Uppdraget! (Rollspel Privat)

Jag gick upp på senen och tittade på en tjej dom måste vara minst 16 år. "sådär, här är ett varsit papper till er två om lite detaljer inför uppdraget." sa Effie till mig och Lea tror jag att hon hette. Jag nickade som tack och nickade som hej när jag tog i hand. Effie pekade på två röda stolar som stog på senen och jag satte mig ner. " tjejen som ska reprenseter District 12 i det årliga hungerspelen är... Mikaela susenc! Och killen som representerar District 12 är..... Andrease susenc! Oj syskon... Det är första gången någonsin för District 12!" sa Effie, två stycken personer kom upp på scenen. Flickan var 14 för hon går i min paralelklass och killen såg ut som 16. Båda grät jätte mycket för dem var tvungna att döda varandra.

Lea tog pappret och satte sig på en av dem röda stolarna som Effie pekat på. Den andra tjejen satt redan där. När Lea hörde vilka som skulle åka fick hon nästan tårar i ögonen igen. Andrease gick i hennes klass, hon, James och Andrease var vänner. Och hans yngre syster var liten och undernärd, för att deras familj var fattig. Hur skulle dem klara det? Lea såg på Andrease och man såg rädslan i hans ögon. Båda två grät. Lea fick ögonkontakt med James, som faktiskt såg rädd ut, båda hans vänner var tvungna att lämna honom.

Jag tittade mot Mikaela som nu skulle ut med sin Bror i en dödsarena. Hon var en av mina bästa vänner, även fast hon gick i min paralell klass. Jag letade i "publiken" efter Min Mikaela, hon stod och försökte komma upp till mig, men en vakt stod och höll i henne. "Kämpa inte emot" roppade jag till Mikaela, hon tittade upp precis när det hännde. "NEJ!!!!" skrek jag. Vakten släpade bort min systers döda kropp. "NEEEEEEJ!!!!!!" "Jag beeeeer!!!" Jag fattade inte att det hännde, jag blundade medans jag hörde inandningar och flämt, jag lät tårarna rinna ner för kinderna. Jag kännde hur det brännde i hela kroppen.

Scenen framför Lea är hemsk. Det måste ha varit Torccie syster. En fredsväktare kommer fram till dem. "Följ med här" säger han strängt. Lea reser sig upp med en trottsig blick på fredsväktaren. "Hur vågar ni" säger Lea. "Hur kan ni göra så mot en 12 årig flicka?!" nästan skriker hon. Fredsväktaren tittar ner på henne. "Du ska inte lägga dig i vårat jobb" säger han strängt. "Hon har en familj!! Hur kan ni göra så!? Döda ett oskyldigt barn!?" skriker Lea. "Ni är hemska! Ni är mördare!" Det kändes som om allt stannade upp när Lea sagt allt det där. Fredsväktaren gav Lea en hård örfil. Lea slogs brutalt ner på golvet. Hon såg hur James försökte komma fram till henne men hejdade sig när dem fick ögonkontakt.

Tårarna rann ner för hennes mors ansikte i det lilla rummet där hon skulle ta farväl. "Mamma det kommer att gå bra" försökte Lea. Ett rött svidande märke hade uppenbarat sig på hennes kind. Ur en liten reva i mitten sipprade det blod. Lea och hennes mor kramade om varandra i den mjuka soffan. "Jag måste nog gå nu gumman" sa hennes mamma när en fredsväktare klev in i rummet. Båda reste sig. "Vi syns mamma" sa Lea. Hennes mamma nickade sorgset och gick dystert ut ur rummet innan fredsväktaren.

Jag reste mig också upp när fredväcktaren kom, jag hörde allt Lea sa om min syster för att försvara. Jag ville också säga men det kom inga ord ur min mun. Jag blundade tills jag hörde ett slag och ett duns, jag öppnade ögonen och såg att Lea försökte ställa sig upp efter -som såg ut som ett hårt slag- en smäll. Jag följdes till ett stort hus. "du får tre minuter" sa en fredsväcktare till mig. Jag nickade kort. Mamma och pappa kom in till mig, pappa stannade vid dörren medans mamma kom fram " allt kommer gå bra mamma, se bara till så att ni har mat så ordnar sig allt" sa jag så lungt som helst till mamma som grät i min famn. " först förlorar jag dig för ett uppdrag, sen förlorar jag Mikaela för att hon vill krama dig, det är inte rättvist!" stönade och grät mamma, pappa satte två fingrar över hjärtat, tog dem mot munnen, kysste dem och sträckte upp dem i luften. Jag gjorde lika dant. " dags att gå" sa en sträng fredsväcktarröst. Mamma och pappa lämnade mig här. Det käns som om det inte finns något att leva för längre.

