Mitt hjärtas vän

Jag gillar att skriva långt och är glad när jag hinner göra det

Jättesupermegafoxyawesome

Tack

Åh, du skriver underbart vackert!♥ :'

Jag tycker bara det är bra när det blir långt och blir jätte glad när det är långa kapitel

mer :3

Mer!!!

Observera att jag skrev detta mitt på natten och inte ens orkade tänka på att läsa igenom eller rätta.

Lily och James - Det som alla förstod

James drog genom sitt ostyriga hår och ropade till mig som stod på andra sidan korridoren.
”Vill du följa med mig till Hoghsmeade på lördag, Evans?”
Jag kände ilskan bränna i halsen, kunde han inte bara ge sig någon gång?
”Över min döda kropp, Potter” fräste jag tillbaka och vände vände på klacken. På avstånd hörde jag Sirius skratta rått åt Potter. Rätt åt honom. För de flesta personer hade det räckt att få ett nej och sen var det bra med det, men Potter skulle alltid vara värst. I mer en ett år hade han bjudit ut mig minst varje dag, ofta mer. I början hade jag försökt vara snäll när jag avböjde honom, men tillsist tröt mitt tålamod. Det blev heller inte direkt bättre av att mina kompisar inte förstod varför jag vägrade att gå ut med Potter. Hur kunde de inte se att han var ett svin? Usch, han var så motbjudande med sitt enorma ego, skaran av tjejer som följde honom och Sirius hack i häl och tron att han var den snyggaste killen i universum. Jag gick in genom dörrarna i stora salen och satte mig vid ena ändan, i förhoppningen att slippa marodörerna. Egentligen var jag en riktig sjusovare men idag hade jag gått upp i ottan för att se min bästa kompis Alice träna qudditch. Jag gäspade stort och åt med ögonen halvstängda. Väl medveten om att mitt hår såg ut som en rishög och att jag förmodligen hade stora svarta ringar under ögonen gjorde jag mitt bästa för att sky undan uppmärksamhet. Jag uppmärksammade att James, Nej Potter, var på väg in i salen och böjde ner huvudet i ett försök att låtsas att jag var väldigt intresserad av brödsmulorna på min tallrik. Precis som jag befarat hjälpte det inte det minsta och några sekunder senare hörde jag raspet av stolar som drogs ut. Fan.
”Hej blomman” sa Potter, med en röst som han nog trodde var sexig. Den var bara irriterande. Blomman var ett smeknamn som Potter hade kommit på, han var den enda som använde det.
”Hur är det Lily?” undrade Remus på sitt lågmälda sätt när jag inte svarade. Remus var den enda av de fyra som jag stod ut med. Petigrew var feg, Black var en player och Potter var den värsta personen som någonsin promenerat genom Hogwarts korridorer. Remus var snäll och faktiskt rätt söt, och Potter skulle bli irriterad om jag stötte på honom. Jag var egentligen för trött för att bete mig som en förälskad tonåring men jag bestämde mig för att göra ett försök i alla fall.
”Hej Remus” sa jag och tittade upp på honom genom mina faktiskt ganska långa ögonfransar. Remus ler osäkert mot mig och jag kan nästan höra Potter gnissla tänder. Jag bestämde mig för att gå innan jag provocerades till att kyssa Remus eller så, bara för att få se Potters reaktion.

”Heja Alice” ropade jag och klappade i händerna av förtjusning. Jag hade alltid gillat att titta på qudditch, det var medryckande men så fort någon föreslog att jag skulle prova tog jag flera steg bakåt. Jag och kvastar hörde inte ihop. Det hade jag förstått redan på den allra första flyglektionen för många år sedan, då när allting var nytt för mig. Det var många här och tittade på träningen. Främsta anledningen var nog att det var en klar och vacker oktober dag när alla var lediga. Den andra anledningen var matchen nästa helg. Gryffindor mot Huffelpuff, terminens första. Det skulle förmodligen bli en hård match, Huffelpuff hade mot alla odds fått ihop ett starkt lag iår och med tanke på att Potter var lagkapten för Gryffindor kunde det ju inte gå annat en utför. Jag kunde verkligen inte förstå att Mcgonnagal hade gjort Potter till kapten istället för Alice, det var sinnessjukt. Just då gjorde någon en dykning ner mot marken, jag hoppades att det var Alice för det var verkligen skickligt gjort. Eller, det tyckte jag i alla fall tills jag såg Potter flyga en decimeter ovanför gräset med armen uppkörd i en segerjäst. Hela läktaren klappade händerna och busvisslade, till och med Ravenclawarna som satt lite för sig själva och betraktade träningen.

