Batman! (Rollspel)

Antagligen?

//Ok, jag kan börja antar jag.

Riddler sprang ifrån vakten han just knockat, han fattade inte att det verkligen var så enkelt att bryta sig ut ur en cell så lätt. Han såg en luft-trumma, tog fram skruvmejseln han stulit tidigare och skruvade av tre av skruvarna. Om Batman någonsin skulle återvända ville han distrahera honom tillräckligt mycket för att kunna lämna detta stället helt och hållet. Ur sin innerficka tog han ut en av de många 'troféer' han tvingat Gothams guldsmed att skapa innan han fångats igen och placerade den i återvändsgränden. Sedan klättrade han ut och skruvade fast den igen. Han skulle verkligen roas om Batman gick på det här och kröp runt i luft-trummor här och där medan han faktiskt bröt sig fri.

Efter att länge suttit still och petat med lite detaljer på planer valde Jokern att göra ett mer eller mindre spontant besök på Gothams teater. Att ta sig in med ett bang var väl inga problem för honom, men spänd var han. Allt som riskerade att gå fel och som inte fick göra det. Han fortsatte upp mot scenen och började undersöka eventuella flyktvägar medan han försökte dra till sig så mycket uppmärksamhet som möjligt. När han väl fick som han ville, det vill säga att de två vakterna som fanns där kom till honom, började han nynna på någon slags melodi. Vakterna stannade och Jokern tystnade för att svänga om och möta deras blickar.
"Mina herrar! Välkomna till föreställningen. Förfriskningar och programblad hittar ni ute i entrén." Jokern gav ifrån sig sitt höga, välkända skratt och de båda vakterna gav varandra skrämda blickar och frös till av skräck och osäkerhet. De märkte därför inte handrörelsen som Jokern utförde bakom sin rygg. Han drog fram en liten boll, vad det var gick inte att urskilja men de kunde dock ana vad det var. Därefter kastade Jokern bollen mot vakterna och en mjuk, grön gas smög försiktigt ut ur den. Jokern skrattade igen, bugade sig och tillade "...som ni ser så har det blivit ett avbrott i föreställningen, men jag lovar er att akt två kommer bli mycket, mycket bättre!" han fortsatte med sitt okontrollerade skratt och sprang ut genom dörren bakom ridåerna och sedan vidare ut till garderoberna.

Det kliade i fingrarna där han låg på sin brits i ett vitt linne och ett par vanliga byxor. Ljuset som trängde in i det lilla, gallerförsedda fönstret lös upp rummet och skapade ett rödaktigt ljus som tydde på att det började gå mot kvällen, med kvällen så skulle han serveras kvällsmat. Medan minuterna sakta gled förbi fingrade han på sitt mynt med fingrar som kliade av rastlöshet, en rastlöshet som växte för varje dag som han satt där i sin cell och ruttnade bort. Med en enkel rörelse slängde han benen över kanten på britsen och satte ned fötterna på golvet medan han tittade väldigt noggrant på myntet i sin hand. Sakta vände han på myntet, tittade först på den hela sidan, vände det och blickade sedan ned på den ärrade sidan av myntet. Precis som han själv. Två sidor av samma mynt och en sanning man inte kunde undfly. Med ett litet leende hörde han hur steg närmade sig utanför cellen, hur de utanför och sedan hur en mansröst ropade genom dörren.
"Ställ dig mot väggen och försök inte med något"
Lugnt reste han sig upp och ställde sig mot väggen. Nu pillade han på myntet med en ny intensitet medan hans högra hand gled ned i fickan och kände på föremålet som fanns där. Ett snett leende klöv hans redan kluvna ansikte. Snart öppnades dörren, två fångvaktare steg in i rummet och en av de hade en bricka med mat i handen medan den andre tittade med en frånvarande blick.
"Här har du din mat, Dent.", Sade fångvaktaren med maten föraktfullt och tittade på honom med en hatisk blick. Han, Two-Face, svarade med ett litet leende som spelade på hans läppar.
"Tycker du att tur är något viktig, något livsnödvändigt? Krona eller klave? Döden eller livet?", Sade han fortfarande leendes och lät myntet segla genom luften innan det landade i hans öppna handflata och med en enkel rörelse lade han myntet på handryggen så som man brukar göra när man singlar slant. Fångvaktaren hade fryst till och tittade nu på honom med en vaksam blick men bakom vaksamheten fanns även en liten skymt av fruktan.
"Oooh, klave. Otur.", Sade han med ett leende som nu var brett och fyllt av glädje, eller var det skadeglädje? Den andre fångvaktaren som fram till nu inte hade gjort något, greppade tag om sin partners armar och höll fast honom. Brickan med all mat for i golvet och stänkte ned det. Two-Face gick långsamt fram till den fasthållne fångvaktaren medan han lät myntet glida ned i hans vänstra ficka medan han tog upp föremålet som var i hans högra. Föremålet i sig var en insmugglad rakkniv och han fällde upp den medan han närmade sig sakta men säkert. Fruktan i fångvaktarens ögon syntes nu tydligt medan fången, som fram till för en stund sedan hade varit i underläge, nu höll livet i hans hand.
"Jag är ledsen för det här, jag brukar föredra att använda pistoler men ni konfiskerar ju mina två små älsklingar när jag kommer in här så det får bli otrevligare metoder. Ditt liv är väl ett klagomål till vår käre Gordon, hoppas han mår bra förresten. Jag tycker bara det är tråkigt att ni tar min kostym, dessa kläderna är så fruktansvärt obekväma." Sade Two-Face och med en enkel rörelse skar han av halsen på fångvaktaren. Ett gurglande ljud undslapp honom, en kraftig ström blod färgade ned hans kläder och snart även golvet.
"Du gjorde ett bra jobb och du ska få din belöning för det här men du kan börja med att släppa din döda vän här. Nu tar vi över den här staden." Sade Two-Face med ett brett leende medan han torkade av den nedblodade rakkniven på förrädarens kläder, innan han lämnade cellen.

