Den otippade kärleken [SV]

Tack ♥




Skriver nu

vad bra ( Längtar)

Kap 2
When life gives a lemon, make lemonade.

Roxanne
Efter en stund gick jag ut ur kupén för att kunna byta om till Hogwartskläder. Jag går längs korridoren till omklädningsrummen. Det var en liten kö, men inte så farligt som det brukade vara.

När jag hade bytt om gick jag ut ur omklädnings rummet, och precis som jag trott var det mycket större köer nu. Jag trängde mig igenom folkmassan och när jag äntligen kom ut ur den stod den en väldigt igenkännande person framför mig ; Scorpius Malfoy. Men den här gången gav jag honom inte en ironisk kommentar som jag brukade göra när jag gick förbi honom, utan jag bara fortsatte gå. Fast det tog inte så lång tid för honom att komma och fälla krokben för mig så att jag ramlade rakt på golvet.
”Oj Weasley, hur hamnade du där?” skrattade han. ”Ja, min far har ju alltid sagt att Weasleys är klumpiga.” Han och hans två lika irriterande kompisar Ryan Barkley och Simon Winston stod bredvid honom och följde med honom i hans skratt.
”Håll käften Malfoy.” Albus stod bakom mig tillsammans med Fred som hjälpte mig upp.
”Åh, kolla vad katten har släpat in.”
”Äh, håll tyst!” sa Fred ilsket och frågade sedan hur det var med mig.
”Jag mår bra.” sa jag argt och gick tillbaka in i kupén medan Fred och Albus fortfarande tjafsade med Malfoy. Men jag ville inte lägga mig i, det var inte min grej, Scorpius fick skämma ut sig så mycket han ville. Jag brydde mig inte, inte alls.

Under resten av resan pratade Lily och jag mest om G.E.T provet tills Fred kom in i kupén med två små röda papper i varje näsborre, såklart hade Ryan slagit honom när de bråkade, så han började blöda. Men som tur var hade det tydligen kommit det en prefekt precis efter han slagit honom. Jag skulle gärna ha sett deras miner när han blev utskälld av en förste prefekt, jag log vid tanken som snabbt suddades bort när Lilys röst ekade i mitt huvud.
”Vi är framme!”
Och hon hade alldeles rätt med det. Freds näsa hade äntligen slutat blöda, så han tog ur pappersbitarna. Jag tog min koffert och gick ut i den friska luften. Jag väntade på Lily, Hugo och Fred och sedan gick vi på en av vagnarna som började åka.
”Det känns så skönt att komma tillbaka till Hogwarts! Tycker inte ni det?” Frågade Hugo upphetsat.
”Jo, det tyckte jag med! Men sen kom Roxanne och påminde mig om G.E.T- provet…” sa Fred. Alla tittade på mig och började skratta.

När vi hade kommit fram till Hogwarts gick vi direkt till den stora salen där många elever redan satt, vi började gå till Gryffindorbordet och satte oss där.

När alla förstaårselever hade blivit insorterade så sa Professor McGonagall några ord, och sedan kom det fram massa mat på borden. Hugo glufsade i sig nästan allt och man förstod direkt att han var Rons son.
”Usch Fred!” sa Lily helt plötsligt. ”Jag fattar inte hur du kan äta citroner! Fy vad äckligt!” Fred tittade chockat på Citronen han hade i handen, men hans ansikte mjuknade snabbt och han svarade;
”Ja, men du vet; ’När livet ger en citroner, gör lemonad’.” Alla satt tysta i några sekunder, sedan brast alla fyra ut i skratt. Det här skulle lätt bli det absolut bästa året någonsin.

_______________________

Det blev lite längre

really awzome

Superbra kapitel

Tack så jättemycket ♥

Amazing

varse hoppas det kommer mer snart

Lemonad är gott
(och ditt kapitel är bra såklart)