Drömmen som blev sann

Halv åtta kommer pappa hem.
-Hej gumman! Förlåt att jag är sen. Konferansen drog över lite... Men nu är jag hemma och jag har beställt pizza! Han håller upp två stora pizzakartonger framför näsan på mig och ler stort.
-Du det är en sak jag måste berätta för dig...,börjar jag men blir genast avbruten.
-Pojkvän? Snälla du,vi kan väl ta det när vi äter? Han ser bedjande på mig.
-Jag är så trött just nu och när du pratar vill jag kunna lyssna riktigt,rigtigt noga. Han pussar mig på pannan.
-Visst,mumlar jag.

En kvart senare sitter vi vid köksbordet med varsin stor pizza. Jag dricker cola och pappa lättöl.
-Det var nåt du skulle säga,säger pappa med munnen full med mat. Och han låter uppriktigt intresserad av vad.
- Jo, det är så här... Jag har fått brevet och ska börja på Hogwarts!!! Jag är en häxa! Jag ler stort och väntar mig att pappa också ska göra det men hans reaktion blir inte alls som jag väntat mig. Först blir han helt vit i ansiktet och mumlar "inte du också". Sedan får han på sig sin tröttaste min och säger:
-Men Hogwarts finns ju inte på riktigt. Det förstår du väl?
-Det gör det visst! svarar jag och låter lite argare och skrikigare än jag tänkt. Jag rusar in på mitt rum och hämtar brevet som ligger på skrivbordet.
-Här ser du!
Pappa läser brevet. Efter något som känns som en evighet men antagligen bara var några sekunder öppnar han munnen och säger:
-Ett skämt! Ett spratt! Ett bus! Men det är inte på riktigt! Emma! Du förstår väl att Hogwarts bara är påhittat!
-Nej! För det är inte det! Jag såg en uggla där ute när det kom! Snälla tro mig! Jag känner tårana bränna på kinderna.
-En uggla?! Nähädu, det var säkert en örn eller en falk eller vad som helst UTOM en uggla! Han börjar bli röd i ansiktet.
-Tror du mig inte så åker jag ändå! Du kan inte stoppa mig!
-Det kan jag nog...
-Nej! För du är aldrig hemma! Du skulle inte märka om jag försvann!
-Så säger man inte! Jag är ledsen för att jag inte är hemma med dig så mycket som jag önskar men så SÄGER man bara inte! Vilken förolämpning! Nu är han högröd i ansiktet och står upp. Jag ställer mig också upp.
-Men det är ju sant! Sedan säger pappa något elakt. Så elakt att jag inte anat att han någonsin skulle säga det.
- Men vadå? Tror du att allt ordnar sig bara för att du kommmer dit? Tror du att du kommer få några vänner? Tror du attt alla kommer älska dig? Knappast! Var glad att JAG älskar dig! Då börjar det koka inom mig.Och sedan så gör jag en sak som inte alls är lik mig. Jag tar upp galaset med Coca Cola och med en lätt sving med armen så häller jag ut läsken på honom. Sedan rycker jag åt mig brevet och springer in på mitt rum. Jag kommer aldrig förlåta honom.

Mer!

Jättebra

Och sedan ligger jag där under täcket, minut efter minut och känner förfärat hur ilskan övergår till... tvekan. Pappa kanske har rätt? Det kanske bara är en bluff? Minuterna övergår till timmar och tankarna snurrar i huvudet. Häxa eller inte? Och med de tankarna somnar jag.

