Nicole Smith

nice

Kapitel 5

Solen lyste och det var klarblå himmel. Det var näst intill vindstilla och ungefär 10 grader varmt. I luften flög 14 personer på sina kvastar, hälften av dem med gulsvarta kläder och hälften med grönsilvriga. På läktaren satt hela skolan och skrek hejaramsor, namn på spelarna och elevhemmens namn.
Nicole spejade ut över spelplanen och såg en av Hufflepuffs jagare ta klonken från Tom Perez. De tre gulsvarta jagarna for iväg mot Nicoles målområde med Slytherins jagare och slagmän tätt efter sig. Daniel höjde sitt slagträ och slog iväg dunkaren mot Cadwallader, jagaren som hade klonken.
"Miller slår iväg dunkaren mot Cadwallader, ett hårt slag må jag säga! Cadwallader räddas av Megan Jones som slår tillbaka dunkaren mot Blaise Zabini som duckar och klarar sig från att bli träffad!" sa Zacharias Smith som kommenterade matchen på läktaren. Nicole gjorde sig beredd för ett skott. Hon flög lite fram och tillbaka för att göra Cadwallader osäker på vart han skulle sikta. Han tog sats med armen och kastade iväg klonken mot den högra ringen.
"Cadwallder kastar och... skottet räddas av Nicole Smith! En enastående räddning av Slytherin!" skrek Zacharias. Nicole kastade ut klonken till Zach och så far hela laget iväg mot andra sidan av planen.
"Slytherin är på väg mot McMillan! Tyler passar klonken till Zabini som kastar iväg den till Perez, men där kommer Hufflepuff upp bredvid dem! Perez dyker ner mot marken med klonken!" fortsatte Zacharias. Nicole följde Tom med blicken. Han dök ner så mycket att han nästan nuddade marken innan han gjorde en u-sväng och sköt iväg rakt upp i luften. Hufflepuff-spelarna var inte beredda på den snabba vändningen så de kom lite efter. Blaise och Zach som hade följt med Tom en bit ner dök upp jämnsides med honom och de for iväg mot McMillan.
"Vilken otrolig fint av Perez! Nu får McMillan se upp för här kommer skottet! Och det är mål! 10 poäng till Slytherin!" skrek Zacharias och en stor del av publiken jublade. Nicole höjde sina armar i glädje och tjoade högt. Det var då hon fick syn på Draco som kom susandes genom luften med handen utsträckt framför sig.
"Det ser ut som att Malfoy jagar kvicken och han är nära den!" skrek Zacharias och publiken vred på sina huvuden för att följa Draco med blicken. Under tiden så hade McMillan kastat ut klonken till sina utespelare som hade satt fart mot Nicole. Hon slutade följa Draco med blicken och hann precis luta sig åt sidan på kvasten och lyckas fånga klonken som kom susandes mot den mittersta ringen. Cadwallader såg surt på henne och svor för sig själv.
"Ännu en räddning av Smith, som för övrigt har ett väldigt fint efternamn!" skrek Zacharias och möttes av skratt från vissa elever. Nicole kastade ut klonken till Blaise och han for iväg med resten av laget efter sig. Nicole letade efter Draco i luften. Hon såg honom längre ner mot marken, fortfarande med armen utsträckt mot kvicken. Han hade Summerby efter sig som också hade armen utsträckt.
"Kom igen, Draco", sa Nicole för sig själv. Då ser hon honom knyta sin hand runt något och sträcker upp handen.
"Draco Malfoy har fångat kvicken! Mina damer och herrar Slytherin har vunnit!" skrek Zacharias. Draco landade på marken och visade stolt upp kvicken för publiken. Nicole flög snabbt ner mot marken och hoppade av kvasten. Resten av laget kom snabbt ner efter henne och de kramade om varandra. Vincent och Tom bar upp Draco på sina axlar.
"Slytherin! Slytherin! Slytherin!" skrek de och alla Slytherinelever stämde in. Blaise gick fram till Nicole och kramade henne. De skrattade och kysste sedan varandra.

Nicole bläddrade igenom sina pergamentrullar. Hon hade skrivit fem blad och var inte i närheten av att vara klar. Varför var det så svårt att skriva en uppsats om den Norska Ryggdraken? Hon suckade. Det var nästan tomt i biblioteket. Hon reste sig upp och gick mot en bokhylla där böcker om drakar stod. Hon drog fram ännu en bok om Norska Ryggdraken och en om nordiska drakar. Hon la ner dem på bordet med en duns och satte sig ner. Hon började bläddra i boken om Norska Ryggdrakar, men hon såg bara information som hon redan hade tagit med i sina anteckningar. Hon la undan boken och började bläddra i den andra istället där det inte heller stod något som hon inte redan visste. Hon suckade igen, smällde igen boken och la ner sitt huvud på bordet.
"Går det inte bra?" Hon ryckte till, lyfte upp huvudet och vände sig runt för att se Tom stå vid bordet.
"Gud vad du skräms, men nej det går inte bra", svarade Nicole och bläddrade igenom sina pergament.
"Oj, du har ju skrivit hur mycket som helst", sa han och satte sig mittemot henne.
"Jag vet, men det är för lite", muttrade hon. Han tog pergamenten och kollade igenom dem.
"Varför skriver du om den Norska Ryggdraken? Det skulle varit enklara att skriva om den Kinesiska Eldbollen", sa han och skummade igenom texten.
"Jo, jag vet, men alla kommer ju att skriva om Eldbollen, Taggsvansen, Kortnosingen, Walesisk Grön och Opalöga för att det är lättare att hitta information om dem", svarade Nicole.
"Jag tror att den här informationen räcker. Det är ju en mindre känd ras och därför är det svårare att hitta information om den", sa han och gav tillbaka pergamentbunten. Hon log lite.
"Jo, kanske", svarade hon och la bladen i rätt ordning. "Hjälper du mig att få tillbaka alla böcker?" frågade hon och reste sig upp.
Visst", svarade han och tog ett gäng böcker i famnen och reste sig upp. Han började leta efter rätt plats för böckerna. "Så, hur går det med Blaise?" frågade han och ställde tillbaka en av böckerna.
"Det går väl bra, men det börjar kännas lite konstigt mellan oss", svarade hon och stoppade ner sina saker i sin väska. Han vände sig om mot henne.
"Vad menar du med konstigt?" frågade han henne.
"Jo, mina känslor för honom känns mer som om han skulle vara min bror, typ", svarade hon och ställde tillbaka boken om nordiska drakar.
"Tänker du göra slut eller?" frågade han henne och ställde tillbaka den sista boken. Hon ryckte på axlarna.
"Jag vet inte", svarade hon till slut och gick igenom gången för att komma ut ur biblioteket. Tom följde efter henne. De gick tysta ut till trapphuset och började vandra neråt. Nicole kastade en blick ner till bottenvåningen och såg Draco skynda upp för trappan. Han tog två trappsteg i taget och hade blicken sänkt. De möttes på trappan som ledde ner från/upp till andra våningen.
"Hej, Draco", sa Tom. Draco höjde blicken och såg på dem. Tom stannade för att kunna prata med honom.
"Hej, eh... jag har lite bråttom så vi får prata senare, okej?" sa Draco och skyndade upp för trappan. Tom såg frågande på Nicole.
"Vad var det med honom?" frågade han och de fortsatte att gå neråt.
"Jag vet inte, men Blaise sa att han hade varit konstig hela sommaren och som det ser ut nu så har det inte ändrats", svarade Nicole.
"Jo, hans pappa åkte ju in i fängelse i somras så han är väl helt knäckt", sa Tom med sänkt röst. Han kastade en blick bakåt för att se om han kunde se Draco, men han hade försvunnit. Nicole såg chockad ut.
"Va? Sitter Dracos pappa i fängelse? Varför får aldrig jag reda på något? Det där är faktiskt information som man borde berätta för sina vänner!" sa Nicole högt och med gäll röst.
"Han trodde väl att du redan visste det. Han antog väl att Blaise hade berättat det för dig", sa Blaise och kollade runt sig. "Och du behöver inte säga det så högt. Även fast de flesta redan vet om det så är det ett rätt känsligt ämne."
"Oj, förlåt, men jag blev bara så chockad över 'nyheten'", svarade hon och vek av mot fängelsehålorna.