((Det är tre fingrar ))

James klev in i rummet och bakom honom hans syskon och hans mamma. Jamie och Lily sprang fram till Lea och kramade henne. Lily grät och Jamie försökte att inte göra det, utan resultat. "Du är duktig Lea" sa Lily. "Ja" instämde Jamie "Vi väntar på dig" sa båda. Lea kramade om dem och James mamma kom fram till Lea. "Ta hand om min mamma" sa Lea. James mamma nickade med tårarna rinnande ner för ansiktet. Dem kramade om varandra. James mamma tittade på Lea och sen James hon log lite sorgset och föste sedan ut Lilly och Jamie.

(( oj då!))

Jag vart förd till ett litet rum " Lea Florence Ska snart komma till det här rummet och vara med dig den kommande veckan. Ni ska stukas och tränas inför uppdraget!" sa en fredsväcktare. Han slängde in två väskor som såg exakt ut som dem jag har hemma! Jag tog med dem upp för en trappa, där uppe stog det två sängar med rött överkast. Jag tittade på byrån som stog i rummet, jag tappade andan när jag såg vad som stog och låg där, en ros och en bild med Mikaela på när hon och jag satt på en gräsplätt och skrattade! Jag trodde jag skulle svimma! Jag la mig ner på sängen och blunda.

Ena sekunden stod dem bara där och tittade på varandra och andra i varandras famn. "Du klarar det James" sa Lea lungnande. "Jag vet, det är dig och Andrease jag är orolig för" sa James. "Se till så att alla äter" sa Lea "Jag ska göra allt jag kan, för att få se dig igen" sa James. En fredsväktare kom in i rummet och Lea och James släppte varandra. Fredsväktaren tog ett hårt grepp om Leas arm. "Följ med här" sa han. "James!" skrek Lea,James gjorde ett försök att komma till henne men hejdades av en annan fredsväktare. "Lea! Glöm inte..." men mer hann hon inte höra förens dörren small igen. En tår rann ner för hennes kind. Fredsväktaren fick släpa henne fram till en dörr. "Gå upp för trappan där" sa han strängt. Lea bara tittade på honom. Fredsväktaren tog tag i henne och bokstavligen släpade henne upp för trappan. Han slängde henne så brutalt på golvet att hon landade platt på magen. Sen gick han. Lea låg kvar på golvet, utan att kunna göra något. Glöm inte vad?

Jag blundade för allt jag var värd. Men helt plötsligt hördes ett duns, med en ynka hopp tänkte jag att det var en fredsväcktare som kom för att säga att allt bara var ett mistag, eller att Mikaela stod där och sa att jag bara drömde, men sån tur har man inte i den här världen för jag öppnade ögonen och satte mig upp, men det var inte en fredsväcktare eller Mikaela, det var Lea som låg där med huvudet mot golvet. Jag halvsatt och tittade på henne. " du... Om..jag...kunnde...säga h.u.r... Glad jag var för att du försökte skydda min...." jag kunnde knapt prata " syster..." sa jag och fick tårar i ögenen. " jag står i skuld för dig nu, för alltid!" sa jag sorgset. Jag stirrade på Lea och undrade om hon också hade syskon?.

Lea ryckte till. Torccie satt på en säng. Lea tittade på henne med sitt ganska skadade ansikte och med tårar i ögonen. Hon torkade bort dem med handryggen. Hon satte sig upp. "Inte för alltid" sa Lea dystert. "Det vill jag inte" Hon ställde sig upp på rangliga ben och vaklade fram till en säng som stod bredvid den Torccie satt på. Hon la sig ner på rygg och stirrade upp i taket. Hon orkade inte något mera idag. Andrease och James hade slitits ifrån henne. Men det mest hemska var att hon aldrig någonsin skulle se Andrease, om han nu inte vinner, och att hon kanske dör. Och då kan hon inte träffa någon av dem.