När jag vaknar är jag på samma humör. Om det inte hade varit för att jag var otroligt hungrig så skulle jag nog legat i sängen hela dan. Men nu kurrar magen så jag reser mig och tassar ut till köket. På min plats ligger en ligger en liten hög med papper. Jag tar upp det översta,ett papper med pappas företags märke på.Pappa har inte skrivit mycket,bara två meningar. "Du har utegångsförbud tills du ber om ursäkt. Jag kommer hem vid sju. /Pappa" Ha! Utegångsförbud! Jag har egen nyckel och är ensam hemma. Vem kan hindra mig? Jag tar upp nästa papper. Det är ett reklambrev från en barnpsykolog. Nere i kanten har Malin skrivit ett litet meddelande; "Kanske skulle vara bra för dig. Det är inte alltid som det är bra med livlig fantasi. Vissa kanske tolkar det som lögn / Malin " Åh vad jag hatar henne! Hm. Det enda jag har sagt om henne är att jag hatar henne. Kanske ska berätta lite om henne... Ja, det gör jag. Det här är Malin: Malin en är en norsk kvinna som på något sätt vunnit pappas kärlek. Hon har fräknar och brunt axellångt hår som alltid är uppsatt på ett sportigt sätt liksom vilket gör att hon alltid ser så irriterande hurtig ut. Hon älskar att träna, äta rätt och umgås med sina tusen vänner. Hon jobbar på som personlig tränare och har flera gånger försökt få mig att börja på nån sport. Men utan att lyckas. Den enda sport jag vill börja på är Quidditch. Och det mest irriterande är att hon ALLTID är på pappas sida, även om han har hur fel som helst. Om han skulle säga att jorden är platt skulle hon hålla med. Och så är hon falsk, orättvis och allmänt elak. Och nu vill hon att jag ska börja gå till en psykolog! Jag river sönder pappret och kastar det i soporna.Ett papper kvar. Det är ett informationsblad om ett springlopp för barn. Det är rikt dekorerat med små bilder av bävrar med nummerlappar som verkar tycka löpning är SÅ kul. Jag kastar även det pappret i soporna. Sen rostar jag en macka och bläddrar lite i tidningen. "Varför gick du inte bara till polisen?" står det på en sida. Och då får jag plötsligt en idé! Det är ju bara att gå till Diagongränden! Gatunumret och så har jag sett i filmen och jag har en GPS på min cykel. Och till London är det ju bara några kilometer. Nu kommer jag få svar på alla mina frågor! Hoppet tänds åter inom mig.

Jättebra! Skriv mer....mer....MER!!

Tack!

Superbra.

Jag äter fort upp mackan och springer in på mitt rum. Jag tar fram min ryggsäck. Vad behöver man för en dag i Diagongränden? Några Galleoner har jag inte, men jag tar med mig alla mugglarpengar (pund) jag har,jag kan ju växla dom på Gringotts. Också kameran såklart, både för min egen skull och för att jag ska kunna bevisa allt för pappa. Sedan lägger jag ner brevet så att jag minns vilka böcker och så jag ska ha. Sådärja! Jag drar igen dragkedjan på ryggsäcken. Nu är det bara att ta på sig. Men vad? Jag vill ju inte se ut som en total mugglare men inte heller som någon knäppis på vägen dit. Hm... Jag bestämmer mig för svarta jeans och grön kofta. Och jag lägger ner min svarta mantel som jag gjort i syslöjden i väskan.

Sedan rusar jag ner för trappan, går ut och sätter mig på cykeln,ställer in GPS:en och börjar cykla. Både mitt humör och vädret är underbart. Jag följer Gps:ens anvisningar ända tills jag kommer till parken utanför gallerian. Jennie, Britney, Tailor och Molly står där. Britneys rosa jacka ser man på långt håll. Väldigt långt håll. Jag vänder genast om, råkar nästan köra på en tant i svängen och cyklar allt vad jag har mot galllerian och svänger in bakom den. Jag hatar dom. De är på mig hela tiden. Men nu vill jag inte tänka mer på dem, då blir jag bara sur och mitt goda humör försvinner. Jag cyklar runt gallerian och kommer på rätt väg igen. Jag cyklar bara förbi hus, men det betyder inte att vägen är tråkig för det är mycket intressanta hus jag ser; marockanska tehus,stora klassiska artonundratalshus med jättevackra fönster, höghus av glas, små gula hus med fantastiska rosenträdgårdar och helt vanliga hus som är fina de med.Det börjar värka i benen och i rumpan. Det är visst längre än jag trott. Jag kämpar på lite till men efter en liten stund måste jag stanna och vila. Jag råkar stanna vid en bokaffär! Mitt andra intresse, förutom Harry Potter är att läsa så jag låser cykeln och går in. Det luktar gott av te och jag upptäcker ett cafè i ett rum brevid bokhandeln, men det ägnar jag inte så mycket uppmärksamhet åt utan fokuserar på böckernna. Hylla upp och hylla ner, fulla av böcker. Jag börjar läsa titlarna och ibland baksidorna och hittar endel som verkar bra. Men jag köper inget, vill spara alla pengar till mitt Stora Ärende. Det är ett vackert ställe med mörkbruna hyllor och lila väggar med röda tyger uppspända på. Jag bestämmer mig för att komma tillbaka. jag går ut och börjar cykla igen. Det är inte så långt kvar nu.

bra

thanks