De sex vännerna pulsade huttrande genom snön till Hogsmead. Alla hade tjocka vinterkläder på sig. Zach hade hakan instoppad innanför jackan och händerna i jackfickorna. Nicole höll Blaise i handen och hade den andra nedstoppad i sin jackficka. Daniel, å andra sidan, verkade vara helt imun mot kylan. Han hade jackan halvknäppt, ingen halsduk eller vantar. Han böjde sig istället ner och tog upp en klump med snö och började krama den till en boll som han drämde iväg mot Zachs rygg. Han träffade och Zach for runt bara för att bli träffad av ytterligare en snöboll fast i magen.
"Om jag inte frös så mycket så skulle jag kasta tillbaka!" skrek han åt Daniel, fortfarande med hakan innanför jackan. Daniel skrattade. Draco, som gick först öppnade dörren till Tre Kvastar. De klev in, förutom Daniel och Zach som hade startat upp ett snöbollskrig. Nicole spejade runt efter ett ledigt bord. Hon såg ett till höger om trappan. Draco hade tydligen redan sett det så han var redan på väg mot det. De hängde av sig jackorna på stolarna och slog sig ner.
"Titta där borta", sa Draco och nickade mot andra sidan av trappan. Där satt en rödhårig flicka och en mörk kille. De såg ut att trivas i varandras sällskap.
"Blodsförädare och smutsskalle, passar ju nästan bra ihop, eller hur?" sa Tom och vände sig till de andra.
"Alla tycker att hon är snygg", sa Draco och blängde på paret. "Erkänn att du också gör det, Blaise."
"Jag skulle aldrig lägga min hand på en blodsförädare som henne hur snygg hon än må vara", svarade Blaise surt till Draco. Nicole såg frågande på killarna, men beslutade sig för att inte säga något. Servitrisen kom mot bordet.
"Vad vill ni beställa", frågade hon.
"Fyra honungsöl", sa Tom. Servitrisen gick iväg mot baren för att fixa beställningen. Dörren öppnades och tre elever kom in. Nicole kände igen alla. Det var den rödhåriga killen, den brunhåriga tjejen och Harry Potter.
"Nu kommer dem också. Räckte det inte med en smutsskalle och en blodsförädare?" sa Tom tyst.
"Plus Potter", muttrade Draco. Servitrisen kom tillbaka med de fyra honungsölen och placerade dem framför alla fyra. Draco drack snabbt upp sin och reste sig upp.
"Jag kommer snart", sa han och gick iväg mot toaletten. Då kom Zach och Daniel in genom dörren. Båda täckta i snö från topp till tå. De sökte runt med blickarna i rummet och såg tillslut vart de andra satt. De gick fram till bordet och satte sig på varsin stol.
"Om ni ska beställa så får ni nog gå till baren och göra det", sa Blaise. Daniel och Zach reste sig upp igen, hängde av sig sina ytterkläder på stolarna och gick till baren.
"Zabini, Smith, så roligt att se er här", sa Slughorn till dem när han gick från baren. Blaise reste sig upp och skakade hans hand. Nicole log vänligt mot honom.
"Trevligt att se er med, sir", sa Blaise.
"Juste, ni kommer nog snart att få en uggla om en middag jag håller på att planera", sa Slughorn till dem.
"Så trevligt", sa Nicole glatt.
"Det är bara att hålla utkik efter min uggla", sa han och gick mot Harry Potters bord.
"Varför blir ni inbjudna och inte vi?" frågade Zach när han kom tillbaka med en honungsöl i handen och satte sig vid bordet.
"Inte vet jag, men jag ska gå i alla fall", sa Nicole och tog en klunk av sin honungsöl. Dörren öppnades igen och två tjejer gick ut från baren. Några sekunder senare kom Draco ut från toaletten och gick till bordet igen.
"Så, ni har slutat kasta snö på varandra nu?" sa han till Zach och Daniel.
"Ja, och jag vann", sa Daniel och tog en klunk av sin öl. Zach puttade till honom så att han fick öl i sitt knä. Han skrek till.
"Där fick du för att du ljuger som att du vann, det var ju faktiskt jag som vann", sa Zach. Daniel muttrade några fula ord och torkade sig på byxorna med en servett. Nicole såg att Harry Potter och de andra två redan var på väg ut igen.
"Ofta de redan går?" sa hon och såg dörren stängas efter dem.
"Tydligen", sa Draco tyst. Då hördes det ett skrik utanför. Nicole ryckte till och reste sig upp för att se vad som hade hänt. De andra följde efter henne ut. Väl ute så såg de en av tjejerna som hade gått ut sväva i luften och skrika. Hon föll sedan till marken och det ryckte i hela kroppen på henne. Harry och de andra två var framme hos henne och hennes kompis. Harry vände sig om och såg på Draco med hat i blicken. Nicole uppmärksammade det och gick in igen.