Det var fredag och bara en dag kvar till matchen, det märktes på stämningen i korridoren. Förolämpningarna haglade mellan elevhemmen. Jag suckade och frågade Jane som gick bredvid mig.
”Hur kan Dumbledore tillåta det här? Det är ju meningen att vi ska vara vänner. Love between the houses liksom.”
”Ja men exakt” höll Jane med.
I såna här stunder gillade jag Jane, hon tyckte alltid likadant som jag. Utom gällande en sak, Jane tyckte att Potter var den snyggaste och roligaste personen i universum ungefär. Egentligen förstod jag inte varför Potter inte bara gav upp mig och blev tillsammans med Jane. Jane var smal och rolig, hon hade långt blont hår och alltid perfekt smink. Många tyckte att hon var den sötaste tjejen i Gryffindor. Dessutom var hon inte tråkigt ordentlig, som jag. Men Potter ville av någon anledning absolut få mig i säng. Eller så ville han bara få nöjet att dumpa mig sedan. Inte en chans. Jag och Jane svängde runt hörnet för att komma till fängelsehålorna och var nära att krocka med...Potter. Härligt, det var allt som behövdes för att göra min dag komplett.
”Vill du ha en kyss Älskling?” frågade han och log mot mig.
”Inte en chans ditt äckel” replikerade jag och försökte ta mig förbi honom, men inte fören jag hade sett hans ledsna hundvalpsblick. Ha! Trodde han att jag skulle falla för det knepet? Men innerst inne har jag skuldkänslor, jag är inte menad att vara elak.
Jag kommer in sist i klassrummet efter att ha tillrättavisat en yngre elev och upptäcker att det bara finns en enda plats kvar. Bredvid Potter. Jag slänger en blick åt mina kompisars håll och dem ler försmädligt. Det är tydligt att de tycker att det är jätte roligt att reta mig. Ha ha ha. Jag fnyser till svar och sätter mig på den enda lediga stolen samtidigt som jag ber en bön om att denna lektion ska ta slut.
”Eh, Blomman kan jag få låna en penna?” undrar Potter och blinkar med ena ögat.
”Nej, James” svarar jag och betonar varje stavelse. Jag hinner inte ens upptäcka mitt lilla misstag innan Potter sjunger ut över hela klassrummet.
”James, du sa James. Jag visste väl att du inte kunde motstå mig”
Utan ett ord tar jag mina grejer och min stol och sätter mig på kanten bredvid Alice ackompanjerad av spridda skratt och James röst som deklarerar hur kär jag är i honom. Kan han inte bara dö?

