Parseltounge [SV]
Forum > Fanfiction > Parseltounge [SV]
| Användare | Inlägg |
|---|---|
|
Hermia
Elev 
|
Awesome *bevakar*
Once a MADling, always a MADling 16 jun, 2012 15:52 |
|
Miskel
Elev 
|
Hermia: Tack så mycket
 Kapitel 2 Things that change. Merve Merve hade aldrig hört talas om någon diagongränd? Allting som stod på de flertal papprena som skickats var helt oförståeligt. När hon kom hem så berättade hon vad som hade hänt under skoldagen. Merves mamma tittade oroligt på henne. Hon hade sett den blicken förut. Den gången på lekplatsen. [Det var vår, och femåriga Merve hade plockat en blombukett åt sin mor. Buketten doftade av de ljuvligaste dofter och det var inte en så dålig syn heller. Modern skrattade och sade att hon kanske hade en framtid som florist. Merve lade ned dem på marken, hennes små, knubbiga fingrar nådde inte runt den längre. Hon var inte nöjd med den än, så hon sprang iväg för att hämta lite nya blommor. Mamman log, kysste sin man på kinden och rufsade till honom i håret. När Merve kom tillbaka var hon lite sur, för att hon inte hade hittat de rätta blommorna än. Hon stirrade på blommorna och tänkte för sig själv. ”Det spelar ingen roll. Blommorna kan lika gärna dö”. Sagt som gjort. Blommorna vissnade på plats. Inom tio sekunder så var de förmultnade och nytt, fläckfritt grönt gräs hade växt upp. Merve kom ihåg sin moders min. Bekymrad, orolig och besviken. ”Det här har aldrig hänt, okej? Merve, det är viktigt att du lyssnar på mig nu! Du får inte komma ihåg detta. Det har aldrig hänt! Okej?” Hon ville inte göra sin mor besviken, så hon lovade. Det sved i hjärtat än idag när hon tänkte på det. Hon kunde inte glömma.] ”Merve, älsklingen min. Det var säkert bara någon som skojade lite med dig. Du vet ju hur barn är nu förtiden”. Hon darrade lite på rösten. ” Nej, mamma. Det här var på riktigt. Det är någonting som inte riktigt har stämt med mig nu på senaste tiden… konstiga saker har hänt”. Merve var helt säker. Det är på riktigt. Mamma, jag vill inte gömma mig längre.” Jag vill vara den jag är”, sade hon med så mjuk röst hon kunde göra. ”Då kan du komma tillbaka när du blivit normal igen” Modern sköt arga blickar, fyllda med ”dubordefådåligtssamveteavdenhärblicken”. ”Visst, okej! Lämna mig du bara! Precis som pappa!” Hon kände den där underliga arga känslan igen. Den bubblade precis lika mycket som förra gången. Ilskan spred sig genom kroppen, ut från magen, ut till armarna, benen, nacken och huvudet. Ormen blev starkare, utkanterna av hennes ögon blev röda och irisen blev helt svart. Allt porslin krasades, lamporna gick sönder. Glas splitter spred sig som sand i en sandstorm genom luften. Mamman hukade sig, Merve stod upp och tittade på. Ingenting kunde röra henne. Man hörde tallrikarna och glasen gå sönder i skåpen. ” Här, ta den och gå. Bara lämna mig ifred. ” Mamman tittade upp, hon blödde över kinden. Det stod en adress och en sifferkod på en liten papperslapp. ”Packa dina saker, seså skynda nu. GÅ.” Mamman tittade henne inte i ögonen. Hon vaggade bara med hastiga steg omkring i rummet. Merve förstod ingenting, vem hade hennes kärleksfulla mamma blivit. Vad hade hennes pappa gjort med henne. Modern tog ut någonting som funnits i hennes bakficka. En pinne. När Merve hade packat sina saker, med lite pengar, så tog mamman henne i armen, gick rakt ut i gatan med arga steg och tog pinnen rakt ut i luften. Snabbt som ögat kom en buss, Mamman slängde in Merve i bussen och sade ”Läckande kitteln”. Bussen åkte iväg. Det sista Merve såg av mamman var att hon bröt av sin pinne och gick in i huset igen. Vad tycker ni? 
16 jun, 2012 16:47 |
|
Hermia
Elev
|
Awesome
Stackars Merve  Once a MADling, always a MADling 16 jun, 2012 16:50 |
|
Miskel
Elev
|
Nästa kapitel kommer snart
17 jun, 2012 21:56 |
|
GinnyPotter.
Elev 
|
mer :3
18 jun, 2012 02:12 |
|
Miskel
Elev
|
18 jun, 2012 02:17 |
|
GinnyPotter.
Elev
|
okej, har något att längta efter, i alla fall
18 jun, 2012 02:22 |
|
Miskel
Elev
|
Men yaay, nu blir jag ju super glad, tack snälla du ♥! 
18 jun, 2012 02:32 |
|
GinnyPotter.
Elev
|
Skrivet av Miskel: Men yaay, nu blir jag ju super glad, tack snälla du ♥! hahaha, varsegod ♥
18 jun, 2012 02:36 |
|
Miskel
Elev
|
Kapitel 3: Witch?
