Hogwarts bakom kulisserna- lyckliga dagar & blödande farväl

Du är superduperawesome!!! Jättebra!!

Kapitel 3- Audrey
– Audrey, har du sett ett litet, inslaget paket? frågar Mason och kikar in i mitt rum.
– Snälla säg inte att du har tappat bort Cats julklapp, säger jag och tittar besviket på min bror.
Han är en katastrof när det kommer till att hålla reda på saker.
– Det skulle ha varit mycket lättare om Cat skulle ha fått komma hit under jullovet så att jag kunde gett henne den då men nej, det gick ju inte, säger han och sätter sig på min sängkant.
Jag himlar med ögonen och fortsätter att dra borsten genom mitt bruna hår. Mason tittar på mig genom spegeln.
– Du hade tur som kunde ta hit Casper, säger han.
Jag kan inte hjälpa det men när han nämner Casper rodnar jag. Mina kinder hettar till. Det känns som om de brinner upp. Mason märker det. Han höjer sina ögonbryn.
– Det var en oväntad reaktion. Borde du inte börja fnittra och le sådär fånigt som bara tjejer kan när de är otroligt förälskade, säger Mason.
– Håll käften, säger jag och skrattar.
Han ler och drar handen genom sitt rufsiga hår.
– Jag är säker på att Cat kommer bli jätteglad över halsbandet, säger jag.
– Tror du det? Det är inte för mycket då? Jag menar, vi har ju bara varit tillsammans i ett par månader, säger Mason.
– Diamanter är en flickas bästa vän, säger jag.
– Du har väl rätt. Jag får väl gå och leta efter det igen, säger han och går ut.
Det är synd att vi inte kan umgås såhär bra i skolan. Då är vi blodiga fiender, nästan. Jag öppnar mitt smyckeskrin och plockar fram den ringen som Casper gav mig i julklapp. Den är silvrig och har en stor, blå safir som glänser. När jag tar på mig ringen är det som om jag förs tillbaka till den där kvällen. Kvällen då det hände.
Det är juldagen och kvällen innan Casper ska åka hem. Vi sitter framför den tända brasan och dricker varmchoklad. Mina föräldrar lät Casper bo i gillestugan som ligger nere vid vår lilla sjö och allt ljus vi har är ett par tända blockljus som är utställda lite varstans på golvet och elden. Casper tar min hand och trär på ringen. Bara sådär. Jag tittar med stora ögon på den.
– God jul Audrey, säger han och kysser mig.
Jag lägger armarna runt hans hals och drar till mig honom. Inget kan få mig att släppa. Casper pressar försiktigt ner mig på rygg. Kyssarna får varenda nerv i min kropp att spänna sig. Jag drar av mig min tröja och Casper tittar chokat på min halvnakna överkropp. Jag fortsätter att kyssa honom och börjar fumla med hans dragkedja. Då drar han undan sig en bit.
– Är du säker? frågar han.
– Jag älskar dig, säger jag.
Det verkar vara allt han behöver veta för snart är hans byxor av. Casper kysser mig ner för kroppen och jag ler dumt upp mot mörkret.
Det var den bästa natten i mitt liv. När jag vaknade nästa morgon var han borta men på kudden bredvid mig låg en röd ros. Vanligtvis är jag inte så mycket för romantik, framför allt inte när jag är onykter, men just då kändes allting så perfekt och romantiskt.
– Audrey, vi ska åka till tåget, säger Mason och går förbi mitt rum.
Jag harklar och tittar mig en sista gång i spegeln. Mitt hår ligger perfekt på axlarna och ramar in mitt lilla ansikte. Ögonen tindrar av lycka och kinderna är fortfarande lite röda.
– Audrey! ropar Mason.
Jag skyndar ner för trappan och ska precis ta på mig mina skor och ytterkappa när mormor kommer ut ifrån vardagsrummet. Hon håller ett glas vin i handen, trots att klockan inte ens är elva.
– Låt mig få se på er innan ni åker iväg, säger hon och Mason och jag ställer upp oss på rad.
Mormor synar vårt utseende. Drar i min kjol för att göra den längre, trots att jag har strumpbyxor under och plattar till Masons hår. Precis när hon ser nöjd ut får hon syn på min ring.
– Vad är det här? frågar hon och håller upp min hand.
– En ring. Casper gav den till mig i julklapp, säger jag.
Hon ger mig ett skeptiskt ögonkast men låter det gå för den här gången. Mamma kommer ner för trappan och hon suckar.
– Mamma, de ska tillbaka till Hogwarts inte någon mugglarmilitärskola, säger hon och tar på sig sin gråa kappa över den vinröda dräkten.
– När man är bekant med trolldomsministern så kan man inte se ut hur som helst, säger mormor och pillrar på sitt pärlhalsband.
– Det är du som är bekant med trolldomsministern. Barn ge mormor en hej då puss, säger mamma.
Mason och jag ger mormor varsin kindpuss och går sen ut med mamma efter oss. Vår chaufför har kört fram vår svarta Bentley. Vi sätter oss i bilen och bilen börjar rulla. Jag tittar mig en gång över axeln och ser hur vår gigantiska herrgård blir allt mindre och mindre. Nu är vi på väg till vårt andra hem. Ibland undrar jag om det är vårt bästa hem.