nice
bara en sak - de sitter på Tre Kvastar, inte Läckande Kitteln

Kapitel 6

Klockan slog 4. Eleverna i klassrummet började packa ihop sina saker. Nicole böjde sig ner för att ta upp sin fjäderpenna som hade ramlat av bordet. Hon reste sig sedan upp igen och såg att Tom väntade på henne vid dörren. Det var bara hon och han som hade Drakologi som ämne av dem i deras gäng. Hon la ner pennan i väskan och gick till honom.
"Vad fick du på uppsatsen?" frågade han henne medan de gick ner för trappan.
"Över förväntan, trodde att jag skulle få sämre faktiskt", svarade hon och förde undan en hårslinga från sitt ansikte. "Hur gick det för dig?"
"Utomordentlig", svarade han stolt.
"Ofta? Tycker du inte att det är svårt?" frågade Nicole förvånat. Tom kollade kosntigt på henne.
"Vaddå ofta? Trodde du att jag skulle vara dålig i skolan eller något?" frågade han henne och låtsades vara sur.
"Nej, det var inte det jag menade. Alla klagar ju på att ämnet är svårt så jag trodde att du också tyckte det och därför trodde jag att du inte skulle få så bra betyg", svarade hon och skrattade lite.
"Okej, du tänker så. Jo, ämnet är kanske lite svårt, men jag har alltid varit intresserad av drakar. Min dröm är att få åka till Sverige och delta i det årliga kvast-racet som går mellan Kopparbergen och Arjeplog. Man flyger över drakreservaten och måste klara sig förbi drakarna. Det skulle vara så grymt kul", sa han och lät väldigt entusiastisk och såg drömande ut. Nicole log mot honom.
"Så, du vill alltså jobba med drakar när du blir äldre? Eller ska du tävla i racet varje år för att få vara med drakarna?" sa hon och vek av mot fängelsehålorna.
"Jag ska bli drakskötare. Helst i Sverige eftersom jag tycker att den Svenska Kortnosingen är den mest intressanta av raserna", svarade han. De stannade framfuor väggen som ledde in till uppehållsrummet.
"Testralblod", sa Tom och väggen öppnade sig. De gick in och kom in i uppehållsrummet. Där satt Blaise i en fåtölj som var vänd mot dörren. Han höll ett brev i sin hand.
"Hej",sa Nicole glatt och gick fram till honom. Han såg bestämt på henne utan att le. "Vad är det?"
"Det kom ett brev till dig, från en viss Dominic Blanc i Kanada", sa han betsämt och höll upp brevet. Nicole stelnade till när han sa namnet. Hon såg på kuvertet. Det var öppnat.
"Har du öppnat det?" frågade hon surt.
"Det var fullt av små hjärtan på kuvertet och det stod 'jag älskar dig' på flera ställen!" sa han och reste sig upp.
"Och det ger dig rätten att läsa folks brev?!" svarade Nicole surt och slet brevet ur hans hand.
"Jag är faktiskt din pojkvän! Hur många andra har du egentligen?" fortsatte han surt.
"Anklagar du mig för att ha varit otrogen? Och att du är min pojkvän ger dig fortfarande inte rätten att läsa mina brev!" skrek Nicole surt på honom.
"Ja det gör jag faktiskt! Du har säkert flera andra vid sidan av mig. Det skulle inte förvåna mig om du har haft ihop det med Tom också!" skrek han tillbaka och blängde på Tom som stod bakom Nicole och såg väldigt besvärad ut.
"Är det det du tror" sa Nicole lite lugnare men fortfarande surt. "Vet du vad, tro vad du vill. Det är slut," fortsatte hon och gick mot sin sovsal. Hon var så arg att hon skulle kunna explodera när som helst. Hon öppnade dörren till sitt rum. Ingen var där. "Skönt", tänkte hon och kastade ner brevet på sängen. Hon drog av sig slipsen och satte sig på sängen, tog upp brevet och började läsa det.
"Nicole.
Tu me manques beaucoup. Ce n'est pas la même sans tu. L'école est d'accord, mais tout ce que tu manques. Le nouveau gardien de l'équipe est assez bonne, mais il laissa en plus de buts que ce que vous avez.
Je veux que vous sachiez que je vous aimerai toujours.
//Dominic Blanc"
Hon la ner brevet i sitt knä. Hon behövde smälta allt som han hade skrivit. Speciellt delen där han skrev att han alltid kommer att älska henne. De hade ju gjort slut. Det var till och med han som hade gjort slut med henne för att han inte ville ha ett distansförhållande, och så skrev han ett kärleksbrev till henne. Visst hon saknade honom, men hon hade ändå lyckats komma över honom väldigt fort efter att hon hade flyttat. Hon öppnade sin koffert och la ner brevet i den och sköt tillbaka den under sängen.

