Maybe I'm not meant to live[SV][PG-14]

Ne, stackars James
Awesome kapitel

Oh shit O.O MER!

Stackars James men bra kapitel

KAPITEL 1:
REMUS LUPINS PERSPEKTIV:
Jag ryckte till när dörren till gryffindors uppehållsrum öppnade sig med ett protosterande gnissel och in kom James. Hans svarta hår var trassligare än vanligt, glasögonen hängde på sned, hans ögon var glansiga som om han grät och han haltade svårt med ena foten.
"James?", började jag försiktigt. "Vad har hänt?"
James öppnade munnen för att svara men istället kom det ut ett högt snyftande och han bröt ihop med huvudet i händerna.
"Kom, James. Vi går upp till sovsalen.", sa jag och ledde upp honom.

Väl uppe ledde jag honom till min säng och han föll ner på den och jag strök honom försiktigt på ryggen medans han grät.
"Tagghorn? Måntand? vad?", sa Sirius frågande där han satt på sin säng med marodörkartan i händerna.
"ingen aning, han var så här redan när jag hittade honom och han har inte sagt något ännu.", svarade jag.
"L-lily! d-det-t v-var L-lily!", utbrast James med sprucken röst och började gråta ännu mer.
"Den där Lily! hon ska få sota för det här!" morrade Sirius. Jag gick till badrummet och hämtade några näsdukar åt James och vi fortsatte att trösta James tills han somnade av utmattning.

JAMES POTTERS PERSPEKTIV:
"Jag hatar dig", hennes ord ekade i huvudet på mig som ett eko som inte ville bort.
Lily hatar mig,
Lily hatar mig,
Lily hatar mig
Lily hatar mig.
Varför? varför hatar hon mig? varför ska detta hända mig!? jag knöt nävarna, skrek ett frustrerat, argt skrik i kudden och bankade så hårt på sänggaveln på remus säng att jag börja blöda, men jag kände ingen smärta, bara en lättnad som om detta var ett sätt att fly undan världen.
"James!", utbrast någon oroligt, jag sneglade uppåt och såg Remus oroliga ansikte, hans ögon var fästa på mina blodiga händer. Remus reste sig upp från sin position på sängen och plockade fram en första hjälpen låda. Sirius såg också vad som hade hänt och skyndade fram till mig.
"Tagghorn? vad?", sa han.

Allt dom sa var lite avlägset som om dom var i ett annat rum, jag sirrirade som i trans på mina blodiga händer medans Remus försökte plåstra om dom.
Ja! detta var ett sätt att kunna fly undan Lilys elaka ord och hennes hat, jag kunde låta smärtan ta med sig allt ut ur mig tillsammans med det röda blodet.

Awesome

Bra!

Åh, gud så bra. Jag.älskar sånthär!!!! Du är jätteduktig ! Bevakar.

Tack, tack, tack! ni ska veta att era kommentarer betyder jättemycket för mig!
Ni får mig att vilja fortsätta skriva och ni får mig att må bra! tack för att ni finns där för mig!

Jag svikerbdig aldrig

Ok, nu är det så att den 17 juni - 21 juni ska jag på läger och den 22 juni åker jag och min familj till några vi känner som bor lång ifrån oss och firar midsommar och sedan åker vi direkt till gotland den 24 juni och stannar där i två veckor alltså till den 7 juli så då kommer jag inte kunna skriva mer på datorn så ni får vänta lite extra.
but, anyways. njut av kapitlet!
KAPITEL 2:
JAMES POTTERS PERSPEKTIV:
Det första jag kände var något mjuk men ändå hårt, jag vred på mig lite och kände smärta skjuta upp i ryggraden, jag försökte hålla tillbaka ett grinande av smärta och slog upp mina sömndruckna ögon.

allt var så suddigt! jag stängde genast mina ögon och kände med handen efter glasögonen. Vad jag inte var berädd på var att jag faktiskt inte låg på en säng, jag låg en madrass så jag räknade fel med var jag skulle känna och föll pladask ner igen och blev liggande där.
Hur i merlins strumpor kommer det sig att jag är här? just som jag avslutade min tanke kom mina minnen från igår tillbaka, Lily... varför...? jag stönade och knep ihop ögonen och låg kvar i min obekväma ställning på golvet.