Hon satt i den illaluktande bussen. Den luktade svett och instängt. Varför lämnade mamma mig? Tyckte hon inte om henne längre? Vad hade hon gjort som vart så dåligt? Det fanns massor av människor i konstiga hattar i bussen som låg och sov i sängarna som var utspridda i hela bussen. De verkade inte störas av den bullriga bussen som svängde hela tiden. Bussen hade tre våningar av sängar som skakade. Stan kom med en stor varm kopp choklad åt henne. ” Ja bjussar på ren” sade han med lite grötig röst. Bussen åkte snabbt. Så snabbt så att ”mugglarna” inte kunde se den, det var vad Stan kallade dem. Mugglare. Är jag en mugglare? Är mamma en mugglare? När hon tänkte på mamman så gjorde det fasanfullt ont i bröstet. Varför hade allting blivit så konstigt? Vart är jag på väg? Tusentals frågor virvlade runt som hönor, attackerade av en räv inne i hönshuset, men en frågade virvlade runt mest. Varför lämnade Mamma mig? Stan svarade bara på de lite mer opersonliga frågorna ”Haha, harru int’ fattat dä än? Ru får nog reda på dä snart” . ”Kan du inte säga till mig vart jag ska någonstans i alla fall?” Merve började bli sur. Hade inte det här varit en tillräckligt dålig dag i alla fall? ”Ru ska till den läckande kitteln. Men mer än så säger ja int’.” Sade Stan och undvek Merves besvikna ögon. ”Sorry, lilltjejen, men dä ä int’ min uppgift, fattaru?” ”Visst, visst”. Hon kände sig förrådd. ”Nääääääästa hållplats, läckande kitteln!” Skrek Ernie, chauffören, rakt ut i bussen. Det var ungefär tre personer i konstiga hattar till som skulle av där. De väcktes som om att någonting hade sparkat ut dem ur sängen. När Merve klev ut ur bussen så kände hon mer besvikenhet. Den läckande kitteln låg i en liten gränd som luktade något otroligt illa. Den luktade till och med så illa så att Merve vägrade att röra någonting, allting stank bara urin och avföring. Hon gick in genom dörren. Det var fantastiskt. Det var ett väldigt dämpat ljus i salongen, antagligen så hade de inte de renhårigaste kunderna här. Det var vaxljus i hela rummet och borden såg ut att ha funnits på exakt samma ställe i flera sekler. Det var underligt, borden skrubbades utan att ha någon som skrubbade dem. Det var många personer i underliga hattar där också som läste böcker som vände blad av sig själva, andra läste tidningar med bilder som rörde på sig. Vissa sköt till och med pil utan att använda händerna! Merve hade aldrig varit på ett sådant underligt ställe i hela sitt liv, men konstigt nog så kände hon sig hemma. ”Ey, Collin va?! skrek bartendern Lillack över rummet, Mor din har betalat för ett rum här, Tom hjälper dig med allting! Kay?!” Merve hoppade till av förvåning, blickar förföljde henne sedan när hon gick upp för den rangliga trappan. När hon väl hade kommit upp till sitt rum så fanns hennes bagage redan där väntandes på henne, tillsammans med en lång man med silvrigt skägg och halvmåns formade glasögon. ”Trevligt att träffa dig tillsist Merve, mitt namn är Albus Dumbledore.” Sade mannen med ett vänligt tonfall. Merve försökte komma på var hon hade hört det förut, och plötsligt så kom hon ihåg. ” Du är rektorn för Hogwarts skola för häxkonster och trolldom.” Överraskad av hennes säkra röst, så började hon rodna. ”Det stämmer bra, Han såg imponerad ut, Nu har jag några saker som jag behöver reda ut med dig. Du är en häxa, och en speciell sådan. Tror du mig?” Sade Dumbledore. Hans ögon sköt pilar. ”Va? Jag, en häxa? Du har nog förväxlat mig med någon annan. Är det här ett skämt? Blir jag filmad just nu?” Det var absolut omöjligt, och helt absurt. ”Ja, nej, nej och nej, miss Collin. Har det inte hänt lite underliga saker, som absolut inte borde kunna hända?” Ögonen glimrade till. ”Jo, men…” ”Inga men. Du är en häxa, och här är ditt bevis.” Sade den gamle mannen. Han viftade en pinne, mot en kall kopp te som Merve helt hade glömt bort. Koppen började skaka, sedan vrida och vända på sig. Den förstorades och formen ändrades helt, precis som färgen. Den före detta koppen började pipa och inom några sekunder så hade den förvandlats till en vacker, gul, kanariefågel. Fågeln satte sig på Dumbledores axel. Merve var helt förstummad. Det där kunde absolut inte vara på låtsas. Det var på riktigt. En ström av glädje far igenom henne och hon svarade, leendes ”Jag tror dig”. ”Bra, det var lite lättare än vad jag trodde att det skulle bli.” sade han tacksamt. ”Nu skall jag berätta för dig om din mor. Hon är en före detta dödsätare, en dödsätare är en anhängare till vår tids största brottsling, Voldemort. Voldemort är fortfarande på fri fot. Du är dock helblod så det enda du behöver oroa dig om är att om han skulle vilja få för sig att du ska bli hans anhängare, vilket jag skulle uppskatta om du inte blev. Din mamma, lyckades i alla fall fly och hon lever därför nu som en mugglare. Hon klarar inte av magi längre, det tog över henne och hon vill aldrig att det ska hända igen. ” Han andades tungt för att han hade pratat snabbt och utan uppehåll. ”Vi har inte fått klartecken om hon kan ta emot dig nästa lov, men vi gör det bästa vi kan.” ”Tack” Merve kände sig skyldig, men av någon anledning så kändes det så rätt. Så bra. Känslan var helt obeskrivlig. ”Nu till din inköpnings lista, en husalf kommer att möta upp dig i entrén imorgon för att hjälpa dig med att köpa in alla dina nödvändigheter.” Inget mer med det. ”…Och nu ska jag tala om för dig varför du är så speciell, som jag sade i början.” Viskade Dumbledore. ”Du är en ormviskare, du kan tala parselspråk och har därför blodband till Salazar Slytherin, Merve. Hur var det?
23 jun, 2012 00:27 |
Du får inte svara på den här tråden.
Mugglarportalen