Virvlande strömmar [HG][SV]

So very awesome!!!!

Skitbra♥

Tack, ni är helt underbara! Kommentera gärna handlingen om ni har lust, det gör det lättare för mig att skriva.
Det här blev ett hemskt tråkigt och händelselöst kapitel. Avskyr det själv, men jag ville inte hoppa över någonting.
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Kapitel 4

Gruset knastrar under mina fötter när jag går längs grusgången till den stora ljusa byggnad som är mitt hem. Jag vrider om nyckeln i låset och kliver in i hallen. Den varma luften omsluter mig genast som en varm och välkomnande omfamning efter den bitande kalla nattluften utanför.
Jag hänger av mig jackan på en galge och fortsätter in i köket. Där tar jag fram en kastrull som jag fyller till hälften med vatten och ställer på spisen. När vattnet börjar koka tar jag fram burken med musslorna jag fångat tidigare och häller ner alltsammans i kastrullen. Ur skafferiet tar jag fram en gul lök samt ett antal örtkryddor jag samlat på mig i skogen en av de dagar jag redan haft tillräckligt med pärlor. Jag hackar snabbt löken och örterna innan jag öser ner de bland musslorna. Jag låter det koka i några minuter innan jag tillsätter de övriga ingredienserna. När allt är färdigt ställer jag soppan på bordet och tar fram några skivor bröd. jag sätter mig vid köksbordet och börjar äta. Jag har inte ätit sedan morgonen och är så hungrig att jag knappt märker att den varma soppan bränner mig i halsen när jag sväljer.
när allt är uppätet sköljer jag disken under kranen innan jag går uppför trappan med trötta steg. Det var ansträngande att simma omkring bland de starka strömmarna nere vid branten och varenda muskel i min kropp protesterar.
Jag har varken ork eller lust att duscha och borsta tänderna så jag går direkt in i mitt sovrum och lägger mig bland de mjuka lakanen. Jag somnar nästan direkt trots att tankarna på morgondagens slåtter surrar i mitt huvud.


Sådär, jag vet att det blev både tråkigt och kort men jag har inte tid, jag ska till Stockholm för att gå på min farbrors bröllop. Blir troligen inget mer fören imorgon.

Awesome

TOTALLY SUPERAMAZING!!♥

Tack båda två! ♥
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Kapitel 5


När jag vaknar är rummet redan kvavt av hettan utifrån. Blandade bilder från nattens drömmar dröjer sig kvar på näthinnan och gör det omöjligt att få tankarna att klarna. Mestadels är det otäcka scener från förra årets hungerspel, som när Siliah Regol, den kvinnliga spelaren från distrikt 4 det året, levande slets i stycken av en hajliknande mutant eller när flickan från distrikt 9 högg ihjäl sin egen tolvåriga kusin som valts ut tillsammans med henne vid slåttern. Men bland alla de hemska bilderna finns det en återkommande som får mig att inte ge efter för skräcken de andra minnena får mig att känna. Calem. Hans ansikte dyker upp oftare än någon annan bild i mitt medvetande och varje gång är det lika omöjligt att hålla tillbaka leendet.
Jag tittar sömnigt på den lilla klockan som står på det lilla bordet bredvid sängen. Den visar bara halv nio. Slåttern i distrikt 4 äger alltid rum klockan 10 på förmiddagen, så jag har god tid på mig. Jag reser mig upp ur sängen och går nedför trappan, in i badrummet där jag kliver in i duschen och vrider på kranen. Vattnet forsar över mig och sköljer bort saltet från havsvattnet som fått min hud att kännas klibbig.
Medan alla spår av havet försvinner från min hud drar jag, gång på gång, fingrarna genom mitt långa svarta hår för att få ut alla tovor och i vissa fall små rester av sjögräs. När jag blivit ordentligt ren kliver jag ut på det svala vita kaklet på badrumsgolvet och virar in mig i en handduk. Det varma vattnet har bildat ånga som svävar i hela luften och gör luften ännu kvavare och tyngre att andas. Jag går ut ur badrummet och tillbaka upp till mitt sovrum. Jag bryr mig inte om att dra upp rullgardinen eftersom jag vet att det bara skulle göra den kvalmiga värmen värre av mera solljus.
I den vitmålade byrån under fönstret ligger min finklänning och väntar på mig. Jag håller upp den framför mig och granskar den med avsmak. Visst, den är vacker med sitt tunna och lätta tyg och små blommor invävda i det vita tyget, men jag kan ändå inte förmå mig själv att tycka om den; att jag bär den här klänningen betyder bara en sak. Slåtter.
Jag drar upp den lilla dragkedjan i sidan, sträcker lite på mig och snurrar runt ett varv bara för att försäkra mig om att klänningen fortfarande passar och sitter som den ska. De små spännena på axelbanden skaver mot huden på ryggen och kjolens lätta tyg sveper obehagligt mot mina ben i förhållande till de korta shorts jag brukar gå i såhär års. Ja, då är allt som det brukar.
Jag går ner och brer en smörgås åt mig i köket innan jag går ut och sätter mig på trappan för att låta håret torka i solen och vindarna från havet.