Jag måste ha somnat för jag kände hur ett par starka händer tog tag i min livlösa kropp och la upp mig på en madrass.
"Kom igen, sådär kan du ju inte ligga james! upp med dig!", muttrade rösten - remus - och jag kände ett vindrag över mig och sedan ett mjukt tyg som föll över mig som ett skyddande skal.
"Tagghorn? hur känner du dig?", kom Sirius röst nånstans vänster - eller var det höger? - om mig.
"Grmpf", blev mitt kvävda svar inuti en kudde.
"Vi ska gå och hämta lite frukost i köket nu, vi hmtar till dig med. ok?", sa Remus och han, Sirius och Peter stack iväg.

Jag satte mig automatisk upp och kände efter mina glasögon och fann dom, jag satte på mig dom och blinkade några gånger på grund av den plötsliga skarpheten.
"Nåt vasst, något vasst...", mumlade jag och sökte under sängarna i rummet, jag stack in min arm under Sirius säng och stötte emot nåt kallt och långt, jag drog ut den och studerade föremålet jag höll i handen - en kniv.
"Perfekt!", mumlade jag och drog med fingrana över den silvriga, blänkande kniven. Den var rikligt utsmyckad på skaftet - små bockstäver stod längst ner, det stod Black - och ett smalt, brunt läderband slingrade sig likt en orm runt den lilla plattan som skar av knivseggen ifrån handtaget.

Jag Pressade den kalla kniven mot min handled och tryckte till, jag ryckte till först av den plötliga smärtan som långsamt avtog och blodet ran som en porlande bäck ner i min handflata. Jag stirrade på det och plötsligt verkade det som om blodpölen i handen formade sig till bokstäver det var boksäverna L och E, initialerna i Lily Evans namn!

Jag började kännan mig snurrig och och plötligt hördes det steg i trappan, jag muttrade några snabba trollformlar och mitt sår slöts och gömdes, blodet torkades bort och jag tog av mig glasögonen och föll ihop på madrassen medan världen snurrade framför mig, i sista stund kom jag ihåg Sirius kniv och sparkade iväg den så att den hamnade under hans säng igen. Jag sjönk ner i samma deprimerande humör jag haft när jag vaknat och dörren öppnades och in kom Sirius, Remus och Peter med famnarna fulla med mat.

"James, vad vill du ha?", undrade Sirius och började räkna upp all mat. "Det finns Ägg, Pumpasaft, Paj, Mackor..."
"Jag vill inte ha något.", avbröt jag surt och vände mig om så att jag låg på magen och pressade ansiktet mot kudden.
"Men James, du måste äta nånting!", utbrast Remus. "Du tänker väl inte kväva dig själv, va!?", sa Remus oroligt när han såg hur jag låg. Jag kände hur någon tog tag i mig och rullade mig runt och jag fick sun på en suddig figur, figuren räckte mig något - mina glasögon - och jag satte dom på mig och fick syn på Sirius, det var han som hade vänt mig om.
"Du måste äta något!", sa Sirius skarpt, men jag bara skakade på huvudet för jag var inte hungrig, inte dugg.
"Envisas inte nu, om du inte äter något kommer du inte orka dig igenom dagen!", argumenterade Sirius.
"James, vad sägs om du tar en halv macka, då? Istället för inget alls?", föreslog Remus och gav mig en halv brödbit med smör och ost på.

Sirius gick inte härifrån förens jag åt upp den, men när dom hade gått ner för att lämna tillbaka det som blivt över - som inte var särskilt mycket på grund av en viss Sirius Black som åt väldigt mycket - smög jag mig in på toan och spydde upp den halva mackan. Efter det gick jag tillbaka till sovsalen och föll ihop i en hög på sängen och somnade.
-----------------------------------------------------------------------------------------------
Jag tar det jag skrev där uppe igen för er som inte orkade läsa det där uppe:
Ok, nu är det så att den 17 juni - 21 juni ska jag på läger och den 22 juni åker jag och min familj till några vi känner som bor lång ifrån oss och firar midsommar och sedan åker vi direkt till gotland den 24 juni och stannar där i två veckor alltså till den 7 juli så då kommer jag inte kunna skriva mer på datorn så ni får vänta lite extra.