Nicole tog på sig sitt svarta, åtsittande linne med små paljetter över bröstet och såg sig i spegeln. Hon snurrade runt lite och såg nöjd ut. Hon kom sedan på att det nog skulle bli rätt kallt med bara ett linne så hon tog fram sin svarta, figursydda kavaj och drog på sig den. Hon blev väldigt nöjd med resultatet. Nu skulle hon bara fixa till håret lite och sen så var hon klar. hon tog fram sin hårborste och började borsta håret. Hon hade bestämt sig för att ha det utsläppt så hon gjorde en snygg sidbena och la ner hårborsten igen. Hon tog en sista titt i spegeln innan hon lämnade rummet. Väl ute i sällskapsrummet stod Blaise och pratade med Draco. Han såg henne komma gåendes. Deras blickar möttes, men det var inga snälla blickar.
"Vad du var uppklädd då", sa Draco och log mot henne.
"Ja, jag ska till Slughorns middag", sa hon och började gå mot utgången.
"Blaise, skulle inte du också dit?" frågade han Blaise.
"Jo, men det börjar ju inte förens klockan halv sex, och klockan är kvart över fem", svarade han och såg surt efter Nicole. Hon gick ut ur sällskapsrummet och började gå uppför trapporna till entrén. Det hördes ljud från Stora Salen, men hon fortsatte uppför trappan. Utanför Slughorns rum så stod redan några elever. Bland annat Harry Potter och hans brunhåriga vän. Några viskade lite till varandra när hon kom gåendes mot dörren. Den brunhåriga flickan log lite mot henne. Hon log tillbaka och ställde sig bredvid dörren med ryggen mot väggen. Hon såg tvillingarna Carrow som gick sjunde året stå lite längre bort. En brunhårig lång kille kom gåendes mot dem. Han stannade vid Harry.
"Hej, Harry, Hermione", sa han och lät nervös. Han hade en svart skjorta med en blå ylleväst över.
"Hej, Neville", svarade tjejen. De började småprata lite och några minuter senare dök Blaise upp i korridoren. Han hade en grå skjorta, svart kavaj, svarta byxor och blankpolerade skor på sig. Nicole vände blicken från honom och hoppades på att Slughorn skulle låta dem komma in snart.
"Hur är det, Nicole? Klarar du inte av att se på mig längre", sa han spydigt och ställde sig mittemot henne. Hon vände sig mot honom.
"Jo, men jag vill inte plåga mina ögon genom att se på en stor idiot som dig när jag lika gärna kan kolla på en vägg", svarade Nicole lika spydigt.
"Akta din vassa tunga, Smith. Annars kan det gå riktigt illa till slut", svarade han lugnt och hånflinade mot henne.
"Naw, vad ska du göra? Säga till mina skor att jag har varit otrogen mot dem med ett annat par skor?" sa hon och tog ett steg emot honom. De andra eleverna såg på dem som om det var en pjäs de såg på.
"Det var du som gjorde så att vårat förhållande förstördes, inte jag", sa han och blängde på henne.
"För sista gången. Jag var inte otrogen med någon och om du skulle litat på mig så skulle du fatta det", sa hon surt och tog ännu ett steg mot honom.
"Så du säger att det var mitt fel att det tog slut?" svarade han och tog ett steg mot henne.
"Ja, du är så jäkla feg och så fort något inte går som du planerat så drar du dig ur! Du är en stor fegis", sa hon och spände ögonen i honom.
"Ta tillbaka det där", sa han och drog fram sin trollstav och riktade den mot hennes hals. Han tryckte upp henne mot väggen.
"Aldrig", sa hon utan att förlora hans ögonkontakt. Då rycktes Blaise tillbaka av Harry.
"Låt henne vara, Zabini", sa han surt och Nicole blev bortdragen från väggen av Hermione.
"Det här angår inte dig, Potter", sa han surt. "Det här är mellan mig och den där otrogna häxan", sa han och nickade mot Nicole som tände till och var tvungen att hållas tillbaka av Neville och Hermione. Harry gick tillbaka till de andra. Det började rinna tårar ner för Nicoles kinder.
"Vet du vad? Jag är glad att jag gjorde slut med dig. Jag trodde att jag kände dig, men jag hade fel", sa hon och gick snyftandes förbi honom i korridoren. Han tog tag i hennes arm och drog tillbaka henne.
"Nicole, jag..." mer hann han inte säga innan Nicole gav honom en örfil. Han skrek till. Nicole drog sig ur hans grepp och småsprang genom korridoren och nerför trapporna. Hon stannade på sista trappsteget ner till entrén och satte sig ner på det. Nu forsade tårarna nerför hennes kinder och hon kunde inte hejda dem. Hon hörde fotsteg komma från fängelsehålorna. Hon torkade ögonen och ansiktet och lyckades få tårarna att sluta trycka upp ur ögonvrån. Fotstegen kom närmare och hon kunde snart se att det var Tom. Han såg henne och saktade ner.
"Nicole, vad...? Skulle inte du till Slughorn?" frågade han och stannade framför henne. Hon skakade på huvudet. "Är du okej?"
"Ser jag ut att vara okej?" frågade hon och tårarna började rinna igen.
"Ne... nej", sa han och det såg ut som om han inte riktigt visste vad han skulle göra. Han satte sig tillslut bredvid henne. "Så hm... vad har hänt?"
"Blaise", svarade hon tyst och torkade bort tårarna som rann.
"Åh..." sa han tyst och la armen om henne. "Handlade det om det där brevet igen?"
"Ja, och han fortsätter att anklaga mig för att ha varit otrogen. Jag blir så arg på honom", sa hon och snörvlade till.
"Jag tror dig", sa han tyst till henne. "Men vem var det som brevet kom ifrån?"
"En kille från min gamla skola", svarade hon och suckade. "Vi var tillsammans, men han gjorde slut med mig när jag flyttade." Tom satt tyst bredvid henne. Han var inte den bästa på att trösta folk och han kände sig lätt obekväm när folk grät.
"Vill du ha något? Mat, choklad, vatten kaanske?" frågade han henne till slut.
"Nej, hag ska nog gå tillbaka till mitt rum och fortsätta skriva på förvandlingskonsts läxan", svarade hon och reste sig upp.

stackars Nicole
btw, kan du översätta vad som stod i brevet och skriva det inom parantes typ i slutet? jag kan inte franska XD

haha google translate franska äger tror att det blev någolunda rätt stavning och gramatik iaf fixar översättning alldeles strax

