Pånyttfödd i Skyrim

Inte näst sista kapitlet.

Jo, jag har kommit på värsta fula slutet xD
Fast ajg tycker såklart att det är bra fast det gör nog inte ni andra

Det här är den sista delen/kapitlet av Pånyttfödd i Skyrim. Den blev lite kortare än dem andra men hoppas att ni uppskattar den ändå... ara så ni vet så blev det lite failat slut, jag visste inte riktigt hur jag skulle beskriva det menmen ^^ Enjoy!
----------------------------------------------------------------------------------------------------

Kapitel 5

Jag kom fram till muren som omringade den minsta by jag hade sett på min vandring. Jag skulle knappt kalla det en by då det endast fanns 3 små hus inom muren. Istället för att gå in genom entrén till byn så tog jag en hand om murens ovansida och hoppade sedan över den breda och höga muren. Som vanligt så fastnade jag mitt på muren och var tvungen att hoppa ner sittandes till marken igen. Det var dock lite fjantigt tyckte jag, en riktig krigare skulle klara det med fötterna fastbundna och med ilskna drakar jagandes bakom ryggen. Nåja, nu var jag ju ingen riktig krigare. Jag var en helt vanlig man som hade åkt fast för ett brott som jag nästan inte borde ha fått fängelse för. Det var ju en olyckshändelse!
Jag trevade med blicken över alla hus då jag kommit fram till dem men kunde inte se det minsta tecken på att herr Babianaas ägde någon av dem. Jag följde rådet som han hade givit mig och gick fram till en nattvakt.
”Ursäkta, men vart bor herr Babianaas?” frågade jag och hindrade mig från att fnissa igen.
”Åh, herr Babianaas. Han bor i det där huset, det med en trollskalle vid dörren” berättade vakten och jag nickade artigt innan jag gick till stenhuset med en trollskalle vid ingången. Jag tog ett djupt andetag innan jag knackade på dörren hårt tre gånger. Kort därefter hörde jag hur någon släpade sig ur sängen och gick med stapplande steg mot dörren. Han öppnade dörren och han blev först lite förskräckt då han såg mig stå där.
”Men… men? Har inte du dött?” sade Berndt förvirrat och bet sig sedan i läppen. ”Nåja, det är bra att du fortfarande är vid liv. Trodde att du hade dött men detta visar att du är en värdig soldat och man, herr Feelic.” fortsatte han med ett brett flin. Berndt steg åt sidan så att jag kunde komma in i hans lilla krypin till hus. Inte för att jag hade större hus än honom men jag hade faktiskt trott att han hade ett större hus. Han stängde dörren bakom oss och gick sedan fram till ett matbord intill eldstaden. Han gjorde en gest som för att visa att jag skulle sätta mig ner jag också. Jag löd och kollade stelt på mannen mittemot mig.
”Nu ska du få ditt andra steg av uppdrag, herr Feelic” började han med oljig röst och rotade i sina fickor efter något. Han fiskade upp ett papper och lade det på bordet framför mig. ”Läs” beordrade han mig och jag gjorde som han sade. På papperet stod det två ord, eller snarare namn, Margareth Feelic.
”Nej. Jag kommer inte att göra det… jag kan inte. Nej. Inte min mor” sade jag och flackade med blicken mellan papperet och mannen.
”Du måste, du har skrivit under på ett kontrakt!” röt han och tittade med onda ögon på mig. Jag tog papperet och vek ihop det innan jag töjde ut min dräkt och lade i papperet där. Jag reste mig sedan upp och rusade ut från huset och ut från byn. Jag skulle aldrig få för mig att döda min mor, aldrig. Det var hon som hade uppfostrat mig och försökt få mig att stå upp och inte vara ett så lätt offer för mina ’vänliga kamrater’ som vissa sade. Jag kände hur mina ben och huvud blev tröttare och tröttare för varje steg jag tog. Jag hade inte varken sovit eller ätit något på ganska länge och nu hade jag inte kvar någon mat längre. Men jag skulle klara det och mor skulle bli stolt över mig. Bara jag skulle klara mig upp till berget, då skulle min kamp vara över. Då skulle jag få vila, bara jag fortsatte att springa bort från herr Babianaas och alla vakter som nu hade börjat jaga mig eftersom Babianaas hade sagt till dem att göra det.

Den sista biten upp till toppen av berget var svårast. Den biten kröp jag nästan av utmattning. Jag hade undvikt tre pilar som hade missat mig med några centimeter som tur var. ”Ilduen, kom” sade jag trött och jag stod dubbelvikt vid ingången till grottan. Ett morrande läte kom inifrån berget och jag sträckte på mig för hans skull och gick in längre i grottan för att kunna se honom. ”Vill du åka bort med mig, bort från alla faror här och starta ett nytt liv?” frågade jag då jag kom fram till honom där han låg på golvet. Han var troligen nyss väckt av mig eftersom jag kunde urskilja att han blinkade trött och lummigt. Sedan ställde sig Ilduen upp och nickade. Jag tog tag om hans sträva fjäll om halsen och hoppade sedan upp på honom. Då han började galoppera mot utgången av grottan och jag kände mitt hår fällas bakåt av vinden kände jag mig fri. Den här gången på riktigt, jag hade klarat av det, och den här gången med den bästa medhjälparen man kunde ha. Där flög vi, flera meter uppe i luften så att jag nästan kunde se hela Skyrim. Eller, vi kanske till och med var flera kilometer uppe i luften. Nåja, där satt jag uppe på Ilduens rygg, flygandes mot soluppgången på andra sidan landet. Vi skulle klara det, vi två.

Bra