Dark Paradise [SV]

Okaay no idea vad det betyder.. Men tack iaf!

Haha en sångerska som sjunger en låt som heter Dark Paradise

fail by me... faktiskt, så tog jag titeln från en sång som heter Dark Paradise, kanske det är den sångerskan som sjunger den sången som du tänker på?!

Denna ff borde definitivt ha mer läsare!



Källan till ditt skrivande kusse?

JoMo ja faktiskt och där har vi sången också som Lana Del Rey sjunger och lyckades få mig inspirerad

hon har talang personen som gör de där videona! det har du också, skriv snälla mer snaart!

Du skriver jättebra!
*bevakar* defenitivt

tack så mycket

Tack för era värmande kommentarer! Jag hoppas att ni skulle kunna skriva vad ni tycker om min ff, ifall ni tycker något är för mycket, eller ifall det saknas något eller liknande. tack för att ni läser!


Chapter 2 – Shadows

Det var egentligen inte speciellt svårt att hitta Mike, han brukade alltid hänga med sina kompisar från Hufflepuff vid mitten av tåget. Jag gillade hans kompisar, väldigt mycket, de alla var pålitliga och de levde upp till sitt elevhem.
Själv hörde jag till Ravenclaw, precis som Cassie och Summer. Jag hade aldrig haft någon stor skillnad i vilket elevhem som jag skulle vara i. Endast då jag skulle börja på Hogwarts så hade jag varit helt fixerad på att hamna i Gryffindor eftersom den berömda trion hade gått där.
Harry Potter, han var verkligen berömd, alla visste ju om honom och vi hade säkert hört samma historia om honom och Voldemort massvis av gånger. Jag började få nog av den, eftersom jag hade en känsla av att Voldemort inte är den hemskaste personen som någonsin funnits. Jag var säker på att det fanns någon annan än bara han som var så farlig. Han hade sagt att han var odödlig och att ingen kunde besegra honom och det hade ju varit fel. Det fanns större personer därute någonstans, de behövde dock inte vara trollkarlar eller häxor, jag endast visste att det fanns andra därute någonstans.
Otåliga andraårselever som trodde de var något då de äntligen hade några som var yngre än sig själva, var omogna nog att kasta sprutande vattenballonger vid den delen av tåget som Mike befann sig. Efter att jag gett en kille en mycket ilsken blick så hade han genast vänt sig om och spurtat in i sin kupé med sina kompisar. Jag kände mig konstigt nog nöjd, det brukade jag inte göra.
Det var inte speciellt svårt att hitta Mike, han stod som vanligt lutad mot en av dörrarna med ett skadeglatt flin i ansiktet. Nog för att det genast försvann då han fick syn på mig.
”Hej gullet.”
”Äckel”, fräste jag tillbaka åt Mikes kompis Scarhead. Han hette inte Scarhead på riktigt, vi kallade honom endast det eftersom han hade ett stort ärr som gick från högra örat till mungipan. Han såg inte precis trevlig ut som ni säkert kan förstå. Han var verkligen skrämmande och så hade han ett sådant äckligt flin, uppkäftig var han också.
”Vad vill du?”
Det var Mike som frågade, jag tittade menande på honom. Han var mer blek än vad han varit förrän vi gått ombord på tåget. Med en suck gav jag Scarhead en menande blick, han himlade med ögonen och försvann in i en kupé.
”Jag gissar att du hört om festen redan.” Det var ingen förfrågan, utan en konstatering. Han brukade vara en av de första som fick reda på sådana saker, men den här gången tittade han endast frågande på mig.
”Nej”, svarade han kort och lade händerna i fickorna. ”När är det?”
”Helgen”, svarade jag allvarligt. ”Du ser inte ut att må så bra...”
”Jag mår fint, sluta oroa dig”, sade Mike irriterat innan han gick in i kupén bakom sig. Jag följde efter honom. ”Stäng gardinerna.”
Jag gjorde som han sade, medan han öppnade en liten del av fönstret och tog fram ett paket med cigg.
”Du vet att du blir relegerad om du blir fast”, sade jag allvarligt. ”Du blev fast två gånger ifjol, en gång i år och du åker ut.”
”Vem bryr sig?”muttrade Mike. ”Var det endast det du ville?”
”Nej, om du vill veta så tänkte jag fråga dig ifall du fixar något tills festen?”
Mike fnyste. ”Och du säger att jag ska vara försiktig. Du vet att prefekterna inte bryr sig lika mycket som de gjorde förr.”
”Endast för att de här går att muta”, sade jag och kunde inte låta bli att flina. ”Jag träffade någon på perrongen.”
Utan att vänta satte jag mig ner på ena bänken och studerade min bror som hade stelnat till en aning.
”Jaså?”sade han så avslappnat han kunde. ”Vem då?”
”Jag uppfattade inte namnet”, svarade jag lugnt. ”Men han verkade annorlunda på något sätt.”
”Det var väl någon som uppfattade din charm, som vanligt”, mumlade Mike och kastade ut fimpen genom fönstret innan han satte sig ner mitt emot mig. ”Vad sade han då?”
”Inte så mycket egentligen”, svarade jag dröjande. ”Han var vänlig och frågade vad jag hette. Men jag hann inte svara innan tåget gick, han hade en fantastisk...”
”Okej!”avbröt Mike mig och höll upp armarna i en menande gest. ”Du ser så drömmande ut att jag blir äcklad av det. Då du talar om killar är det inte precis trevligt för mig...”
”Som då du talar om tjejer då”, retades jag tillbaka och räckte demonstrativt ut tungan åt honom.
”Jaja, skit samma”, flinade Mike. ”Var det något mer? De andra ska spela knallkort och jag vill inte missa synen då Scarhead får ett till ärr.”
”Du är så elak!”utbrast jag och ställde mig upp.
”Jag är ju släkt med dig”, sade Mike och höjde snabbt ögonbrynen. Han skyndade sig ut ur kupén innan jag hann slå till honom i bakhuvudet. Jag drog irriterat på munnen och vände blicken mot fönstret. Det hade redan börjat mörkna, vilket jag fann konstigt. Vi hade ju knappt åkt i en timme.
En rysning klättrade upp för min ryggrad då en grå dimma plötsligt uppenbarades från ingenstans och skymde sikten ut över landskapet. Jag suckade tungt, inte ens jag ville vara ensam vid ett sådant tillfälle.

