Ebonie Black [SV]

SUPERBRA!!

En man med mörkt rufsigt hår och gråa ögon tittar ner på mig. Jag sträcker handen mot hans svarta hårlock för att bara finna luft. Jag sträcker mig igen för att röra vid hans ansikte men inget finns där, och när jag slår upp ögonen så märker jag att jag fortfarande sitter i eken. Minnet kom till mig så fort jag fick se emblemet på papperet. Men vad har egentligen detta med min far att göra? Jag läser igenom brevet:

"HOGWARTS SKOLA FÖR HÄXKONSTER OCH TROLLDOM, Rektor: Albus Dumbledore (Innehavare av Merlin-Orden av första graden, Storhäxmästare, Överstetrollkarl, Högste Storpamp i Häxmästarnas Internationella Samfund).
Käre Ms Black,
Vi har nöjet att meddela er att ni har tilldelats en plats vid Hogwarts Skola för Häxkonster och Trolldom. Härmed bifogas en lista på alla böcker och all utrustning som behövs.
Terminen börjar den första september. Vi förväntar oss er uggla senast 31 juli.
Er tillgivna, Minerva McGonagall- Biträdande rektor"

Jag stirrar på brevet utan att uppfatta någonting. Jag läser det en, två tre, gånger till och när det börjar gå upp för mig vad detta innebär ger jag ifrån mig ett litet pipljud som liknar en lättad suck. Det förklarar så mycket. Minnen slår förbi som blixtar på en öppen äng; hur jag fått vattnet att slå vågor långt upp på klipporna och mitt sovrumsfönster att krossas när jag var arg, Crystabellas nervösa blick när en stekpanna svävade några centimeter ovanför spisen, och min förmåga att kommunicera så bra med ugglorna om natten. Jag lägger brevet i fickan och struntar i att det är tre meter ner till marken utan hoppar först ner på grenen under mig och sedan direkt ner på marken. Det gör lite ont i vristen men det bryr jag mig inte heller om. Jag måste till Trädet.

Jättebra! Bevakar!

Super!

awesome!!

Jättebra

Trädet är en stor pil som lutar över sjön. Det har varit mitt ”ställe” ända sedan jag upptäckte det. Det är väldigt lätt för mig att klättra upp i, dels för att jag är en van klättrare och dels för den lutande stammen, och de tjocka grenarna gör det bekvämt att sitta länge. En bit upp, i den tjockaste grenen, finns ett hål med en blåskimrande sten i. Jag hittade den en höstnatt för några år sedan. Så här gick det till:
Jag vaknade upp mitt i natten av månens starka strålar som lyste upp det stilla rummet. Brasan hade slocknat för länge sedan och Crystabella hade inte tänt den på nytt, vilket jag kan förstå. Hela gårdagen hade vi gått i skogen, mest uppför berg, för att hitta svamp att lagra inför vintern. Både jag och hon slängde i oss en enkel svampstuvning och stupade sedan i säng. Jag kunde till och med höra hennes snarkningar från rummet bredvid. Jag tassade tyst upp från sängen, tog på mig mina kängor och en jacka och gick sedan ut i mörkret. Månen lyste starkare än någonsin och jag kunde se dess spegelbild i sjön en bit bort. När jag såg efter lite noggrannare i sjön såg jag hur något glimmade långt nere på botten. Det lyste svagt blått och jag undrade hur det kan synas så djupt nere. Förnuftig som jag var redan som sju år gick jag tillbaka in bestämd att det var mycket farligt att gå närmare i mörkret. Tänk om jag skulle snubbla och ramla i vattnet! Nej, jag fick undersöka skenet vidare dagen därpå. Så gick jag försiktigt tillbaka in i stugan och la mig för att sova igen. När jag vaknade dagen därpå var det första jag gjorde efter frukosten att gå ner till sjön. Till en början såg jag ingenting av det som jag sett igår, men jag bestämde mig för att dyka ner under vattnet och kolla. Det var en ganska varm dag så vattnet var rätt behagligt trots årstiden. Jag tog av mig kläderna och dök sedan ner i sjön, och började simma mot botten. Jag letade runt utan att hitta något, och tillslut behövde jag simma upp för att hämta luft. Envisheten tog över och jag simmade ner igen, och upptäckte att något litet och blått låg några meter bort. Jag simmade dit och såg att det var en slät sten som jag sett. Och jag förstod även att det var den som hade varit källan till skenet jag hade sett natten innan. Jag simmade upp med stenen och gick sedan till Trädet. Jag la den i hålet och sprang sedan och klädde på mig. När jag kom tillbaka lyfte jag varsamt upp stenen och undersökte den. Den var blåvit, slät och nästan perfekt oval. Men ingenting tydde på att den var något annat än en vanlig, förutom väldigt vacker, sten.
Tills nu – fyra år senare. När jag tittar på stenen nu ser jag något i den jag aldrig sett förut. Jag minns något Crystabella sa till mig för länge sedan i vetskap om att jag inte förstod någonting, men att jag en dag skulle förstå. Något hon kallade en profetia.

Asså, det var superawesome!!

Awsome

Jag måste bara säga...TACK! Jag blir så himla glad av alla fina kommentarer, stärker mig verkligen. Eftersom detta var min första novell trodde jag typ ingen skulle bevaka/ skriva så snälla kommentarer.


Kommer mer snart!