Hogwarts bakom kulisserna- eldwhiskey och quidditch

SuperAwesome!!!!!

Kapitel 4- Audrey
Nästan en månad efter att skolan börjat är första quidditchmatchen. Gryffindor möter Slytherin. Årets största match.
– Vad tror ni? frågar Cat.
Vi sitter i en avskild del av Ravenclaws del av den ovala quidditchstadion. Här kan vi prata utan att någon hör. Energin på stadion är otrolig. De mötande lagens elevhem har redan börjat skrika smutskastande heja ramsor åt varandra.
– Gryffindor gör flest mål. Slytherin fångar kvicken och vinner, säger Gwen och lutar sig mot bänken ett steg över.
Hon har på sig solglasögon trots att himlen är grå.
– Varför tror du att Slytherin tar kvicken? Båda lagen har otroligt bra sökare i år, säger Cat.
– Snälla. Gryffindor har inte haft en bra sökare sedan Harry Potter, säger jag.
– Vem är Harry Potter? undrar Gwen.
– Någon viktigpetter som gick här på skolan för ett par år sedan. Mason pratar om honom en hel del där hemma. Han är tydligen någon sorts hjälte i Gryffindor, säger jag men hon har slutat att lyssna.
Istället börjar hon rota i väskan hon ha med sig. Gwen plockar fram tre stycken flaskor och kastar varsin till oss.
– Jag tänkte att vi skulle behöva lite… uppfriskning, säger hon och dricker ur sin flaska.
Jag vrider på locket och luktar. Doften slår mig och dåliga minnen dyker snabbt upp.
– Whiskey? Är du galen? frågar Cat som också känt igen doften.
Gwen tittar på oss.
– Kom igen, det vore ju inte första gången vi drack tillsammans. Ni kommer väl ihåg när vi kom tillbaka till Hogwarts efter jullovet förra året, säger hon.
– Vi svor på att aldrig tala om den där kvällen igen, fräser Cat.
Jag tänker tillbaka:
Det var första dagen tillbaka efter jullovet. Jag hade snott en flaska eldwhiskey från mina föräldrar. Varför? Jag vet inte. Det hade bara känts rätt. Vi tre hade hittat ett avskilt ställe, precis som nu, där vi satt och skickade flaskan mellan oss. Whiskeyn brände i våra strupar men vi fortsatte att dricka. Ingen av oss vet egentligen inte varför. När flaskan var slut hade vi alla tre slocknat. Inte förrän sent på småtimmarna vaknade vi. Illamående och sjuka. Vi gick upp till Ravenclawtornet, så fort vi kunde, och la oss i våra sängar. När det sedan var dags för lektioner, kunde ingen av oss gå upp. Våra klasskamrater berättade för Filtwick om vårt tillstånd och när han kom tillsammans med Madame Pomfrey hade vi redan lurat ihop en historia om att vi delat på julgodis som måste ha varit dåligt. Båda svalde vår lögn och vi slapp gå på lektionerna.
– Vad har hänt med er? Jag känner knappt igen er. Allt ni gör är att klaga på hur jag är när ni är precis likadana. Jag börjar tröttna på att ni uppför er så kyskt! Fan, ta ur pinnen ur arslet för helvete, säger Gwen och tittar ut på planen.
Cat och jag tittar på varandra. Hon har rätt. Vi har inte varit schysta mot henne. Behandlat henne som skit har vi också gjort. Nu börjar till och med jag tröttna på oss.
– Skål, säger jag och håller upp min flaska.
Cat, som måste ha tänkt samma som mig, höjer också sin flaska. Vi skålar och tar en klunk. Precis som för ett år sedan så bränner drycken i halsen.
– Nu börjar det lika något, säger Gwen och suckar.
Matchen startar och luften fylls av en blandning av gröna och röda figurer som flyger runt. Madame Hooch flyger ut på sin kvast och ställer sig i mitten. Efter en stund blåser hon i sin vissla och matchen är igång. Klonken flyger från person till person och det dröjer inte länge innan den flyger in och ut genom målringarna. Till våra förvåningar så blir det mer mål på Gryffindors sida än Slyherins. Slytherins vaktare är snabb. Han flyger och kastar sig så snabbt att Gryffindors jagare inte hinner pricka ringarna rätt. Vaktaren är lång. Hans hår är ljusbrunt och så där naturligt rufsigt som bara vissa killar klarar av. Det är någonting bekant över honom. Som om vi träffats förut.
– Gwen, vem är Slytherins vaktare? frågar jag.
– Casper Smith. Sjätteklassare, bra betyg, en jävel till vaktare och singel. Jag försökte få honom på kroken tredje året men han fastnade inte, svarar Gwen.
Jag nickar och tittar åt hans håll igen. Då vrider han på huvudet och tittar rakt på mig. Nu känner jag igen honom.
– Det är ju killen från tåget, säger jag.
Mina vänner tittar på mig.
– Vilken kille? undrar Cat.
– Åh, inget speciellt. Jag träffade bara Casper på tåget, säger jag.
De tittar på mig med höjda ögonbryn. Då blåser Madame Hooch. Matchen är slut bara så där. Brighton fångade kvicken och Slytherin vann med 240- 70. Vi står upp och klappar. Det vinnande laget tar ett ärevarv över åskådarna. Till min förvånig stannar Casper vid oss. Han sitter fortfarande på sin kvast. Men han tittar på mig. Jag tittar tillbaka. Vi tittar. Han ler. Jag ler. Vi ler.