XxXxXxXxXxXxXxXxXxXxXxXxXxXxX

Själva vägen tillbaka till Cassie och Summer verkade ta evigheter, andraårseleverna stirrade efter mig och gav mig förmodligen ilskna grimaser mot ryggen då jag passerat. De fick tycka som de ville, jag själv orkade inte bry mig. Jag kände mig så trött, slut, som om jag inte visste vart jag var på väg. Jag endast gick, utan ett egentligt mål.
Om någon hade sagt något åt mig så skulle jag inte ha uppfattat det. Jag skulle endast ha fortsatt gått med mina tomma ögon och bleka uttryck. Hur jag visste att jag såg ut på det sättet hade jag heller ingen aning om. Jag hade alltid varit en stark person som vetat vad jag ville och hur jag skulle göra vid sådana tillfällen som nu.
Hur jag än försökte att hålla mig upprätt och behålla hjärnan klar, så gick det inte. Till sist hade jag inget annat val än att stappla in i närmaste tomma kupé.
På ett sätt hade jag dock haft tur, jag hade i alla fall lyckats bestämma mig för att göra det i rätt tidpunkt. Eftersom mina ben vek sig genast som dörren slogs igen. Med en hård duns landade jag på golvet, utan att kunna förmå mig att röra mig.
”Vad händer....”mumlade jag, förvånad över hur svag min röst faktiskt hade låtit.
Med ens blev allting svart...