ok

Kapitel 7

Regnet smattrade på fönsterna I Stora salen och åskan mullrade utanför, och innanför, slottets väggar. Snön som hade legat på marken I över en vecka hade försvunnit med regnet. Nicole satt och tuggade på en rostad smörgås med apelsinmarmelad samtidigt som hon läste the Daily Prophet. Tom satt mittemot henne och smuttade på en kopp te. De hade gått upp vid halv 10 den här morgonen. Tom var väldigt morgontrött och kom nästan alltid upp vid den här tiden på helgerna, Nicole å andra sidan ville bara undvika Blaise. Hon visste att han var morgonpigg så hon tvingade sig själv att stanna kvar I sängen till halv 10 och hon hade mött Tom I uppehållsrummet. Hon gissade på att Blaise och Draco hade gått till biblioteket för att fortsätta på trolldryckskonstläxan de hade till imorgon. Hon och Tom var redan klara med den. Även han hade rätt lätt för det ämnet. Han verkade ha lätt med de flesta ämnen egentligen. Det mullrade till ordentligt och Nicole hoppade till. Tom hoppade till för att hon hoppade till och skvimpade ut lite te på sig. Han skrek till. Nicole la snabbt ner tidningen och räckte honom en servett. Han tog emot den och torkade sig om händerna.
“Så, vad har du för planer idag?” frågade han henne. Hon ryckte på axlarna.
“Förutom att undvika Blaise så har jag inte så mycket inbokat idag”, svarade hon och drack upp sitt kaffe.
“Varför undviker du honom? Det var ju han som var omogen och anklagade dig för något som du inte har gjort”, sa Tom allvarligt och tog en till klunk av sitt te.
“Jag orkar inte bråka mer, och bästa sättet att undvika en konflikt är att undvika personen man är osams med”, svarade hon och vek ihop tidningen och la den på bänken bredvid sig.
“Det kanske är vad ni gör I Kanada, men här I England så pratar man med personen man är osams med och reder ut allt”, svarade Tom och Nicole himlade med ögonen.
“Vänta lite, du är inte från England. Du är från Irland”, sa hon snabbt och flinade mot honom.
“Just det, det är jag ju. Men jag har bott I England sen jag var tre år så räknar mig själv som engelsman, även om det låter konstigt. Kommer inte ihåg något från Irland”, sa han och flinade tillbaka.
“Men åter till ämnet, jag har inget för mig idag. Du då?” frågade hon.
“Jag hade tänkt träna quidditch, men har ingen lust I det här vädret, så jag inget planerat”, svarade han och drack ännu en klunk av teet.
“Är du inte klar med ditt dumma te än?” frågade hon och stirrade på koppen.
“Jag dricker långsamt”, svarade han och tog demonstrativt koppen till munnen och drack långsamt upp resten av teet. “Vad skulle du vilja göra idag då?” frågade han när han hade ställt ner koppen på bordet.
“Jag har ingen aning. I Kanada skulle jag ha suttit I uppehållsrummet och pratat taktik med resten av quidditchlaget, men eftersom Blaise är med I laget så känns inte det så lockande”, svarade hon.
“Hur ska ni två kunna spela som ett lag om ni vägrar prata med varandra?” frågade han allvarligt.
“Jag är vaktare, han är jagare, vi ser knappt varandra”, svarade hon och reste sig upp.
“Sant, vart ska du?” frågade han.
“Jag vill inte sitta ner längre. Vi kan väl gå en sväng I slottet och bara prata eller något”, svarade hon och såg bedjande på Tom som suckade.
“Visst, vi kan prata om din kanadensiska skola eller något”, svarade han och reste sig upp.