Tack för alla kommentarer! ni är bäst, fortsätt så och mer kapitel dyker upp!
berätta gärna vad ni tycker om karaktärer och händelser! ♥

Haha läste i början att det är en trilogi, då är det ju bara en fanfic kvar efter denna! D: Kan du inte göra fler om dem. Du har verkligen lyckats fånga mig i din fanfic.

Kapitel 3 var förövrig jättebra, undrar vilket finger som ringen sitter på och hur det kommer gå för Audrey och Casper, känns som det kommer gå illa D:

Jag älskar karaktärerna

Och jag älskar denna ff:en

Och jag älskade kapitlet! ♥

Kapitel 4- Cat
– Är du säker på att dina vänner kommer låta mig sitta här med er? frågar Willbur.
Vi sitter mittemot varandra vid Ravenclawbordet och väntar på att middagen ska serveras och att de som åker med tåget ska komma.
– Varför skulle det ha någonting emot det? Bordet är lika mycket ditt som deras, säger jag.
Han nickar och vill säga något mer men då dyker de andra upp.
– Hej! Har du sett Ozzy? frågar Gwen och sätter sig bredvid Willbur.
– Öh, jaa. Han ligger nog uppe i din säng, säger jag lite smått förvirrat.
– Är det ledigt här? frågar en kille som står bredvid mig.
Jag tittar på honom, fortfarande förvirrad. När jag ser vem det är så börjar jag skratta. Mason ler brett och snurrar runt så att jag kan se vad han har på sig.
– Vart har du fått den ifrån? frågar jag och tittar på hans svarta kappa med Ravenclawemblemet.
– Jag bytte kappa med en kille i korridoren, säger Mason och sätter sig.
– Men varför? frågar jag.
Han ler ett pojkaktigt leende och jag blir alldeles varm i kroppen.
– Jag har saknat dig gumman, säger Mason och räcker fram ett litet paket.
Jag märker att alla vid bordet tittar åt vårt håll. Jag tar paketet och öppnar det. I en liten ask ligger det vackraste halsband jag någonsin sett. Det är en tunn silverkedja med en silverberlock. Berlocken har ett par siffror inristade på locket. Jag öppnar berlocken och känner hur mitt hjärta smälter. Mason har förminskat en bild som Audrey eller någon annan tog på oss innan jullovet. På bilden sitter jag i Masons knä och våra pannor nuddar varandra. Och för att göra det hela ännu sötare rör sig bilden. Man kan se hur snöflingorna faller ner runt oss. Jag tittar upp på honom.
– Har jag sagt hur mycket jag älskar dig? frågar jag och ger honom en kyss på munnen.
När vi släpper taget om varandra så känner jag mig helt vimmelkantig.
– Vart har du din kille Audrey? frågar Mason.
Audrey tittar sig omkring och hittar honom borta vid Slytherinbordet. De får ögonkontakt med varandra och Audrey skickar iväg en slängkyss som Casper fångar upp. Vi andra skrattar åt deras romantiska gester.
– Jaha, jag vet ju vad ni kommer hitta på efter middagen. Willbur, är du upptagen? frågar Gwen och lägger sin kind på hans axel.
Willbur rodnar och vet inte vad han ska säga.
– Gwen sluta. Bry dig inte om henne Willbur, säger jag.
Han ler tacksamt men är fortfarande generad. Då hörs en av Dumbledores harklingar i rummet och vi slutar prata.
– Välkomna tillbaka. Jag hoppas att ni alla har haft ett mycket trevligt lov och så fort Mr Goldstein hittar till sitt rätta bord kan vi börja äta, säger Dumbledore.
Mason ställer sig upp och håller upp händerna som om han vill meddela att han gett upp. Han slänger av sig kappan och ber Gwen och Audrey att glida isär, så att det bildas ett hål emellan dem. Sen tar han fart, hoppar upp med en fot på vår sittbänk och hoppar över bordet och landar på golvet mellan Gryffindor och Ravenclaw. Alla i salen applådera och hans vänner mässar hans namn. Naturligtvis njuter Mason av uppmärksamheten och bugar djupt innan han sätter sig vid sina vänner.
– Vi tackar Mr Goldstein för den fina uppvisningen, hans flickvän måste vara väldigt stolt. Och nu när Mr Goldstein är på rätt plats så har jag inget mer att säga än: hugg in, säger Dumbledore och maten dyker upp.
– Så vad har du hittat på idag? frågar Audrey och lägger upp kalkon på sin tallrik.
– Willbur och jag gick och hälsade på våra ugglor, vi tog en promenad runt skolan, hade snöbollskrig och efter det så satt vi i uppehållsrummet och Willbur läste högt ur King Artur, säger jag.
– Det låter… trevligt, säger Gwen. King Artur sa du.
Hon tittar på Willbur som blir ännu rödare i ansiktet. Jag börjar bli orolig för den här killen. Mår han verkligen bra?
– Du brukar läsa, konstaterar hon. Tjocka böcker.
– Ja-a, stammar han fram.
– Coolt, säger Gwen och med ett axelryck återgår hon till att äta av maten.
Jag tittar på halsbandet och ler. Det finns bra killar och det finns dåliga killar. Precis då kommer Audrey med ett dåligt exempel.
– Gwen, Brighton tittar på dig och han ser inte glad ut, säger Audrey.
– Tror fan att han tittar på mig. Han blev ju sparkad ur quidditchlaget på grund av mig, säger Gwen.
Jag suckar.
– Jag trodde att vi lämnade hela den här quidditchistorien bakom oss förra terminen. Kan vi inte bara fokusera på den här terminen? frågar jag.
– Okej, okej. Chilla, säger Gwen.
– Du har nog rätt. Vi har ju trots att G.E.T- proven den här terminen, säger Audrey.
Alla vid bordet ryser till. Man kan nästan känna hur rysningen går genom bordet. Låt mig säga såhär: Ingen gillar prov.

