Different, special

Jag byter tempus, hoppas det är okej


Kapitel 2, They killed him. They killed my brother.

Resten av dagen var förvånansvärt lugn, jag och flickan, som visade sig heta Alicia, hade gått hela dagen, och kom fram vid en liten bäck vid kvällen. Alicia fick sin första gåva från en sponsor, två vattenflaskor. Hon läste lappen från handledaren med en bekymrad min, och ville inte berätta för mig vad det stod på det. Sedan gav hon mig en av vattenflaskorna, och vi fyllde dem.

”Jag tror vi måste hitta en lägerplats ganska snart.” viskade jag till henne när vi fyllt vattenflaskorna. Hon nickade och reste sig upp. Sedan spejade hon in i den mörka skogen som omgav oss.

”Det är ingen idé att gå tillbaka till spökstaden, där håller nog karriäristerna till. Vi får helt enkelt krypa ner i någon grop härvid.” sade hon.

Jag mötte hennes blick och reste mig också upp. Sedan fick jag syn på det, det var perfekt. Några meter ifrån oss låg ett stort stenblock. Runt stenblocket växte ett dussin små buskar, med några svarta bär på. Jag vinkade till mig Alicia och gick fram till stenblocket. Det var som om det var planerat, i hålrummet mellan buskarna och stenblocket låg en perfekt liten vilogrop, stor nog för två personer att sova i. buskarna växte över öppningen, så det var ganska svårt att hitta gömstället.

Jag flyttade undan lite buske, och hoppade ner i gropen. Det var helt kolsvart där nere, men säkert. Alicia kom efter mig och buskarna slöt sig över öppningen. Jag stirrade på dem.
”Du såg det också va?” frågade jag Alicia. Hon nickade skrämt.

Jag lade mig ner och hon lade sig ner bredvid mig. Vi höll om varandra för att hålla värmen.
”Vilket distrikt är du ifrån, Alicia?” frågade jag.
”Fem.” hördes en ynklig röst i mörkret.
”Vad är det?” frågade jag.
”Hör du inte musiken? Alla de som är döda, barn. Barn Joanna!”

Jag lyssnar men kan inte höra någonting, det är som om bara denna lilla grotta existerar, den utestänger alla olika ljud.

”Hur kan du höra det?” frågade jag.
”Det låter ju högt!” säger hon lite skrämt. Jag lyssnar igen, men kan inte höra någonting annat än våra andetag.
”Vilket distrikt är du ifrån då?” frågar Alicia.
”Tio.” säger jag.

Vi är tysta i några minuter innan Alicias trevande röst hörs i mörkret.
”De dödade honom. De dödade min storebror för att han ville ta min plats.” sade hon. ”Han är nitton.” tillade hon sedan.

Jag är helt tyst, chockad av regimens grymhet.

”Jag är så ledsen.” säger jag och kramar om henne.

En tår faller från mina ögon och landar på Alicias arm. Hon låtsas som om hon inte känner den, men jag vet att tåren betyder så mycket mer än ett ”jag är så ledsen”.

awesome

Superbra!

Fint skrivet, jag längtar efter lite magi!

BRA!
*bevakar*

Ny läsare! *bevakar*

*bevakning pågår* XD Jättebra! ♥

Kapitel 3, What the hell was that?!

När jag vaknade dagen därpå trodde jag det fortfarande var natt. Buskarna över grottan stängde ute allt ljus, och det var becksvart i grottan. Alicia låg fortfarande och sov bredvid mig, så jag väckte henne försiktigt.

”Alicia! Vakna, vi måste ha mat!” viskade jag till henne. Hon slog upp sina stora, mörka ögon.
”Vaa? Var e vi?” frågade hon.
”I arenan din dumbom” skrattar jag. ”Vi har sovit jättelänge, vi behöver mat.”

När hon hörde ordet mat så kvicknade hon till och gäspade. Sedan ställde hon sig så upprätt det går i grottan. Hon sköt undan några grenar och kikade ut. Det var tydligen lugnt, för några sekunder senare hade hon flyttat några grenar åt sidan och hoppat ut ur grottan.
När jag kommit ut måste jag ta stöd mot ett träd för att inte ramla omkull. Det starka ljuset hade bländat mig.

På kvällen tände Alicia och jag en eld och grillade vår fångst- två skrikor. Sedan åt vi dem med bara händerna och drack ur vattenflaskorna. Nationalsången spelades och vi fick veta att bara två dött idag.

Plötsligt bröts en kvist. Snabbt som ögat hade Alicia och jag kommit upp på benen och spejade runt om i mörkret. Vi kunde inte se någon så efter ett tag satte vi oss ner vid elden och fortsatte äta. Även om det kändes olustigt nu.

Vi skulle precis gå ner i grottan för att sova när en till kvist bröts. Denna gång till följd av en svordom. Alicia och jag hade stannat, oförmögna att röra oss. I skenet av elden steg en grupp personer fram. Personer som var stora och kraftiga, och hade vapen i överflöd. Det fanns bara en sak att göra.

”Spring!” skrek jag åt Alicia och vi sprang. Vi sprang så snabbt som benen orkade bära oss. Karräristerna var oss i hälarna, jag kunde höra hur en flåsade mig i nacken. Alicia tog min hand och jag tittade henne i ögonen.

Plötsligt ekade karriäristernas röster i skogen. Långt från oss. Vi sprang fortfarande, men jag saktade av. Vi stod lutade mot ett träd och pustade.

”Vad fasiken var det där?!” undrade hon skräckslaget.

Jag kunde inte göra mer än att skaka på huvudet, jag visste inte mer än hon.

Lite kort, men men

awesome! ♥

Jättebra!!