Så, ett till händelselöst kapitel Förlåt att det inte händer så mkt men det kommer, jag lovar! Nu kanske det inte blir nåt på ett tag för jag ska ha gäster.

Awesome kapitel, I ♥ this ff

Wow... ♥

Tack, vad söta ni är! Snälla säg åt mig om det är något jag borde göra bättre eller på något annat sätt. Förlåt om jag tjatar, men jag vill kunna förbättra mig
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Kapitel 6


När håret ha torkat reser jag mig från trappan och går tillbaka upp till mitt sovrum igen där jag går fram till det lilla spegelbordet som står vid den bortre väggen. Jag drar ut en av de små lådorna och tar upp den lilla asken.
Den lilla sjöhästen av silver glänser och den lilla blåa stenen i ögat gnistrar i solstrålarna från springan mellan rullgardinen och väggen. Jag lägger den tunna kedjan runt halsen och knäpper det lilla spännet i nacken. Om mitt namn skulle dras vid slåttern skulle jag få ta med mig nånting till arenan som minne av mitt distrikt. Då skulle det bli den, men inte som ett minne av distrikt 4 utan som ett minne av Calem. Han gav halsbandet till mig bara några veckor efter vårt första möte nere vid branten. Jag tänker ofta tillbaka på den kvällen och undrar vad som skulle ha hänt om det inte hade varit Calem utan någon annan fredsväktare. Antagligen hade jag blivit hårt bestraffad och i det tillstånd jag var i då är det inte ens säkert att jag skulle ha överlevt.
Det var för nästan två och ett halvt år sedan och det var vinter. Det snöblandade regnet hade fallit över hela distriktet och gjort klipporna vid branten livsfarligt isiga och hala att gå på. Det flöt omkring stora isstycken i det iskalla vattnet och gjorde det ännu farligare att dyka bland klipporna.
Jag hade varit och samlat pärlor och var på väg uppför de kalla klipporna, helt genomfrusen och skakande och med läpparna blåa av kyla. Mina kläder var våta och mina rörelser stela. Himlen var ljust skär och det skulle snart bli mörkt och då skulle det bli ännu kallare, kanske till och med livshotande i mitt tillstånd.
Jag svepte kappan tätare omkring mig, men alla mina kläder var alldeles för blöta för att ge någon värme. När jag nådde kanten och hävde mig upp i det våta och slaskiga gräset lämnade det sista hoppet mig. Jag var tagen på bar gärning och jag var både för kall och utmattad för att kunna fly. Framför mig stod en fredsväktare iklädd vit och heltäckande klädsel och med sitt vapen hängande vid sidan. Jag hade inte ork nog att göra motstånd så jag sjönk bara ner på knä och såg ner i det gulbruna gräset i väntan på att bli tillfångatagen. Men ingenting hände förrän något varmt och torrt lindades runt mig. Jag var knappt vid medvetande när jag lyftes upp och bars iväg mot bokskogen.
När jag vaknade och sakta öppnade ögonen var den första syn som mötte mig det varmt orangegula ljuset från en sprakande brasa. Jag satte mig försiktigt upp med stela rörelser och såg mig omkring. Plötsligt mötte mina mörkbruna ögon ett par mörkblå. Fredsväktaren. Jag spratt till av överraskning och trasslade mig snabbt ur det vita tyget jag var inlindad i. Jag kravlade mig förskräckt baklänges men min rygg stöttes nästan genast emot en tjock trädstam.
"Jag tänker inte göra dig ill..." började fredsväktaren och höll försiktigt fram en hanskbeklädd hand i luften mot mig. Jag ryggade instinktivt tillbaka och han drog hastigt tillbaka sin hand. Jag litade inte på än honom men av någon anledning kände jag mig ganska säker på att han varken tänkte skada eller anhålla mig. Jag slappnade av lite och tog emot muggen med varmt te som han räckte mig.
Efter det hjälpte han mig att återhämta mig så gott han kunde samtidigt som han pratade med mig. Jag svarade inte med ett enda ord i början i rädsla för att han skulle lämna ut mig om han fick veta för mycket, men allt eftersom började jag svara och till och med le. När jag till slut var i tillräckligt bra skick hjälpte han mig hem.
Alltefter den dagen har den boken under vilken jag återfick ett nästan förlorat liv varit min och Calems plats. Vår plats.

ÅZZUM!♥

Tänk på stycken, annars är det helt suveränt♥♥