Blev ett kortare kapitel men säg vad ni tycker!

P.S tycker inte att Harry är en viktigpetter. När det här utspelar sig så har Voldemort aldrig återvänt och Harry har alltså inte blivit så stor som han var i böcker/filmerna! ni är bäst!

Hoppas jag för din egen skull, att du tycker om Harry alltså x_x.... Annars ett jättebra kapitel och jag längtar som vanligt efter mer. )
Love is in the air?

åååå jääättte bra!
VILLL HA MEEER

super,, bara en sak. När de tänkte tillbaka hade det varit enklare om du skrivit det i kursiv stil eller fetstil. Blir enklare för läsarna att skilja på nu och då

JätteAwesomebra! Hittade på ett litet eget ord där ^^

Love this ff!

Kapitel 5- Cat
Efter matchen kan man höra Slytherins heja ramsor över hela skolan. Även de som smutskastar Gryffindor.
– Vi skulle ha slagit dem, muttrar Mason och lägger sin panna mot bordsskivan.
Vi sitter i biblioteket och hjälper varandra med en läxa i örtlära. Eller det är snarare jag som hjälper honom. Mason sitter mest och surar över förlusten.
– Du var ju inte ens med och spelade! säger jag och skrattar
– Men om jag skulle ha spelat så skulle jag sett till att deras vaktare skulle ha blivit träffad av klonken så många gånger att han inte längre visste vad som var bak och fram på kvasten, säger han.
– Du kanske borde ge honom en chans. Med tanke på omständigheterna, säger jag.
– Vilka omständigheter? frågar han.
– Omständigheter som i att din tvillingsyster i just detta ögonblick umgås med Slytherins vaktare, säger jag.
Det är då jag inser att jag inte borde sagt något. Mason ansikte går ifrån levande, till likblek och slutligen rosenrasande. Mason springer ut ur biblioteket som om någon har satt eld på hans fasta rumpa. Så snabbt jag kan plockar jag ihop våra saker, de kan ju bli slängda, och lägger dem i väskan innan jag skyndar efter Mason. Men han är snabb och jag tappar bort honom med en gång. Jag springer runt i korridorerna men ser inte en skymt av honom. Däremot möter jag Gwen. Hon står intryckt i ett trångt hörn med någon kille vars händer flyger över hennes rygg och bakdel.
– Gwen, har du sett Mason? frågar jag.
– Nej, hurså? frågar hon och avbryter strulandet utan att verka ledsen över det.
Jag berättar hur jag klantade mig och hand i hand börjar vi springa runt. När vi kommer till entrén får vi se en massa elever som står i en ring längst ner på trappan. I mitten av ringen står två killar och en tjej.
– Du ska hålla dina fingrar borta ifrån min syster, skriker Mason och knuffar Casper.
Casper som både är längre, äldre och starkare rör sig bara ett par centimeter.
– Mason, vi har inte gjort någonting. Vi pratade bara, säger Audrey.
Han tittar på sin syster. Om blickar kunde mörda.
– Audrey, håll dig borta. Jag tar hand om dig sen, säger han och knuffar undan henne.
Men Audrey som är mycket lättare än Casper ramlar baklänges och blir liggandes där. Jag och Gwen skyndar ner för trappan, pressar oss igenom folkhopen och fram till Audrey. Även Casper är framme hos henne.
