tanten som släppte in folk till kuratorn.
”Caroline Stewart...” sa tanten och letade på sin dator. ”Ja, du kan gå in”.
”Hejsan Caroline” sa Mrs Lola när Caroline kom in genom dörren, Caroline hade alltid tyckt att Lolas namn var väldigt lustigt – vem döper sitt barn till Lola? Lola hade också ett väldigt udda utseende, med sina stora ögon, vänligt leende och igelkott aktigt hår – kunde nästan vem som helst tro att hon var en häxa. Men av just den anledningen gillade Caroline henne i smyg – om någon skulle få reda på det – till och med hennes mamma – skulle hon vara dödsdömd.
”Hej, Lola” svarade jag vänligt och satte mig stelt ner i stolen mitt emot Lola.
”Din pappa berättade för mig att din mamma ligger i koma” Sa Lola oroligt letade efter spår på Caroline, när Caroline märkte det log hon så gott hon kunde.
”Jag mår bra” sa Caroline utan att ha lyssnat på vad Lola sa, i tron om att hon frågat hur hon mådde. När hon såg Lolas misstänksamma min log hon ännu bredare. ”Tack för att du frågade”. Lola så fnissade lite och granskade mig sedan ännu noggrannare.
”Men hur mår du på riktigt?” frågade hon sedan efter en stund, mycket allvarligare. Caroline tvingade mig själv att hålla tyst om den dumma drömmen, och svarade bara med ett kort och avvisande ”bra”. Lola suckade och visste att hon inte skulle få mer ord från Caroline just nu, och gav motvilligt upp.
”Okej. Nå låt oss börja. Idag ska vi göra en övning som heter ’bild för ord’ – det vill säga – jag visar en bild och du säger det första som du kommer att tänka på”. Hon tog fram en bunt med bilder, och började med en pojke – oturligt nog.
”Långt skägg” sa Caroline, och hoppades att hon snabbt skulle fortsätta till nästa bild, men det gjorde hon såklart inte – för pojken på bilden hade inte något skägg.
”Långt skägg?” frågade hon förvånat.
”Ja, det var från någon konstig dröm som jag hade” mumlade hon och försökte få det klart för henne att jag inte ville prata om just den drömmen just nu.
”Mardröm?”
Jag nickade för att få henne att tappa intresset, och det var precis vad hon gjorde. Istället tog hon fram en till bild och vi fortsatte.

Awesome!

En sak bara, ibland står det Caroline och ibland står det jag eller mig eller nåt sånt. Menar du att du pratar om Caroline eller att du är Caroline?? O.o

Jo, jag vet. Det var för att jag är så van med att skriva i "jag"-form och nu när jag skriver i en annan form kan jag glömma det ibland. Men som sagt hann jag inte läsa igenom det.

ok, men varför skriver du inte bara "jag" då, vrf måste du skriva "Caroline"?