“Så ni hade en vinterbal varje vinter? Stackars människor”, sa Tom när det gick ner för trappan mot fängelsehålorna. De hade gått runt alla våningar och hittat nya rum på varje våning. Efter en och en halv timmas promenad hade de bestämt sig för att gå till uppehållsrummet.
“Ja, vaddå stackars människor? Det var alltid årets höjdpunkt”, sa Nicole och såg frågande på honom.
“Du vet inte hur stor press det är på killarna. De ska fråga tjejen som de har varit kär I sen första dagen och de vet inte vad hon kommer svara. Sen när hon svarar nej så känner han sig hur dum som helst och mår dåligt så fort han ser henne”, svarade han och Nicole såg frågande på honom.
“Du är 'han' va?” frågade hon. Han nickade långsamt.
“Vem frågade du?” fortsatte hon.
“Flora Carrow”, svarade han och stannade utanför stenväggen.
“Oh... Ormtunga”, sa Nicole och stenväggen öppnades. De gick in I gången. “Om du skulle frågat mig skulle jag svarat 'ja'” fortsatte hon. Han log mot henne.
“Skulle du ju inte”, svarade han och puttade till henne.
“Jo, du är den enda som fortfarande vill prata med mig efter att jag gjorde slut med Blaise så jag antar att du är min enda riktiga vän I det här slottet”, sa hon och gick in I uppehållsrummet.
“Zach och Daniel pratar fortfarande med dig”, svarade han och klev in efter henne. Uppehållsrummet var tomt, vilket var väldigt konstigt. På söndagar brukar det vara fullt med folk där.
“Ja, men de är ju mest med varandra så pratar ju inte så mycket ensam med någon av dem”, sa hon och satte sig I en av fåtöljerna.
“Sant”, svarade han och satte sig I soffan bredvid henne. “Så, jag har hört att man pratar både franska och engelska I Kanada”, fortsatte han.
“Jaha, och?” frågade hon och hon förstod inte riktigt vart han ville komma med den faktan.
“Tu parle français?” frågade han henne.
“Kan du franska? Det visste jag inte”, utbrast hon entusiastiskt och harklade sig. “Oui, je parle français.”
De hade pratat på franska I en halvtimma då de hörde röster I gången. De slutade prata och vände sig om. De såg Dracos blonda hår på långt håll. Nicole vände sig framåt igen och svalde. Hon hade ju klarat sig ifrån Blaise halva dagen, men hon var ganska säker på att Blaise var med Draco. Mycket riktigt så hörde hon snabbt hans röst. Tom såg på henne med ett snett leende. Tom nickade som hälsning åt Draco. Han nickade tillbaka och gick mot den andra gruppen men fåtöljer och soffor som fanns I rummet. Blaise följde efter honom som en svans utan att se på henne. Nicole sneglade åt deras håll. Blaise satt med ryggen mot henne I en soffa.
“Skit I honom”, viskade Tom till henne. Hon log lätt mot honom.
“Tom!” ropade Draco och vinkade mot sig åt Tom. Han reste sig långsamt upp och gick bort mot soffgruppen. Nicole lutade sig tillbaka I fåtöljen och försökte höra vad de pratade om. Hon hörde bara mummel. Blaise sa något titt som tätt, men det var I stort sätt bara Tom och Draco som pratade.
Några minuter senare kom Tom tillbaka och satte sig på samma plats som han hade rest sig från tidigare. Nicole lutade sig fram mot honom.
“Så, vad ville han?” frågade hon nyfiket.
“Han ville prata taktik”, svarade Tom och Nicole blev genast besviken. Hon hade hoppats på att de skulle pratat om henne eller om hur idiotisk Blaise har varit.
“Åh... har vi träning på onsdag som vanligt?” frågade hon lugnt och lutade sig bakåt igen. Han nickade långsamt.
“Draco!” ropade Tom. Draco kollade mot dem och reste sig upp. Han satte sig sen på soffans armstöd mellan Tom och Nicole.
“Vad?” frågade han.
“Min vän Nicole undrar varför du inte pratar med henne längre”, sa Tom tyst. Nicole såg generat på Tom och Draco.
“Jag vill prata med dig, men Blaise har I stort sätt förbjudit mig att göra det”, viskade han till svar och såg menande på henne.
“Varför lyssnar du på honom?” frågade hon tyst.
“Jag måste ta hans sida. Vi har varit vänner hela livet och jag kan inte bara svika honom helt plötsligt för att det börjar en ny person på skolan”, svarade han. Tom såg på Nicole och sen på Draco.
“Okej, det får väl duga”, sa Tom I normal ton.
“Förlåt”, viskade Draco till henne när han reste sig upp och gick tillbaka till Blaise.
“Där ser du, han vill ju prata med dig”, sa Tom och hoppade lite närmare henne. Hon log lite mot honom.
“Mm... men tack vara omogna Blaise så kan han inte. Och jag förstår honom. Om man har varit vänner så länge så måste man stå på sin väns sida även om det är fel”, svarade hon och la upp fötterna på bordet.
“Tom, du måste höra det här!” sa Zach som kom springandes från gången. Han hade Daniel tätt bakom sig. Tom såg frågande på dem.
“Vad måste jag höra?” frågade han lugnt. Zach och Daniel stod nästan och hoppade på stället I extas.
“Gryffindor har valt ny vaktare nu och gissa vem de valde”, sa Daniel entusiastiskt.
“De valde Weasley”, sa Zach. Daniel slutade hoppa och slog till honom.
“När jag säger 'gissa vem det är' så ska inte du svara om frågan inte var ställd direkt till dig”, sa han och såg surt på Zach som fortfarande hoppade.
“Det är ju superbra”, sa Tom och hans leende blev bredare och bredare för varje sekund.
“Jag vet! Nu kommer vi äntligen att vinna mot dem!”, skrek Zach och hoppade ännu högre.
“Vaddå äntligen? Har ni aldrig vunnit mot dem tidigare?” frågade Nicole och såg från Tom till Zach till Daniel.
“Nej, men nu kan vi äntligen göra det”, sa Daniel och började hoppa igen. Nicole började skratta lite. Daniel och Zach såg väldigt komiska ut. Om de skulle haft på sig gröna luvor så skulle de sett ut som två nissar.
“Vad skrattar du åt Smith?” frågade Blaise surt. Nicole vände sig mot honom. Han hade rest sig upp och stod istället lutad mot soffan.
“Jag skrattade för att de här två såg väldigt roliga ut när de hoppade upp och ner som två gummibollar”, svarade Nicole surt och blängde på honom.
“Skyll inte ifrån dig, du skrattade för att du tyckte att det var löjligt att vi inte har vunnit mot Gryffindor”, fortsatte han och blängde tillbaka. Draco tog tag I hans arm och försökte säga något till honom men han skakade av sig den och började gå mot Nicole istället. Draco suckade och skjönk ner I soffan. Nicole satt spänd på sin plats och såg Blaise komma mot henne.
“Vad tänker du göra, Zabini? Skälla ut mig för att jag skrattade?” frågade hon spydigt och försökte låta lugn, men sanningen var att hon egentligen var rädd. Hon var rädd för Blaise. Han stannade framför henne och hon såg upp på honom och svalde.
“Ser du det här märket jag har”, sa han och pekade på sin vänstra kind. Det var märket efter att hon hade slagit till honom.
“Ja”, svarade hon.
“Du gjorde rätt I att ge mig det, jag var en idiot. Men att skratta åt quidditchlaget du spelar I är att gå för långt”, sa han. Nicole stirrade på honom.
“Jag skrattade inte åt laget, jag skrattade på de där två pajaserna”, svarade hon bestämt och reste sig upp. Tom reste sig snabbt upp efter henne och ställde sig mellan henne och Blaise.
“Sluta med det här! Båda två! Blaise, du är förblindad av hat och du kopplar allt som Nicole gör till något dåligt! Nicole, du vill undvika konflikter men ändå så argumenterar du tillbaka och gör Blaise ännu argare! Nu tar ni I hand på att sluta bråka med varandra, är det förstått?” röt Tom åt dem båda. Nicole såg ner I marken. Blaise gjorde samma sak. Tom tog Nicoles högra hand och satte ihop den med Blaises hand. De skakade den upp och ner ett par gånger innan de släppte. Tom satte sig ner igen. Det mullrade till ordentligt och Nicole hoppade till. Hon harklade sig. Blaise log mot henne.
“Du har väldigt göna ögon”, sa han till henne.
“Jag vet, du har sagt det tidigare”, svarade hon och satte sig ner. Han satte sig på hennes armstöd.
“Jag vet att du vill bli tillsammans igen, men det kommer inte fungera. Jag vill inte att du tar det personligt”, fortsatte Blaise. Nicole såg förvånad ut.
“Okej, då vet jag”, svarade hon och Tom gav henne en frågande blick.
“Så, det är lugnt mellan oss?” frågade Blaise och klappade Nicole på axeln. Hon nickade och han reste sig upp och gick tillbaka till Draco.
“Det där var lite skumt, men han pratar med dig I alla fall”, sa Tom och skrattade tyst för sig själv.
“Varför skulle jag vilja bli tillsammans med honom igen?” frågade hon och skakade på huvudet. Det drog lite I mungiporna på henne men hon höll tillbaka skrattet. Zach och Daniel satte sig I soffan bredvid Tom.
“Har ni gjort klar läxan?” frågade Tom Zach.
“Vilken läxa?” svarade han och lutade sig tillbaka I soffan.
“Trolldryckskonst”, fortsatte Tom. Zach stelnade till och Daniel flög upp från soffan. Han drog upp Zach och de rusade ut ur uppehållsrummet.

MER!!!!!!!!

Kapitel 8

Nicole gick upp för trappan från fängelsehålorna. Det var lördag och hon skulle snart ut på quidditchplanen för att spela lagets andra match för säsongen. Hon hade lagkläderna på sig och gick med bestämda steg in I Stora salen. Hon såg att Zach och Daniel satt lite längre bort vid Slytherinbordet, även de hade lagkläderna på sig. Väldigt många av eleverna hade halsdukar, hattar eller tröjor som visade vilket elevhem de hejade på I dagens match. Det var fler som bar rött och guld än grönt och silver kunde hon snabbt se. Hon började gå mellan borden och blev stoppad några gånger av folk som önskade henne lycka till och liknande saker. När hon hade lyckats ta sig förbi en andraårselev som tydligen ville bli vaktare när hon gick ut nästa år och frågade henne om tips, satte hon sig ner bredvid Zach. För ovanlighetens skull satt han och Daniel mitt emot varandra. Nicole tog ett äpple från skålen och vecklade upp tidningen som låg på bordet. Det var I stort sett samma rubriker som alltid. 'En hel familj försvunnen I London' eller 'Dödsätarna blir starkare'. Hon suckade och vek ihop tidningen igen.
“Stod det inget intressant eller?” frågade Zach medan han tuggade I sig sin smörgås.
“Nej, inte direkt”, svarade hon och vände sig mot dörren. Hon såg Ron Weasley komma gåendes I gången mellan Gryffindors bord och Hufflepuffs bord. Han såg väldigt spänd ut och hade en brun läderhjälm på huvudet.
“Titta, Weasley är redo för match. Eller ja, så redo han kan bli”, sa Daniel och flinade. Zach började skratta. Daniel stämde in I skrattet och Nicole visste inte riktigt vad hon skulle tycka. Hon tyckte nästan synd om Ron, men samtidigt så var han ju hennes motståndare. Hon bestämde sig för att skratta lite med de andra.
“Vad skrattar vi åt?” frågade Draco som kommit in I Stora salen och slagit sig ner bredvid Daniel.
“Weasley”, svarade Daniel och nickade åt Rons håll. Han hade slagit sig ner hos Harry och Hermione nu. Draco började skratta lite när han såg Rons hjälm.
“Vad har han på sig? Han ser ju inte riktigt klok ut”, sa han och skrattade.
“Ser han någonsin klok ut?” sa Zach och skrattade.
Nicole log lite och tog en tugga av äpplet.

