Landslide PM (Sv)

Days like this
Alice tittade in i spegeln en gång till och svor för sig själv. Det var inte hennes stil att svära men nu var hon tvungen. Tjejen hon såg i spegeln kunde på sin höjd kallas söt, med hjärtformat ansikte och långt blont hår. Hon hade inte Lilys ögon, Rachels figur eller Melanies vågiga hår. Alice var bara vanlig. Hur skulle hon få Black? Kanske skulle hon bara gå ut i sovsalen och säga till Rachel att hon inte klarade det. Det var bara det att hon så gärna ville klara det. Inte för att hon ville ha Black. Enligt Alice var han lika avskyvärd som Lily tyckte att James var. Nej, Alice ville få ett övertag över Rachel. Rachel som var renblodig, vacker och duktig på magi. Alice var halvblod och trots att ingen i Gryffindor egentligen brydde sig så skulle Alice ibland ge vad som helst för att komma från en rik och respekterad familj, Alice var inte vacker och även om all hennes läsning resulterade i bra betyg så hade hon inte samma begåvning som många av de andra besatt. Dessutom skulle hon inte vara kvar här nästa år så vem brydde sig om hon skulle göra bort sig totalt. Och Alice visste att Frank alltid skulle finnas kvar, som en sista utväg. För Alice hade inga planer på att bli en eremit som sin pappa. Alice skulle bli auror, den bästa någonsin – men de drömmarna var hemliga.
”Alice! Vad håller du på med där inne? Jag måste ha spegeln NU” gastade Melanie i panik utifrån sovsalen och bankade på badrumsdörren.
”Jag öppnar” svarade Alice spakt, låste upp dörren och möttes av Melanies perfekta ansikte. Som om hon behövde sminka sig.
”Du ser hemsk ut” slängde Melanie ur sig och gav sin kompis en medlidsam blick.
”Tack!”, Alice klämde fram ett leende och skyndade sig ut från det lilla rummet.

Det var kaos i Gryffindorssällskapsrum den kvällen. Imorgon hade sjundeårseleverna prov i förvandlingskonst och ingen hade förstått vad det egentligen var dem skulle ha prov på eftersom att det verkade som Mcgonnagall hade började prata i gåtor, och på Lördag var det Hoghsmeade utflykt vilket betydde att de som var par satt och diskuterade vad dem skulle göra och de som inte hade dejter var i upplopp. Alice skulle gå med Frank men de satt inte och smågnabbades om vad dem skulle göra. Alice satt i centrum för vad enligt henne var en mardröm. Lily satt på hennes högra sida och bråkade högljutt med Potter och hon ville ideligen ha Alice åsikter, åsikter som Alice inte hade. Melanie krävde att hon hjälpte henne med förvandlingskonsten och Rachel retade henne av det faktum att Black hånglade med en smal brunett mittemot dem. Mardröm? Alice lutade sig bakåt mot kuddarna och blundade i hopp att rummet skulle sluta snurra runt – det funkade inte. De var som att sitta i en slänggunga och inte kunna kliva av. Hon var tvungen att komma bort från alla röster, ljus och rörelser. Hon reste sig hastigt upp och höll tillbaka illamåendet medan hon vinglade mot porträtthålet men innan hon var framme snubblade hon till och allt blev svart.

Alice öppnade ögonen och överväldigades av ljus. Allting var vitt omkring henne och hon kunde inte minnas varför hon inte var i Gryffindors sovsal. Sängen hon låg i kändes knölig och lakanen hade snott sig runt kroppen på henne, dessutom kände hon sig matt och det dunkade i huvudet. Det var som om hon hade varit sjuk länge och alla krafter var borta. Vid ordet ”sjuk” förstod Alice med ens var hon var. De vita väggarna och den främmande sängen hörde hemma i sjukhusflygeln. Men varför var hon här? Alice hörde att en dörr öppnades men hon orkade inte vrida på huvudet för att se vem det var som kom.
”Ms Howe?” hördes en kvinnoröst tillhörande Madame Roy ”Hur känner du dig?”
”V-vad har hänt?” frågade Alice och rösten var raspig och halsen var torr som fnöske.
”Du svimmade lilla vän, du var helt utmattad” sa Madame Roy med len röst ”Inte konstigt mad alla läxor lärarna ger er” tillade hon för sig själv och skakade på huvudet.
”Vila nu Ms så kommer du känna dig bättre snart.