kommentera, berätta! jag vill veta vad ni tänker på! ni är bäst ♥

Åh, jättebra!!!! Tycker Willbur är söt ;D

Grymt bra!!!

Här kommer min kommentar som jag glömde skriva igår för att jag läste på mobilen. Jag tycker om alla huvudkaraktärerna, men Gwen är min favorit för att hon verkar mest verklig. På grund av alla hennes problem osv ungefär. Men Mason är gullig och det är Casper också, gillar att du fått in att killar inte alltid är sådana som tar ett ligg och sticker utan att det finns killar som är jättegulliga. ♥

Kapitel 5- Gwen
I slutet av veckan har vi dubbeltimme i trolldryckskonst tillsammans med Hufflepuff. Världens tråkigaste ämne.
– Undrar vad professor Snape kommer låta oss göra den här terminen, säger Cat när vi går in i lektionssalen.
– Vi får väl se, säger Audrey.
Det finns bara tre lediga i klassrummet och Willbur sitter på den fjärde platsen.
– Hej, är det ledigt här? frågar jag.
Men han verkar inte lyssna. Helt inne i sin bok. Jag vinkar med min hand framför hans ansikte och han rycker till. När han får se att jag pratar med honom rodnar han.
– Är det ledigt här? frågar jag.
– Visst, säger Willbur och stänger igen boken.
Jag sätter mig ner på stolen bredvid honom och precis då kommer professor Snape in.
– Som ni kanske är medvetna om så kommer ni att ha era G.E.T- prov i slutet av terminen. Till skillnad från de andra lärarna så kommer jag inte dalta med er på grund av detta. Snarare tvärt om, ni kommer få jobba ännu hårdare. Är det uppfattat? frågar han och tittar på oss med sina svarta ögon.
Vi nickar och han fortsätter att prata.
– Med start idag och en månad framöver så kommer ni, två och två, brygga polyjuice elixir. Och ni behöver inte berätta för mig att det är en komplicerad dryck, jag vet detta men jag bryr mig inte. Om ni vill lyckas här i livet så måste ni kunna klara av komplikationer, säger Snape och börjar para ihop elever.
När han kommer fram till vårt bord tittar han surt på mig.
– Ms Baker, ni kommer att arbeta tillsammans med Mr Atkins. Vilket betyder att Ms Goldstein och Ms Davies jobbar tillsammans. Jag är ledsen över att behöva bryta upp er perfekta trio men tro mig, det är för det bästa, säger han och vänder sen ryggen till.
Jag himlar med ögonen och vänder mig till Willbur.
– Det verkar som att vi kommer spendera en massa tid tillsammans, säger jag.
Han nickar och öppnar munnen för att säga något men verkar ångra sig.
– Ni kommer få varsitt recept av mig som ni under resten av lektionen ska läsa igenom, säger professor Snape.
En Hufflepuffelev räcker upp handen.
– Måste man sitta här och läsa igenom det? frågar hon.
– Jag kunde inte bry mig mindre om vart ni läser igenom receptet. Lektionen är över, säger han.