ooc: Hoppas det blev okej i alla fall. x)

//Awesome! Du är perfekt som Two-Face! Detsamma om Joker! //

Edward sprang igenom en korridor med sina öron spetsade för röster, han svängde höger och såg dörren han letade efter. Han saktade ner sina steg och tittade in igenom nyckelhålet, rummet verkade tomt. Sakta öppnade han dörren och såg sig omkring, precis när han skulle ha gått vidare slängdes dem andra dörrarna upp och vakter pekade sina pistoler mot honom. Han log lätt och sträckte upp sina armar mot taket.
"Grattis, vakter. Ni fick mig. Men kommer ni verkligen att hålla mig inne denna gången? Kommer era små hjärnor att kunna stoppa mig, Riddler, från att fly ige-" allt blev svart. Någon av dem hade slått till hans bakhuvud och han hade tuppat av.

Samtidigt som Jokern joggade igenom korridoren fram till garderoberna så låg vakterna ute vid scenen och kände gasen döda mer och mer - men kul hade de ju... När han väl nådde dörren som gick in till garderoberna så sneglade han mot en ställning med kläder till höger.
"Kanske dags för en ny outfit?" eftersom han för inte så längesedan flytt från Arkham Asylums korkade vakter och läkare så hade han inte återfått sina kära, gamla kläder. Som tur var hittade han något som var väldigt passande; en lila frack. Kanske lite klumpigare än den vanliga kavajen, kanske lite tajtare, men nog skulle det fungera. Dessutom såg han nog rätt bra ut i den. Efter att ha tagit på sig sin nya frack och stigit in till garderoberna såg han att där satt en av skådespelarna, han var väldigt tidig. Föreställningen skulle inte börja förrän på kvällen, ungefär vid åtta. Klockan vara bara tre på eftermiddagen. Han insåg snabbt att denna lilla detalj skulle kunna rasera hela planen och gick försiktigt ut och sträckte ut handen till höger och trevade längs med väggen, han hittade det han skulle och tryckte in knappen. Rummet mörknade direkt.
"Va´? Vad händer?" skådespelaren reste sig för att gå mot knappen till lyset men Jokern grabbade tag i klädställningen på hjul och sköt iväg den in i rummet, mitt på skådespelaren. Han rasade mot golvet med ett kort skri, han tog med sig en stol på vägen ned och Jokern var inte säker på vilket det var som gick sönder mot marken - huvudet eller stolen? Han tände lampan och började fnissa när han såg att det rann ut en glänsande pöl av rött från mannen. Det var skallen.
"Yihu! Den färgen klär dig. Mycket bättre än det blonda du hade innan." han skrattade, sträckte fram foten och petade med tåhättan på den blödande mannens näsa. Han gick över till bordet där han suttit och fann att där var en enorm spegel. När han tittade in i den gav han ifrån sig en vissling och vände sig från sida till sida.
"Snygging där."

