Vackra judinna

Awesome

Sorry for late update... Men tack alla som läser! Era kommentarer gör mig glad varje gång jag ser dem

---


När jag gick ut till vårt lilla kök för att ta ett glas vatten såg jag att det låg ett annat brev på bordet, vitt mot den mörka träytan. Jag gick nyfiket fram och tog upp det.

Det var adresserat till mig, från min kusin Friedrich. Han bodde i Dresden, i Tyskland, men han var övertygad antinazist. Friedrich och jag var som syskon, vi hade en väldigt nära relation med varandra. Han var orolig för mig, på grund av mitt judiska blod, och hans brev kom oftare än tidigare. I varje brev antydde han också att jag skulle fly till ett säkert land, som Amerika eller de nordiska länderna, för att vara i säkerhet från nazisterna. Jag trodde dock inte på ryktena som flög omkring – förbud, anordningar och det värsta av allt: läger.

Jag sprättade upp brevet, ljudet fick en kall kåre att krypa längs med min ryggrad. Brevet var ett stelt, vackert papper med en svag blå ton runt kanterna – helt olikt det enkla brev pappa hade skickat.

Dresden,
Deutschland
13/01 – 39

Hej Judith, hur mår du? Om det här brevet kommer i tid så grattis på födelsedagen!!

Här i Dresden så är inget sig likt. Trupper av soldater marscherar förbi på gatan utanför vår bostad, och affärer stängs. Kommer du ihåg herr Westh? Han som gav oss karameller den gången du och faster Roberta var här? Jag har inte sett till honom på två veckor och hans affär är stängd.

Det börjar bli allt farligare för judar här i Tyskland, snart kommer Österrike råka illa ut! Ni måste bort från Wien!

Hälsningar,
din kusin Friedrich Ottoman

Jag skakade på huvudet år hans ord. Självklart tänkte vi inte lämna Wien! Nåja, jag skulle ju det i september, men inte innan dess. Och jag skulle ju tillbaka under sommaren. Dessutom, vart skulle vi ta vägen? Det som min kusin berättade låt alldeles för otroligt för att vara sant. Herr Westh som aldrig hade gjort något ont, varför skulle han ha blivit ivägskickad?

Jag drack upp vattnet och gick tillbaka in på mitt rum med brevet i hand. Väl där lade jag brevet bredvid min fars på det vita nattduksbordet och klädde på mig. Utanför fönstret spred morgonsolen sitt värmande ljus, trots att kölden fortfarande bet i kinderna. Det var söndag, och inget skola för min del. Mamma hade en del pappersarbete att ta itu med, men hon hade ju tagit sig tid för mig, vilket var skönt. Jag tog på mig underkläder, tunna strumpbyxor, en nätt kjol, en stickad tröja, stickade knäsockor och svarta skor. Jag satte också i ett hårband i mitt svarta hår, och drog det bakom axlarna. Det föll ända ner till skulderbladen, och jag log nöjt. Jag var stolt över mitt vackra och tjocka hår.

Jag gick in till mamma för att hon skulle fläta mitt hår. Jag knackade på dörren, och väntade artigt tills jag hörde ett mjukt ”Ja?” där inifrån. Jag öppnade dörren och klev in i det lilla kvadratiska rummet. Mamma stod vis spegel och tog på sig sitt vanliga röda läppstift. Hon log mot mig.

”Och vad vill du då Judi?” frågade hon mjukt och lade ifrån sig läppstiftet på sminkbordet under spegeln.

”Kan du fläta mitt hår?” frågade jag och gick fram mot henne. Hon log och nickade, och jag vände ryggen mot henne så att hon kunde fläta mitt svarta hår. Medan hon flätade med flinka fingrar frågade jag utan att tänka efter:

”Måste vi flytta från Wien?” Jag kände hur mamma stannade mitt i en rörelse.

”Varför undrar du det?” replikerade hon med en aning vassare röst. Jag svalde.

”Friedrich har berättat om de saker som nazisterna gör mot folk i Dresden. Det kanske händer här med?” sa jag sedan med liten röst. Mamma suckade, jag kände ett lätt vinddrag i nacken.

”Jag tror nog att din kusin överdriver lite. Och dessutom så bor vi i Österrike, inte i Tyskland, så oroa dig inte” sa hon och kysste min hals. ”Nu ska du inte bry din hjärna med sådant, bara lev i nuet och tänk inte på framtiden.

Jag ville hålla med henne, men av någon anledning hade Friedrichs ord påverkat mig – vare sig jag ville det eller inte – och rädslans första frö var sått.

Awesome!

Jättebra!! Du skriver så levande

Asbra!!

Awesome

Ny läsare som absolut ÄLSKAR denna fic. Du skriver så levande, och awesome, och allt det där!! ♥

Bevakar nu din super bra ff!!

Hej hej!

Nytt inlägg här!

EDIT: Jag vet att Polen invaderades först i september 1939, men nu gjorde jag så här så det så : D


Kapitel 3
Dagarna gick, vintern blev till vår. Snön låg i slaskiga drivor på gatorna när april var i antågande. Första dagen i den fjärde månaden hade all snö smält bort, bortsett från de smutsiga högar som skymtade i gränderna, och träden och buskarna hade fått gröna knoppar. Allting verkade normalt, förutom att min far inte hade varit hemma för att fira Purim* med mig och mamma, den fjortonde mars. Jag förstod inte, han hade ju sagt att han skulle komma hem? Men mor och jag hade firat tillsammans med våra släktingar; mormor, morfar, min moster Melli och också mormors bror Stephan. Pappa och hans släkt är kristna, så de skulle ju ända inte fira tillsammans med oss. När pappa är här brukar han dock delta en aning, så att han inte bara sitter bredvid. I år klädde jag ut mig till Ester själv, och satt tillsammans med mina kusiner på golvet i synagogan och lyssnade på rabbinen när han läste ur ”Esters Bok”. Alla vi barn skallrade med våra skallror då rabbinen uttalade Hamans namn, och detta upprepades varje gång. Jag tyckte det var ganska tråkigt egentligen, men det var skönt att ha något normalt i den allt mer oroade vardagen.

Väl hemma efter firandet klädde jag om mig, gjorde iordning en kopp varm mjölk och letade efter något att läsa i de stora, proppfulla bokhyllorna ute i det lilla vardagsrummet. Jag brukade ofta göra så, eftersom de böckerna var lång mer intressanta än mina egna. Jag lät fingrarna smeka de åldrade bokryggarna, som såg ut som de skulle falla sönder när som helst. Jag gled också med blicken över de nyare böckerna, de med fräscha bokryggar och skimrande guldtexter på framsidorna. Många av de äldre böckerna var religiösa, men de nyare handlade om allt från djur till upptäcksresor. Pappa hade också en egen hylla, full med både gamla och nya kartor över världen. Jag förundrades över att an hade trott att jorden var platt, med en orm runt, en gång i tiden.

Jag fortsatte leta efter något intressant, men hittade inget som jag inte redan hade läst. Så plötsligt såg jag en läderinbunden bok, med snirkliga bokstäver i silver på bokryggen, och pärmar med vackra mönster. Jag stannade upp, drog ur boken ur hyllan och läste orden på framsidan. ”Mafgikunfskaper föro dhen nya häfxan eller trollkarlehn”. Vad i…?!

Det är helt fantastiskt!

Bara en fråga, vad är Purim? Du kanske hade tänkt förklara det med tanke på stjärnan, men du kanske glömde?