Mugglarmagi [SV]

AAAWWW!♥♥♥
Men du äger mer!!!♥♥♥♥

no

Bra bevakar!

Jag har ändrat ratingen till PG för säkerhets skull, bara så ni vet

Ps. Jag tror att ett till kapitel kommer ut idag

Sååååå bra!!!! ♥ Skriv mer nuuuuu!

AAAAW taaack ♥♥♥♥
Skriver mer senare idag tror jag ^^

Vad bra!

♥

skriiiiiiiv!

Tack så mycket allihopa!♥♥♥
Jag vet inte om detta kapitel blev så bra men...
-----------------------------------
Kap 3 Förvånad

Jag stod alldeles stilla och fortsatte att skrika, jag ville bara springa och gömma mig bakom något träd, men jag kunde inte röra mig ur fläcken. Jag såg inte personen tydligt, men han eller hon började komma sakta ut ur skogen och det var inte förrän personen var vid de yttersta träden som jag förstod att det inte var en människa, det var en häst! Jag bara stod och gapade. En häst! Hur kunde jag ha haft så fel?! Den gick ut ur skogen så den stod rakt ute i solljuset. Hästen var väldigt vacker, alldeles vit med silverman. Jag som gillade djur gick ut ur vattnet och fram till den. Det var något speciellt med djuret. Det kändes som om det var något övernaturligt och skimrande över det. Det var då jag såg det, det silverglänsande hornet som satt i pannan på hästen.
”Enhörning”, viskade jag.
Jag var helt trollbundet av ”Enhörningen”. Jag stod och stirrade rakt in i varelsens djupa ögon. Efter ett tag lyckades jag slita bort blicken från den och ruskade på huvudet. Såklart det inte var en enhörning. Det var säkert en häst som hade rymt från en cirkus eller något. Hornet hade man säkert satt fast där för att det tillhörde en föreställning. Den där mystiska känslan som jag fick av hästen var säkert bara inbillning.
Jag sträckte ut min vänstra hand för att klappa hästen, men jag kunde inte förmå mig att titta in i dens ögon igen. När mina fingrar bara var några centimeter från hästens hals så vände den på huvudet, bet till mig och backade snabbt bakåt. Jag blev så chockad så jag ramlade omkull. Hästen galopperade iväg och jag låg kvar på marken i chocktillstånd. I några sekunder var jag bara chockad och kände ingenting, men sedan började jag känna smärtan som spreds över hela armen. Jag tittade ner på min arm och stönade. Hela armen var röd, fast det blödde knappt något. Det kunde ha varit värre, men det gjorde ändå förfärligt ont. Jag gick ner tillbaka till vattenbrynet och lade min arm under vattenytan. Jag blundade, nu kändes det bättre, men när jag tog upp armen ur vattnet så gjorde det ont igen. Jag tog ett djupt andetag och var på väg att stoppa ner handen i vattnet igen när jag kände en underbar känsla. En varm, mjuk, sammetslen känsla som åkte rakt genom min arm. Den varade bara i några sekunder, sedan var den borta. Först blev jag besviken över att det var över, sedan märkte jag till min stora förvåning att min arm inte gjorde ont längre och såret var spårlöst försvunnet, det enda som var kvar var ett halvmåneformat ärr.