Kuppen av fängelset hade gått som smort, när han hade kommit ut ur cellen så var det en fri väg genom polishuset utan några komplikationer, fångvaktarna var numera nedslagna eller dödade och gångarna kantades av hans egna män som hälsade honom välkommen ut i friheten.
"Hey, välkommen ut igen!" Skrek en av muskelpaketen som stod vid väggen och höll ett hårt tag kring ett basebollträ. Till svar vinkade han lojt innan han fortsatte genom polishuset. Han var på jakt efter sina tillhörigheter som hade konfiskerats när han åkte in i detta obekväma tillhåll för småskurkar och banditer. Två av hans män hade slutit upp bakom honom, likt två livvakter och det trivdes han med. Snart nådde han med följe ett rum där hans tillhörigheter skulle befinna sig och mycket riktigt. Snart hittade han sin rödvit färgade kostym, med en tillhörande skjorta och slips. Snabbt slängde han av sig sina sjaskiga, obekväma fängelsekläder och tog på sig den bekväma kostymen. En kostym som han kände sig riktigt hemma i, men innan han slängde bort fängelsebyxorna så tog han varsamt upp sitt mynt och rakkniven som han hade använt för att döda vakten. Myntet lade han i kostymfickan och rakkniven gled ned i kostymbyxorna. När han hade placerat dessa tillhörigheter så att de var i säkert förvar började han att klä på sig kostymen och allt eftersom kände han hur han återigen gled ned i den behagliga rollen som en man med makt, mycket makt och mycket pondus. Med ett leende gick han fram till spegeln i rummet och tog upp rakkniven.
"Lämna mig är ni vänliga, jag ska raka mig innan jag börjar att arbeta. Jag föredrar att se respektabel ut när jag ska skrida till verket. Ni behöver inte vänta länge, jag tar bara på mig hälften så lång tid som en vanlig man." Sade han och log ett litet leende, ett leende som visade att männen borde dra sig tillbaka så snart som möjligt. När de hade gått ut ur rummet började han att raka bort det skäggstubb som hade bildats under hans fängelsetid. Makt, pengar och pondus, allt hade getts till honom genom en slump. Turen var med honom idag och för att han skulle vinna var andra tvungna att förlora.

Han fortsatte att le mot sin egen spegelbild och slängde iväg en slängkyss för att sedan komma till skott och sno med sig lite smink och nya skor. Helt okej skor den här gången, stilrena och lila. Han letade sig fram mellan dörrar och gångar och hittade till sist en dörr ut till trappan han letat efter.
"Äntligen! Vilken byggnad, värre än den där Riddlers jävla labyrinter." Jokern gick in i trapphuset men slängde en snabb blick över axeln för att se till så att ingen, kanske en viss mus, följt efter honom. Detta gick ju galant.
Trappan gick i en spiral och var ovanligt hög för att vara av den typen och det gick knappast att smyga upp för den. Fast det gjorde detsamma, hade de inte märkt de tre liken än så skulle de knappast märka en kille som springer i trappor. Han kollade upp för trappan när han stod på första steget och såg att det kom ljus från dörrspringar där uppe.
"Utmärkt, bara att springa nu då."
När han nådde dörren och fick fatt om handtaget hedjade han sig en sekund. Röster på andra sidan dörren. Eller var det bara en röst? Ja, ett telefonsamtal. Han smällde upp dörren och hoppade in med ett klingande "ta-daa!", mannen bakom skrivbordet vände sig snabbt om och fick ögon stora som tefat när han såg vem han fått besök av.
"Hej på dig, lille knubbis. Du kan säga hej då till din partner nu för vi ska ha ett litet samtal, du och jag." Jokern skrattade och tog två steg fram så att han stod mitt emot mannen fast på andra sidan av skrivbordet. Med en elegant rörelse tog han tag om telefonen och ryckte till för att luren skulle åka ur handen på mannen som nu stod stel av skräck.
"Va-Vad vill du mig?! Jag har inga pengar! Ingenting!" mannen skrek nästan som en gris vid de sista orden.
"Haha! Gullig du är, knubbis. Nej, nej... Jag behöver ett nytt 'högkvarter', som ni fina herrar kan kalla det, och teatern är just i min smak." Jokern log och satte sig på skrivbordet.
"Men föreställningen... Hundratals folk... Se på... Skådespelarna..." mannen darrade på rösten och skakade nästan lika mycket själv.
"Ja, ja, ja. Bla, bla, bla. Jag har redan skött om huvudrollsinnehavaren så det är inga problem, lilla knubbis. He he he, ja. Nog är han nöjd alltid, höjd lön kanske hade varit bättre, men han fick det näst bästa." Jokern vände över benen till andra sidan av skrivbordet och hoppade ned så att det bara var fem centimeter mellan de bägge männens näsor. Jokern puttade till honom så att han ramlade baklänges ned i stolen som han tidigare rest sig ur. Jokern drog visslande upp en näsduk ur bröstfickan, nej, inte en. Flera näsdukar. En sådan klassisk grej som trollkarlar höll på med, men den här var längre och mannen anade vad som skulle komma härnäst. Utan att sluta vissla så gick Jokern runt och runt stolen till alla näsdukar var lindade runt mannen och stolen. Sedan gick han bort till sakerna han lagt på skrivbordet.
"Nu ska du allt bli fin, lilla knubbis." Jokerns symboliserande flin öppnade sig och ut kom ett gällt och utan tvekan ont skratt. Det skar i öronen och mannen såg på Jokerns vänstra hand, som nu höll i ett läppstift, vilken var på väg mot hans ansikte.