– Är du okej? frågar han.
– Jag sa håll dig borta från min syster! säger Mason och drar upp Casper i rät position innan han placerar sin knutna näve på Caspers käke.
Innan Professor McGonagall och Professor Snape, som hört tumultet, hinner avbryta har Casper placerat sin näve på Mason käke och det knakar till ordentligt.
– Mr Goldstein och Mr Smith! Sluta upp omedelbart. Femtio poängs avdrag för båda elevhemmen. Och om ni inte vill ha mer så borde ni nog gå härifrån, säger McGonagall.
Eleverna skingras snabbt och snart är det bara vi kvar. Audrey går fram till Casper.
– Vi går, säger hon och tar hans hand.
Gwen följer efter dem.
– Audrey! ropar Mason efter dem men hon ger honom bara fingret.
– Kom, jag kan hjälpa dig med din käke, säger jag och lägger en hand på hans axel.
Mason nickar och vi sätter oss på trappan. Jag plockar fram min trollstav och använder Episkey. Hans käke blir omedelbart bättre.
– Jag klantade mig, eller hur? säger han.
– En aning ja. Du om någon borde veta att Audrey aldrig skulle göra något dumt med en kille, säger jag.
Han nickar.
– Jag vet inte vad som flög i mig. Att vi förlorade matchen tog över hand och jag slog till någon. Slog jag verkligen till någon? undrar Mason.
Jag skrattar.
– Ja. Du slog till någon för sisådär fem minuter sedan. Men jag tycker att det var modigt av dig att ställa upp för din syster, oerhört dumt men modigt, säger jag.
Han ler och lägger armen runt mina axlar. Jag ryser till och blir varm i hela kroppen.
– Tack för att du lyssnar på mig. Och tack för att du inte lyssnar på Audrey när hon berättar om alla dåliga saker med mig, säger Mason.
– Hur vet du det? frågar jag chockat.
– Cat, hon är min tvillingsyster. Jag vet allt vad hon gör och hon vet allt jag gör, säger han.
Jag nickar och biter mig i läppen. Vi håller ögonkontakt med varandra. Våra ansikten är så nära varandra att vi kan känna varandras andetag.
– Men jag hoppas att hon inte vet om det här, viskar Mason och lutar sig lite framåt.
Kyssen är mjuk. När han lutar sig tillbaka igen känns det som om jag är paralyserad. Mitt hjärta dunkar och jag har förlorat kontrollen över min kropp. Jag lägger armarna runt hans hals och drar honom till mig. Den här kyssen är mer intensiv och jag bryr mig inte om i fall någon skulle komma på oss med att råhångla i slutet av trappan.

Blev ännu ett kort kapitel men innehåller en hel del! Tack för de fina kommentarerna, fortsätt med det! Ni är bäst! ♥

ååååååhh sååå underbart braaaa!!!!

Naaaw! ♥


Awesome!!!

Haha vad gulligt. xd
Jag är inte den romantiska typen, men visst sådana där kyssar som är väldigt uppenbara är roliga att läsa om och får mig att dra på smilbanden. DU skriver riktigt bra, men du blandar dåtid och nutid, jag gör också det ibland, men man kan ju försöka tänka på det. Hehe.

Great story annars, det vet du redan att jag tycker, och jag tycker också att du ska skriva mer. ♥