Jane Drapen och ugglans ögon

braaaaa

super

den är jätte bra!!!! ♥♥

bra!

Bra, fortsätt!

Bra ♥

*bevakar*
Jätteunderbart! Du skriver riktigt bra

Okej, tack för alla kommentarer kära läsare. ♥♥ Nu fortsätter jag med kapitlet!

Kapitel 2 (del 1)

Jag bet lite på pennan, ögnade igenom det jag hade skrivit. Fattade ett beslut, skrev några rader till, vek ihop brevet, klottrade dit adressen.
Det var lördag, så det var ändå helt meningslöst att lägga på brevet eftersom det inte skulle komma fram förän om minst en halv vecka.
Men jag var ivrig. För ivrig för att kunna vänta.
Jag kunde lika gärna ha väntat med att skriva brevet också, men varför skjuta upp någonting? Tss, det skulle väl bli en stor nyhet för "flickgänget". Man skulle kunna tycka att de skulle kunna skriva en tidning. "Flicka eller spricka?", eller "Tjejskvaller - lär dig vara flicka på rätt sätt", eller något sådant. Det kunde jag lätt föreställa mig.
Jag satte på mig några enkla skor och en tunn kofta, ryckte åt mig brevet och gick ut. Jag kände att det var svalt, men ändå varmt, i luften.
Sommarkänlsa.
Då kom jag på - vi hade ju haft skolavslutning. Det var sommarlov.
Jag trängde fram mitt första leende på flera dagar. Äntligen sommar. Gräset var alldeles sommargrönt och vita, härliga, blommor slog ut på träden. Jag skuttade runt på den gröna gräsmattan - jag skulle slippa se dem där retande tjejerna på flera månader.
Men jag slutade skutta lika fort.


Kapitel 2 (forts.)

Jag rynkade på pannan. Kunde det jag sätt stämma? Jag plirade mot aspen. Mitt favoritträd i kvarteret. Visste inte direkt varför, och det var extra konstigt nu.
Ugglan. Ugglor, hade aldrig visat sig i det här området. Men ingen som jag skulle kunna se mer att det var en äkta uggla, så som jag visste om dem. Inte för att jag vill skryta, men jag älskar ugglor.
Jag vågade inte gå närmare. Men jag ville inte backa heller. Jag visste inte vad jag skulle göra. Först tänkte jag "O, snygg uggla, den har inte suttit där förut?", som om den var i trä eller plast.
Men det var den inte, det kan jag lova. Det verkade vara en tornuggla, jo, så var det. Men vad jag mest fäste mig på, ja, det var ögonen. Jag hade aldrig sett såna ögon på någon levande varelse Aldrig sett något liknande. De bärnstensgula ögonen lyste, starkare än gatlyktorna, klarare än en blå sommarhimmel, så glänsande och glasartade, men ändå med en fast blick.
När den såg på mig (för det visste jag att den gjorde), kunde jag på nåt sätt inte slita mig ifrån. Vilka vackra ögon, tänkte jag. Jag skakade av mig tanken. Vilka annorlunda, ögon, rättade jag mig. Fast man kunde inte neka att de var vackra.


Jag hade ingen aning om vad som hänt, men det enda jag minns var att jag vaknade. Ja, vaknade. Jag vaknade, och jag låg på marken. På något konstigt vis kunde jag inte känna igen mig. Jag kände mig jättekonstig i hjärnan. Framför mig såg jag ugglan med brevet i näbben.
___________________________________



Ja, jag lovade ju att jag skulle fortsätta, och jag gjorde det. :3 Vad är det för konstig uggla? Vad hade hänt? Kommentera, och säg vad ni tycker! :3

Underbart!

Super