Riddler vaknade upp i sin cell igen. Typiskt... Tillbaks till all denna terapi och isolering. Medan han satt där började han tänka ut en ny taktik till att lura Batman. Kanske kunde han fästa en liten spårare på botten av en trofé? När han såg upp mot det vadderade taket såg han att, om han ansträngde ögat, rutmönstret bildade ett fyrkantigt frågetecken. Tanken fick hans mun att formas till ett lätt leende.
"Vem är rädd för den stora stygga fladdermusen?" mumlade han för sig själv och satte sig upp. Genast försökte han att utmana sig själv med gåtor, men ju mer han försökte insåg han att han redan kunde alla. Alla gåtor förutom en, den största gåtan av dem alla. Vem är Batman. Hans leende bleknade bort och han stirrade ilsket ner i golvet.

Han drog kniven en sista gång för att få med sig de sista stubben som hade vanprytt hälften av hans ansikte, den andra hälften var det dessvärre inte mycket att göra åt. När han var klar tvättade han av rakkniven och fällde ihop den samtidigt som han granskade sitt ansikte där ett överlägset leende satt fastklistrat. Han vände sig bort från spegeln och lät rakkniven glida ned i den vänstra byxfickan. Nu var det bara en sak kvar eller rättare sagt två och de låg kvar i den lilla lådan han hade hittat kostymen, lådan där det stod "Harvey Dent". En lätt rysning for genom honom när han läste namnet, det var som om han blev påmind om en gammal bekant som han hade något otalt med och till viss del var det sant. Med snabba steg korsade han rummet och plockade upp de två sakerna som låg kvar där, hans två älskade .22 automatics. När han greppade om handtaget och lät pekfingret glida på plats vid avtryckaren så kände han hur hans forna styrka kom tillbaka. Den rastlöshet han hade upplevt i fängelset gled nu av honom likt vatten och han kände sig hemma för första gången på länge. Med ett leende fäste han två hölster på sig, ett vid sin högra sida och det andra under kavajen på ryggen så att den skulle vara dold för andra. Med en mästerskytts vana lät han de båda pistolerna glida på plats i sina hölster innan han vände sig mot dörren. Med ett självsäkert leende på läpparna började han gå mot dörren. Innan han steg ut till korridoren där hans mannar stod och väntade knipsade han av toppen på en ensam, vit ros som stod i en enkel vas på det nötta skrivbordet.
"Den här passar ju mig alldeles utmärkt." Sade han fortfarande leende innan han fäste den på den röda sidan av kavajen. När han steg ut i korridoren till de andra så möttes han av applåder och det fick honom att le. Han visste att alla var beroende av hans pengar och så länge de behövde pengar hade han makten. Allt berodde på tur. Slumpen hade gjort honom till deras överman.
"Så, så det räcker. Nu tar vi över den här staden, så några av er kan sätta igång att sprida lite slumpartad terror, det ni tar har ni rätten till!" Sade han först lugnt innan han nästan skrek ut det sista. Till dessa ord hördes stridsvrål och några i publiken lämnade genast byggnaden. När ett tiotal hade lämnat stället vände sig en av livvakterna till honom.
"Var det verkligen så smart, boss? Jag menar, Batman kommer att fånga in de så snart han märker att det är kaos i farten." Two-face hörde att han var osäker när han sade detta, darrningen i rösten avslöjade fruktan.
"Det är det jag vill. Om Batman är upptagen på annat håll har jag tid på mig att fortsätta mina planer. Män har jag så det räcker och om någon kommer tillbaka ska de bli rikligt belönade. Oroa dig inte för det." Sade han med ett bredare leende på läpparna. Han hörde hur det började bli uppståndelse i leden och snart såg han föremålet för beundran då fångvaktarförrädaren började närma sig honom med osäkra steg. En inarbetad vana gjorde att han snart fingrade på myntet igen och när förrädaren stod en bit ifrån honom hade han tagit upp myntet.
"Jag glömde nästan! Du ska få din belöning, men först, krona eller klave?" Sade han lugnt och singlade slanten. Förrädaren frös fast när myntet seglade genom luften och när ett diaboliskt leende syntes i Two-Face ansikte vände sig förrädaren om för att fly. Förrädaren hann inte ta många steg innan denne låg i en pöl av sitt eget blod.
"Ledsen kompis, det blev klave. Ni som ska föreställa lagens långa arm har visst otur idag."