Vädrets makter var inte på vår sida. När jag kom ut till planen blåste det halvstorm och regnade så mycket att jag inte kunde se marken tre meter framför mig. Alla platser längst upp,, under tak, var upptagna. Så jag drog upp huvan på min röda regnkappa och hoppades att kvicken skulle fångas snabbt. Vilket i och för sig inte var så troligt eftersom spelarna knappt såg någonting att döma av den händelselösa matchen. Efter tre blöta kvartar hade Gryffindor bara fått in två mål, Huffelpuff hade fått in ett och det verkade som om flera spelare hade svårt att kontrollera sina kvastar i ovädret. Plötsligt hände allt på en gång en blixt lyser upp himlen och jag ser tydligt hur Gryffindors slagman skickar iväg en dunkare mot huffelpuffs ena jagare som har fått tag på klonken men dunkaren blåser ur kurs av en hård vind och flyger i full fart mot..James. Dunkaren kommer i full kraft och James har ingen chans att kontrollera sin kvast i vinden. Dunkaren flyger rakt in i james mellangärde och knuffar enkelt ner honom från kvasten. Hela publiken drar ett unisont skri medan jag sitter som förstelnad och ser James falla i slowmotion. En sekund är allt stilla och sen börjar folk att skrika och jag uppfattar lärarkåren på väg ner mot planen. Själv kan jag inte röra migoch jag har bara en enda tanke i huvudet, det är mitt fel. Jag ville att James skulle dö och nu har ha gjort det. Allt är mitt fel. Jag ansiktet med händerna och känner hur salta tårar blandas med regnet som öser ner.

Sjukhusflygeln är full av människor som trängs vid James säng. Jag närmar mig långsamt, det känns inte som att jag har någon rätt att vara här. Mina kinder är våta och tårarna bara fortsätter strömma nerför mitt ansikte. Jag får en skymt av honom genom trängseln och hajar till. Trots att James är blåslagen och är bandagerad så ser han så fridfull ut med ögonen slutna och ett litet, litet leende på läpparna. Plötsligt fylls jag av en känsla som inte är skuld och det tar en stund innan jag förstår att det är...kärlek. Alla utom jag har förstått att jag är ämnad för James. Jag blinkar bort tårarna som tränger upp när jag förstår vad alla andra redan har fattat.
”Alla måste lämna patienten ifred” hörs en gäll stämma varpå alla elever försvinner ut från flygeln. Jag går långsamt fram till den rätt skräckinjagande, madame Soul.
”Kommer...” jag sväljer en gång ”Kommer James att klara sig” frågar jag och rösten bryts. Madame Souls tystnad är svar nog och jag faller ihop intill väggen, ut stånd att röra mig. Jag känner Madame Souls medkännande blickar och hon säger försiktigt.
”Du kan säga någonting till honom om du vill?”
Hon var nära att fråga om jag ville säga adjö, tänker jag. Sakta biter jag mig i läppen tills jag känner blodsmaken och jag förtränger alla dystra tankar så gott det går och tar mig upp på fötter. Långsamt går jag fram till James säng och lägger min hand på hans. Den är kall som ett liks. Jag snyftar till. James måste överleva. Trots att min röst är svag och hackig av gråt försöker jag få James att höra mig.
”Förlåt mig James” säger jag tyst. ”Jag var dum” i för sig var han kanske också lite dum, tänker jag och ler lite ”Vi var dumma båda två, men du måste överleva, för...” Jag tar sats och viskar de sanna orden ”För jag älskar dig Tagghorn”. Jag lutar mig framåt och kysser James lätt på pannan Jag tycker mig skymta ett leende på hans läppar innan jag lämnar salen.

Sedan James åkte till St. Mungos för snart ett dygn sedan har jag varit helt apatisk. Varje ord som lämnat mina läppar har känts som att besegra Du-Vet-Vem med bara händerna. Inte ett ord har hörts om James tillstånd och det känns som om hela Hogwarts håller andan. Jag tittar upp i taket och försöker räkna antalet plankor. Jag är helt ensam i uppehållsrummet eftersom att alla andra är iväg och äter lunch. Själv mår jag illa bara av tanken på mat. Jag reagerar knappt när någon kommer genom porträtthålet, inte fören personen sätter sig bredvid mig i soffan och en välbekant stämma från en viss rektor säger.
”Mr James Potter kommer att klara sig”
Dumbledore trycker min lealösa hand innan han försvinner igen och lämnar mig med en varm och lycklig känsla inombords. Ibland för faktiskt något ont någonting gott med sig. Lily och James, jag smakar på meningen. Det låter helt rätt.

Jättevacker och fin, precis lagom lång. Skulle vilja läsa en Cho Chang/ Cedric Diggory

Bra idé och tack ♥