Quidditchplanen var helt vit. Det hade snöat hela natten och det hade kommit minst en decimeter. Nicole satt på sin kvast I luften vid sin possition. Hon såg hur Blaise tog klonken från Ginny och passade den till Tom som passade den till Zach samtidigt som de flög mot Gryffindors målområde. Ron satt spänd på sin kvast. Zach passade snabbt till Tom som kastade bollen mot den vänstra ringen. Ron fångade den med sin högra arm, men blev dock lite instabil på kvasten. Han lyckades med lite tur hålla sig kvar. Han kastade ut klonken till Dean Thomas som hade tagit Katies plats som jagare eftersom hon fortfarande behandlades på St Mungos. Ginny hade stannat upp och stirrat på Ron som om hon inte hade trott att han skulle rädda skottet. Dean flög förbi henne.
“Ginny, kom igen!” skrek han till henne och hon vände snabbt kvasten och flög ikapp honom och Demelza. Dean passade klonken till henne. Nicole var beredd ett skott och flög lite fram och tillbaka framför målen för att göra jagarna osäkra. Daniel hade fått syn på dunkaren och slog iväg den mot Ginny. Hon blev räddad av Jimmy Peakes som slog iväg den mot Blaise, men han hann ducka. Ginny kastade iväg klonken mot Nicole. Hon flyttade sig I den riktning som klonken kom och skulle precis fånga den när hon ser dunkaren komma flygandes rakt mot hennes mage. Hon hann inte ens flytta sig innan den träffade henne. Hon skrek till och böjde sig framåt på kvasten. Hon hade svårt att andas och allt började snurra runt henne. Tillslut tappade hon balansen och ramlade åt sidan ner mot marken. Publiken skrek och sen blev allt svart.

“Nicole, kan du höra mig?” hörde hon en röst säga. Hon öppnade långsamt ögonen och försökte se vem det var som pratade. Hon kunde till slut urskilja konturerna av sex personer I grönsilvriga kläder. Hon gnuggade sig I ögonen och såg att hela quidditchlaget stod runt henne. Hon försökte sätta sig upp, men det gjorde så ont I sidan och magen så att hon gnydde till lite. Hon sjönk tillbaka ner igen.
“Vad hände?” frågade hon tyst.
“Du blev träffad I magen av en dunkare. Vi vet inte vart den kom ifrån och...”, sa Zach.
“Det där vet jag, men hur gick matchen?” avbröt hon honom och såg på laget. Deras ansiktsuttryck sa tydligt att de hade förlorat.
“Madame Pomfrey säger att du kommer vara helt bra om någon dag”, sa Daniel med uppmuntrande röst. Nicole drog lite på munnen och suckade. Hon kunde höra fotsteg utanför rummet. Hon hörde även röster som tillhörde en kvinna, en män. Personerna kom in I rummet.
“Vart är hon? Vart är min dotter?” frågade rösten och Nicole suckade. Varför kom hennes mamma hit? Det var bara en quidditcholycka. När hon hade råkat ut för något sådant I Kanada kom hon aldrig. Tom gav henne en menande blick. Hennes mamma trängde sig förbi Daniel och Blaise. Hon såg väldigt orolig ut, men hennes ansikte blev lugnare när hon såg på Nicole.
“Hej mamma”, sa hon försiktigt.
“Lilla älskling, hur mår du?” sa hon lättat och satte sig bredvid henne. “Dom, hon är här!” ropade hon och Nicole stelnade till.
“Dom? Är Dominic här?” sa hon ställt. Hon vände sig mot laget och såg Dominic tränga sig förbi Blaise, som såg rätt sur ut.
“Ma petite cherie”, sa han och pussade henne på båda kinderna. Nicole såg mest förvånad ut.
“Vad gör du här?” frågade hon snabbt.
“Det är lov nu så jag ville passa på att åka till England och träffa dig”, svarade han och strök undan en hårslinga från hennes panna. Hon skrattade lite. Inte för att hon var glad utan för att hon var chockad. Tom såg på de andra I laget och puttade till Draco I sidan och nickade lite för att visa att de skulle lämna Nicole och de andra två ensamma ett tag. Draco förstod vad han menade och de två började gå iväg med Tom, Zach och Vincent efter sig. Blaise dröjde kvar en stund, blängde lite på Nicole och började sedan gå efter de andra. Nicole såg efter Blaise och suckade.
“Är du inte glad att se mig?” frågade Dom henne. Hon såg på honom.
“Såklart jag är glad att se dig, men du kommer lite olägligt”, svarade hon och försökte sätta sig upp igen. Det gjorde väldigt ont, men hon tvingade sig själv att stå emot smärtan från revbenet.
“Vad menar du med olägligt?” frågade han henne och såg frågande ut.
“Det där brevet du skickade, min pojkvän blev inte så glad när han såg det och vi gjorde slut. Vi blev sams förra helgen och nu dyker du upp”, sa hon och suckade ännu en gång.
“Vänta lite, pojkvän? Jag trodde vi var tillsammans”, sa han förvånat.
“Hur kan vi vara tillsammans om du gjorde slut med mig?” frågade hon surt.
“Jag gjorde aldrig slut, jag sa bara att det kommer bli jobbigt att vara tillsammans med en person I en annan världsdel”, svarade han lika surt.
“Det gjorde du ju inte. Du sa 'Det här kommer nog inte gå längre när du flyttar'”, fortsatte Nicole.
“Det kanske jag sa, men jag ångrade mig och ville att det skulle fungera”, sa han och tog hennes hand.
“Du kan inte bara ångra dig utan att säga något till mig!” röt hon åt honom. Hon vände sig sedan mot sin mamma som bara satt där utan att göra en min.
“Jag trodde att du fattade det när du läste mitt brev!” röt han tillbaka.
“Jag hade en pojkvän då så jag brydde mig inte så mycket om dig! Men tack vare dig så är den relationen förstörd för gott och jag kommer aldrig kunna prata med honom eller Draco igen!” fortsatte hon och tog sig för revbenet. Hennes mamma ryckte till när hon sa 'Draco'.
“Draco? Som I Draco Malfoy?” frågade hon Nicole. Hon vände sig mot sin mamma.
“Ja, hur känner du till honom?” frågade hon med lugnare röst.
“Jag kände hans far, Lucius”, svarade hon och strök Nicole över kinden. “Kom nu Dominic, hon måste få vila.” De reste sig upp och Dom började gå mot dörren. Hennes mamma lutade sig mot henne.
“Håll dig undan från Draco”, viskade hon och pussade Nicole på pannan. Hon såg frågande på sin mamma när hon gick med Dominic ut genom dörren.