Nästa gång Alice vaknade hade det börjat skymma utanför fönstren och sjukhusflygeln var inbäddad i ett fridfullt dis, den var sånär tom som på hon själv och två killar. En blond och en svarthårig. Remus Lupin och Sirius Black. Lupin såg ut ungefär som hon själv kände sig men Black hade ett djupt halvläkt sår tvärs över bröstkorgen. Det såg riktigt läskigt ut men Alice hade svårt att fokusera på såret, dels på grund av mörkret och dels på grund av Blacks bara och väldigt välmusklade mage.
”Skit också” muttrade Alice för sig själv innan Madame Roy återigen kom in i rummet och viskade.
”Du har besök ms Howe”, Alice lyfte försiktigt på huvudet och såg att det var Melanie, Lily och Rachel. Hon log lite för sig själv, hennes vänner brydde sig om henne.
”Hej gumman! Hur mår du?” undrade Lily och sjönk ner i fotändan av sängen, desamma gjorde även Melanie och Rachel att döma av de lätta dunsarna.
”Jo du…” sa Melanie försiktigt och Alice fick spetsa öronen för att höra vad hon sa.
”Du skulle inte kunna hjälpa oss med talmagi läxan? Ingen av oss har läst de senaste diagrammen.” Inombords la sig den vanliga stenen sig tillrätta hos Alice men när hon upphävde sin röst lät den precis som vanligt.
”Såklart jag kan”

Alice fick stanna i sjukhusflygeln hela helgen och missade därmed Hoghsmeade utflykten. Lupin stannade inte länge men Sirius var kvar ända till sent på lördag kväll då han lyckades övertala den omhändertagande Madame Roy om att han mådde bra, innan han gick hade han gett Alice en svårtydd blick som med lite fantasi kanske skulle kunna tolkas som förstående, det var inte vad Alice hoppats på men det var mer än hon räknat med. Det var tisdag idag och trots att hennes huvud värkte och hon kände sig tyngre än vanligt så mådde hon bättre en på länge. Utanför fönstren sken solen för första gången sedan skolan började och Alice var på väg till spådomskonsten hand i hand med Lily. Alice gillade spådomskonst, många tyckte att det var ren smörja men Alice hade varit bra på det från första dagen. Tillsammans med försvar mot svartkonster var det hennes favorit ämne.
”Jag går först” sa Lily och började klättra upp för repstegen och Alice följde med, tätt efter. Alice och Lily var dem sista att komma och professorn, en äldre man med grånat hår och färgglad klädnad gav dem var sin kopp med teblad i och sa med viskande röst att dem skulle ha sin närmaste framtid klar för sig vid lektionens slut. Lily suckade uppgivet – spådomskonst var inte hennes starka sida. De två kompisarna satte sig i ett ledigt hörn och Alice tog sin tekopp i händerna och granskade tebladen.
”Ms Howe” sa professorn och lutade sig över Alice ”Kan du redovisa inför klassen vad du har kommit fram till?”. På vilken annan lektion som helst skulle Alice ha vägrat men nu nickade hon sakta på huvudet och ställde sig upp. Hon hade fått fram mycke information ur sin blommiga kopp men hon var inte helt säker på vad det betydde.
”Min närmaste framtid kommer bli turbulent och jobbig men den kommer föra flera goda saker med sig. Folk som jag aldrig räknat med kommer dyka upp vid min sida och en kommer hålla mig nära sitt hjärta trots ett växande avstånd"

A/N Tack alla som kommenterat det betyder så himla mycket för mig ♥

Supermegafoxyawesome! Du är fantastisk, vet du om det?
Tycker rätt synd om Alice men hoppas att tebladen har rätt

Älskar denna ff...

Jättebra, verkligen helt fantastiskt!

Tack sötiz ♥



Nämen tack ♥



Tack Tack Tack ^^ ♥

Någon som har nån idé om vad som kommer ske härnäst?

Det är ju så, inget att tacka för

Åh, det. var. bäst! ♥♥♥

Mer?

SUPERBRA! ♥ *bevakar*

OMG! så otroligt jävla bra! I LOVE THIS! ♥