XxXxXxXxXxXxXxXxXxXxXxXxXxXxX

Kallt.
Det var den första tanken som slog mig då jag vaknade upp igen. Med ett irriterat stön tvingade jag mig själv att öppna ögonen, tåget hade stannat och allting var fullkomligt tyst.
Vi var framme... Det kunde ses som både gott och ont, förmodligen hade jag missat festmåltiden och så hungrig som jag var så betydde inte det att det var något bra. Min mage skrek efter föda då jag ställde mig upp i kupén. Jag vinglade inte ens till, det brukade jag alltid göra då jag svimmat. Nu var jag inte ens yr. Varför hade jag svimmat?
Min hjärna klarnade upp allt mer och mer då jag gick genom korridoren i tåget i ett försök att hitta en utgång. Mike hade ju inte ens rört mig, allting hade ju varit bra ända tills jag skulle gå tillbaka från min korta möte med honom.
Cassie och Summer måste vara oroliga, det blev de alltid ifall jag endast var borta i tre sekunder till och med. Min mobil hade dött, jag hade glömt att ladda den förrän jag gick ombord på tåget. Trollstaven hade jag heller inte med mig, korkat. Jag som alltid brukade vara så viktig med allting, men jag hade förstås inte planerat att svimma och bli efter hela folksamlingen med elever.
Kylan slog till mig som ett slag då jag steg ur tåget, dimman som jag sett tidigare hade heller inte lättat. Jag kunde inte ens se upp mot slottet. Som tur var jag van vid vägen upp till Hogwarts, så jag kände mig inte helt och hållet hjälplös.
Då jag varit yngre så hade min far brytt sig om mig, kan ni tänka er? Inte jag... I alla fall, så hade han tagit med mig på många upptäcktsfärder i bergen längre norrut i England. Jag hade älskat det och det hade fått mitt lokalsinne att utvecklas väldigt mycket.
Mike däremot hade aldrig velat komma med oss, han brukade alltid säga att det var överskattat med fotvandring. För mig så fick det mina tankar att samlas, som både kunde ses som en bra och dålig sak. Då jag började tänka så kunde vad som helst hända, antingen blev jag deprimerad och kom fram till något fullkomligt idiotiskt, eller så blev jag överlycklig och kunde börja sjunga av lycka över något som kanske inte ens existerade.
Men jag var tvungen att erkänna att till och med jag kände mig lite borta i den täta dimman, jag kunde ju förstås höra ljud från eleverna uppe i skolan. Festmåltiden var visst över och de var på väg till sina sovsalar. De hade tur de, jag var både hungrig och utmattad. Hur kunde jag vara utmattad då jag just hade sovit i säkerligen fyra timmar?
Det fanns till och med saker som inte ens jag kunde svara på, det måste nog ha varit första gången. Jag var en sådan person som alltid kom på massvis med olika svar till en fråga, vissa av dem var endast skämt. Men i alla fall, svaret på varför jag hade svimmat så kom inte fram någonstans. Jag hade heller inte lust att gå till sjukhusflygeln och förklara för Madam Pomfrey vad jag varit med om, då skulle de kontakta rektorn och sedan min mor och då skulle det varken bli trevligt för mig eller Mike.
Jag hade ändå haft ett riktigt okej sommarlov, de flesta nätterna hade jag sovit lugnt och inte behövt bry mig om min idiotiske mor. Mike hade sovit över hur sina kompisar för det mesta och min far hade inte hört av sig alls. Så jag kunde inte precis klaga.
Nu lät jag förmodligen som en enstöring, men jag var snarare motsatsen till det. Jag hatade att vara ensam, i så fall tog mina tankar över och jag blev dyster. Det var svårt att förklara på vilket sätt, eftersom jag själv inte precis visste hur det gick till.
Med en djup suck stannade jag mitt i ett steg, jag ville inte erkänna att jag hade gått vilse. Men jag var nog tvungen till det, jag hade missat stigen som ledde upp till slottet och befann mig nu någonstans mitt inne i Den Förbjudna Skogen.