Nicole ryckte till när hon hörde dörren öppnas. Hon såg Tom komma gåendes mot hennes säng. Han hade bytt om till jeans och en orange grå munkjacka. Hon försökte sätta sig upp, men smärtan var ännu värre nu än förut.
“Wow, försiktigt”, sa han och puttade ner henne igen. Han satte sig på sängkanten. “Hur känns det nu?” frågade han.
“Jag är hungrig”, svarade hon och stirrade upp I taket. Hennes mage började kurra.
“Jo, jag hör det”, sa han och skrattade lite. “Men jag menade hur det kändes efter besöket från Kanada.” Hon gjorde ett försök till att rycka på axlarna men det såg mer ut som om hon rös till.
“Jag vet inte riktigt. Dominic är sur, Blaise är sur och mamma är... konstig”, svarade hon.
“Blaise blev lite sur, men det är inget allvarligt. Han har kommit över dig”, sa Tom och log lite.
“Är du helt säker på det? Han såg speciellt glad ut när Dominic kom hit”, sa Nicole frågande.
“Han fick en mindre chock, men han har kommit över dig. Annars skulle han inte hålla på så mycket med Daphne Greengrass”, svarade han och Nicole såg förvånad ut.
“Blaise och Daphne?” frågade hon.
“Ja, de kysstes vilt I uppehållsrummet nyss”, svarade Tom som om det skulle vara det mest normala I världen.
“Okej, det var jag inte beredd på, men det är ju bra, eller något”, sa hon. “Jag menar, då behöver jag I alla fall inte vara orolig för att han ska vara sur på mig.”
“Precis, alla är vänner och jag tycker att vi låter det vara så”, sa han och log retligt mot henne.

Nicole slog upp ögonen och möttes av starka solstrålar som dansade I rummet. Hon satte sig upp I sängen och blev förvånad när hon inte kände någon smärta I sidan. Madame Pomfrey visste tydligen vad hon gjorde. Nicole satte ner fötterna på golvet och reste sig upp. Hon var lite ostadig men lyckades hålla sig på benen. Hon började leta efter sina kläder och såg en fin hög med ihopvikta kläder på stolen bredvid sängen. Hon började dra av sig sitt svarta pyjamaslinne.
“Oj, förlåt”, sa en Draco bakom henne. Hon stannade upp I sina rörelser och satte armarna I kors över brösten så att de inte skulle synas.
“Draco, hm... vad gör du här?” frågade hon, fortfarande med ryggen mot honom.
“Ehm... jag ville bara kolla så att allt är okej med dig och sånt”, svarade han snabbt. Hon kunde se honom I fönstret och såg att han kollade snett neråt.
“Stirrar du på min rumpa?” frågade hon. Hans blick for snabbt upp.
“Nej, nej... jag bara hm... jag ska nog gå nu”, sa han och gick iväg med snabba steg. Nicole skrattade lite och började dra på sig sin bh och tröja.
När hon hade tagit på sig sina kläder tog hon en snabb titt I spegeln. Hennes hår var ruffsigt, men hon hade inga sminkrester I ansiktet I alla fall. Hennes mage kurrade. Hon hade inte kunnat äta något igår kväll. Hon undrade hur mycket klockan var. Hoppas hon var I tid till frukosten. Av någon konstig anledning längtade hon efter äggröra. Hon struntade I att borsta håret och gick istället ut ur rummet och ner för alla trappor med snabba steg. Efter några minuters snabb gång och småspringandes var hon äntligen på bottenvåningen och hon gick snabbt in I Stora salen. Den var nästan tom, men hon kunde se Tom med en tekopp I handen vid ett av borden. Hon gick snabbt bort till honom och slog sig ner mitt emot. Han kollade upp från tidningen som låg på bordet framför honom och log mot henne.
“Hej”, sa hon glatt och öste upp två stora skedar med äggröra på tallriken.
“Mår du bättre nu?” frågade han och såg roat på medan hon grabbade tag I två rostade mackor och började bre dem med smör.
“Väldigt mycket bättre”, svarade hon och öste på jordgubbsmarmelad på den ena mackan.
“Jag gissar på att du är hungrig”, sa Tom och skrattade.
“Jag har inte ätit sen igår förmiddags, så jag svälter här”, svarade hon och tog en stor tugga av mackan. Hon stöndade till. “Hur kan en rostad macka smaka så gott?” Tom skrattade igen.
“Det känns som att det har hänt något nu på morgonen. Du är på ett ovanligt bra humör även för att vara du”, sa Tom och tog en klunk av teet.
“Inget speciellt har hänt, jag är bara allmänt glad idag”, svarade hon och hällde upp apelsinjuice I sitt glas.
“Om du säger det så”, sa Tom men lät inte helt övertygad. “Jag hörde av Blaise att Slughorn ska ha en julfest och att du gärna får gå på den”, fortsatte han och vände blad I tidningen.
“Jaså? Okej, det låter trevligt”, svarade hon och tog en stor sked äggröra mot munnen.
“Ni får ta med er någon också, som en 'dejt'”, sa han och vände blad en gång till så att han kom till quidditchsidorna.
“Okej, vill du gå med mig?” frågade hon när hon hade tuggat ur. Han kollade upp från tidningen.
“Frågar du mig? Du vet väl att jag inte gillar dig på det sättet hoppas jag”, svarade han och log mot henne.
“Jag vet, men jag har ingen annan som jag skulle kunna tänka mig att gå med, så vi kan väl gå dit som vänner?” frågade hon och log tillbaka.
“Okej, det kan jag väl göra”, svarade han och återgick till tidningen.