Svartkonster (Narcissa och Lucius)

Hittade den nu, jättebra!
Snälla fortsätt!

Håller med!

Okejdå, förlåt att jag inte skrivit och allt det där, lovar att bli bättre på det nu.


Kvällen som Narcissa förutspått skulle gå långsamt fick snabbt en vändning. Efter att ha plågats och våndats av tanken på att behöva vara en del i den här festens värdfamilj, så visade det sig att det plötsligt inte var så dumt. Inte dumt alls.
Det fanns helt enkelt bara en förklaring till det, mannen som satt bredvid henne. Mr. Malfoy var inte bara en man huvud och status, han var riktigt roande, insåg Narcissa efter bara några timmars bekantskap.
Visserligen var det svårt att locka fram ett verkligt leende på hans läppar, ty Mr. Malfoy hade en ovanlig kyla i allt han sa, men lite då och då lyckades hon. Och som hon tyckte om det leendet! Det var nästan lite hånfullt, samtidigt som det inte visade något annat än ärlighet.
Det var så konstigt, men hon fick ett intresse för honom. Intresserade sig för vem han var, varför det där leendet var så svårt att framkalla.
De var djupt inne i en diskussion när musiken började spelas av en väldigt begåvad stråkvartett. Först upp att dansa var hennes mor och far, sedan blev det fler och fler. Folket lämnade bordet, men inte Lucius och inte Narcissa.
Deras konversation hade gått alldeles för djupt in på för att det skulle vara möjligt att bryta sig ur den, i alla fall var det omöjligt att göra det av sig själva. Dessvärre fick de snart hjälp med den saken.
”Mr. Malfoy, jag ber om ursäkt om jag stör, men jag skulle behöva byta ett par ord med er. Mellan fyra ögon” Narcissa såg upp på mannen som talat. Han såg ut att vara lite äldre än hon själv, rödmosig i ansiktet och långt, silverblont hår. Han såg nästan ut att vara en parodi på Mr. Malfoy som nu reste sig upp, såg ursäktande på henne och sa som en förklaring;
”Jag ber så mycket om ursäkt, Ms. Black, men det verkar som att jag behöver följa med Yaxley” Han stod nu helt upp och mannen om tydligen hette Yaxley började gå mot altanen som gest att Mr. Malfoy skulle följa efter.
Så tog det några sekunder och han var borta.
Kanske var hon besviken, hon visste inte riktigt. Den enda känslan hon riktigt kunde sätta fingret på var trötthet. För nu när han gått kändes festen plötsligt så mycket tråkigare än förut, som i början.
Cissy började resa på sig för att sedan ställa sig borta i ett hörn. Försökte att inte synas, försökte att smälta in med den vita tapeten bakom henne.
”Cissy, vad i alla husalfers namn gör du? Gå runt och småprata lite, se inte så förbaskat tråkig ut!” Och ännu en gång tilltalade hennes mor henne på ett helt annorlunda sätt än vanligt. Antagligen var det därför Narcissa inte kunde komma på något svar, utan gick istället bara nickade lite svagt, mumlade något i form av en ursäkt.
Så snart stod hon vid ett annat hörn istället, iakttog ännu en gång ljuskronan i taket. Den var det enda intressanta i salen.
”Det anses visst vara väldigt oartigt att lämna sin bordsdam utan en dans” Sa plötsligt en röst från ingenstans. Cissy såg förvånat bort från ljuskronan och fäste blicken på ett par iskalla, gråa ögon.
”Får jag lov?” Mr. Malfoy sträckte ut handen med ett litet leende.

Kan bli en bra fanfic, bevakar!

(funderar på om hon bevakar runt 30-40 fanfics nu XD)

Bra! Jättebra!

Det är jättebra!
Längtar efter mer.

Samma här

Ny läsare, Jätte bra!!! Längtar efter mer *bevakar*

Bra kapitel

Och här kommer mer! Fick världens skrivarlust, så förvänta er spamming i inläggsväg! Haha C:

Om Narcissa sett lite åt vänster skulle hon sett sin mors belåtna blick. För där var hon, dansandes med Lucius Malfoy, var ”lite social för en gångs skull”. Men hon hade inga problem med att vara social med den här mannen, och kanske skrämde det henne lite. Hon hade hela sitt liv haft svårt att ta kontakt med folk, haft svårt att prata i allmänhet. Narcissa hade lärt sig att tala väldigt sent, men dessbättre visat prov på starka magiska kunskaper redan vid födseln, då ett antal vaser spräckts och en kudde plötsligt börjat flyga.
Hon var en duktig häxa, det visste hon. Hennes magi var avancerad och dramatisk, liksom hennes trollstav. Lång, 14½ tum, över medellängden, almträ, ett tecken på rent blod och drakhjärtesträng. Ollivander själv hade sagt att man kunde vänta sig stora dåd från henne.
Men speciellt stora dåd hade det inte blivit. Skolan var enkel, högsta betyg i alla ämnen, prefektmärke på bröstet. Men nu hade hon ingen aning om vad hon skulle jobba med. Om hon ens skulle jobba, det fanns det ingen anledning till. Inte med familjens ekonomiska situation. Men ändå fanns lusten där, längtan efter att faktiskt få göra något.

”Ni verkar ha försvunnit in i tankar ännu en gång, Ms. Black” Cissy såg förvånat upp, hade glömt vad hon var och vad hon gjorde.
”Åh, jag ber om ursäkt. Jag är lite tankspridd” Hon log ett litet blekt leende och harklade sig, rättade till sina händer som låg vid Mr. Malfoys rygg och den andra i hans hand. Den här dansen var något hon inte förstod sig på, men hon förstod sig inte på någon dans alls, så det gjorde väl ingen skillnad.
”Eftersom jag är man, sist jag såg efter, så är det jag som för, bara en snabb information, menar jag” Ett flin som hon inte riktigt visste om hon tyckte om dök upp på hans läppar. Hånfullt, men samtidigt så var det ett litet skratt i hans ögon som gjorde känslan lite bättre.
”Vadå…?” Sa Narcissa förvirrat, såg ned på sig själv och sedan på honom, insåg att hon antagligen tog, omedvetet kontrollen och fick som tack för den saken en ohygglig rodnad på kinderna ”Förlåt, ännu en gång, som sagt, jag är lite tankspridd”
”Det är helt okej, det är lätt att försvinna i tankar ibland” Han log ett lite vänligare leende nu, vilket fick Narcissa att känna sig lite bättre tillmods. Men inte ens några minuter skulle det få vara, för plötsligt stod en man bakom Mr. Malfoy och knackade honom på axeln.
”Lucius, nödsituation, du måste komma” Flåsade mannen, som om han sprungit hundra mil.
”Låt mig bara avsluta det här, jag kommer snart” Mr. Malfoy tog inte blicken från henne, utan himlade menande på ögonen, som för att säga ”Alltid detta tjat om mig”, vilket fick Narcissa att le lite.
”Nej, jag menar det, det är en nödsituation, Lucius!” Lucius suckade djupt och bugade inför Narcissa, drog åt sig hennes hand för att kyssa den.
”Det var ett nöje att träffa er, Ms. Black, men jag måste tyvärr rusa”