Vi plockar ihop våra saker och går parvis ut ur klassrummet. Audrey och Cat säger hej då till oss och går iväg. Willbur och jag bestämmer oss för att gå upp till sällskaprummet för att läsa igenom receptet.
– Person som för annans räkning åstadkommer en sig till större eller mindre djup sträckande hålighet i markplanet, löper en överhängande risk att utsättas för en positionsförändring, vilken resulterar i befintlighet i sagda hålighet, säger örnen.
– Den som gräver en grop åt andra faller ofta själv däri, svarar Willbur och dörren glider upp.
Det är ingen annan i sällskapsrummet och vi sätter oss i en av sofforna.
– Det här kommer inte bli lätt, säger jag när vi läst ungefär halva pergamentet.
– Vi löser det, säger han och fortsätter att läsa tyst för sig själv.
Jag nickar. Det är varmt i rummet och jag tar av mig min cardigan och knäpper upp ett par av knapparna i min skjorta. I ögonvrån kan jag se hur Willbur tittar upp ifrån pappret.
– Du har inte något emot att jag tog av mig lite va? frågar jag.
Han rodnar över att jag kom på honom med att titta.
– Inte alls, stammar han och blev helt plötsligt väldigt intresserad av receptet.
Jag ler och tänker lite.
– Vad är Willbur för namn egentligen? frågar jag.
– Vad är Gwendolyn för namn? kontrar han utan att titta upp ifrån pergamentet.
– Touché, säger jag.
Willbur tittar upp.
– Jag är döpt efter min farfar som dog en dag innan jag föddes, berättar han. Vad är din historia?
– Jag har ingen historia, säger jag och rycker på axlarna.
Han skakar på huvudet och lägger ifrån säg pappret.
– Alla har en historia.
Jag suckar.
– Det är lite pinsamt, så du får lova att inte skratta, säger jag och han nickar.
– Jag är döpt efter sjuksköterskan som hjälpte till att föda mig.
Jag väntar på att han ska skratta men han gör det inte.
– Varför var det pinsamt? undrar Willbur.
– Jag är döpt efter en överviktig och gammal sjuksköterska. Inte alls lika fint som att dina föräldrar döpte dig efter din farfar, säger jag.
Han ler.
– Jag tycker att Gwendolyn är fint men jag antar att du trivs bäst med Gwen, så jag tänker fortsätta kalla dig för det, säger Willbur.
– Om du får kalla mig vid mitt smeknamn så måste jag få kalla dig för något, säger jag.
Han nickar. Jag tänker efter.
– Will, säger jag efter en stund. Från och med nu tänker jag kalla dig för Will.
– Det låter bra, Gwen, säger han .
Jag ler. Det här arbetet kommer bli ett av de bättre. Om inte det bästa.

Nawwwwww, Gwen förtjänar en kille som bryr sig om henne, det gör alla, men vissa tjejer strävar efter pojkarna som är taskiga. D:

Bra kapitel!
Bäst, som alla andra t.o.m! ;D ♥^__^

Love ya