”Bra Caitlyn, att du alltid lyckas...”muttrade jag till mig själv innan jag började gå igen. Mugglarna brukade ju alltid säga att ifall man tappade bort sig så skulle man krama om ett träd och vänta på hjälp. Jag ville inte verka hjälplös så jag fortsatte att gå, idiotiskt inte sant?
Mitt hjärta måste ha slitits ur bröstkorgen då jag hörde en gren som gick av precis bredvid mig. Snabbt snurrade jag mig omkring, utan resultat, eftersom jag knappt kunde se två meter framför mig.
”N-någon där?”
Jag försökte göra mitt bästa för att hålla rösten stadig, men misslyckades. Så typiskt, ifall det var en varulv som ville döda mig så borde den ha gjort det redan. Förresten var det inte ens fullmåne...smart...
Jag backade bakåt, snubblade och föll. Jag hade aldrig varit klumpig, tvärtom faktiskt. Men dimman verkade göra så att mina mindre bra egenskaper tittade fram. Det jag hade snubblat på måste vart en rot från ett träd, men bakom den så hade det förstås funnits en backe så jag rullade neråt utan att kunna stoppa mig själv.
Till sist stannade jag ändå, som tur, jag befann mig i någon sorts liten dal. Eller snarare ett litet öppet ställe utan träd, dimman lättade så plötsligt att ifall jag hade haft glasögon så hade jag varit tvungen att gnugga dem för att se ifall jag verkligen såg rätt.
Dimman var försvunnen, jag kunde se helt klart igen! Lättnaden gick över mig som ett slag, nu kunde jag äntligen hitta tillbaka till Hogwarts. Jag hade varit i Den Förbjudna Skogen flertal gånger och kunde den i princip utan till. Just nu visste jag att Hogwarts fanns rakt framför mig, en damm fanns till höger och några kilometer till sydväst så fanns Hogsmeade.
”Caitlyn?”
Jag skrek till då någon sade mitt namn. Nog för att det var onödigt, eftersom jag redan visste vem den tillhörde.
”Mike?”sade jag frågande och tittade mot det håll som jag trott att rösten kommit ifrån. ”Är det du?”
”Vad gör du här?”frågade Mike. Han åkte ner för den branta backen som jag klumpigt hade ramlat ner för.
”Lång historia”, sade jag menande och kliade mig i nacken. ”Vad gör du själv här?”
Jag rynkade pannan, det var väl ingen tillfällighet att han var här? Eller kanske Cassie och Summer hade letat upp honom och tvingat honom att komma och leta efter mig? Fast...det var nog inte så högst troligt, de var inte precis bästa vänner med Mike de heller.
”Bäst du går tillbaka till slottet”, sade Mike. Han hade ignorerat min fråga, som vanligt. Men det var något annorlunda, han verkade skrämd på något sätt och överbeskyddande. Som om han verkligen ville att jag skulle skynda mig därifrån innan...
”Varför göra oss besvärade av det, Mike?”
Jag stelnade till, rösten som sade det kände jag igen alldeles för väl. Inte för att jag hade talat med personen så mycket, endast en gång. Jag vände mig långsamt om, skrämd över vad jag skulle se. Mike hade även stelnat till, men han hade ändå varit modig nog att ta några steg framåt.
Ögonen ljusblå, håret mörkblont och leendet...perfekt. Ni kunde säkerligen gissa vem det var vid det laget redan, samma man som jag senast hade skrutit om för Cassie och Summer. Personen som jag sagt att varit perfekt och hjälpsam. Nu ångrade jag mig. Varför? Enkelt att svara på, han gav ifrån sig skrämmande vibbar. Han var inte mänsklig, han var något helt annat.
”Lämna henne utanför det här”, väste Mike varnande. Mannen skrattade utan glädje och log snett mot mig. ”Hon har inget med det här att göra!”
Mannen gjorde en gest med handen mot mig. ”Inte skall vi väl göra det här mer komplicerat än vad det redan är. Jag och Caitlyn har träffats förr, inte sant?”
Om det inte varit för hans accent så hade jag skrikit för länge sedan. Jag var inte av den sorten som skrek. Nu var jag endast förstelnad, jag kände inte mannen och ändå var jag skrämt från vettet.


____________________________________________

See ya all in next chapter!