Första året på Hogwarts!

((Goodie Goodie!))

Jag kollade på mitt schema jag fått för dagen. Allas föreldrar skulle få välja ett ämne till sitt barn tydligen. "NEJ!" Skrek jag så det hördes. Jag rodnade. Min första lektion var litteratur. Jag har aldrig skrivit dikter eller berättelser. Jo jag har skrivit en berättelse. Den handlade om en stor jätte som inte hade några vänner typ.

Det var ca. 20 personer som skulle ha litteratur. Elsa var en av dom. Jag skuttade fram till henne. "Hej Elsa!" Sa jag glatt. Elsa vände sig om,förvånat och log. "Hej!" Sa hon. Hennes utryck blev misstänktsamt. "Fick du också litteratur av dina föreldrar?" Stönade Elsa. JAg nickade. "Alla elever!" Ropade en hög röst. Rösten kom från en ung tjej med kort brunt hår. Hon hade gröna ögon. Folkmassan blev mindre och snart kunde jag och Elsa sätta oss ned på våra egna platser. Efter ett tag blev det tyst. "Nå väl! Jag ser att alla är här! Vi ska idag börja med..." Hon tog en paus och svingade lätt med sin trollstav. Ett papper var framför mig. 'Jag är Tyra Frezcovic Eran litteratur lärare!' Formades i rummet av fyrverkerier. Flera ''wow'' hördes i rummet. "Ni ska få skriva en novell, och i läxa ska ni redovisa den"Skrattade hon. "Jaa?" Frågade hon en brunhårig liten tjej som räckt upp handen. "Jag är Kamilla Fresmi. Men ska vi verkligen börja med det nu?" Kamilla lät kaxig. "Kamilla! Nu börjar vi!" Sa Tyra. Jag höll ett stadigt grepp om en fjäder.
Jag tittade mot Elsas för att få inspiration

Det var en gång en ung pojke vid namn Oliver Thorp. Oliver var en tystlåten pojke, eftersom hans föräldrar hade gått bort när han var liten. Det var därför han var så tystlåten och så blyg. Och denna berättelse kommer att handla om hur han blev den glada pojke som han alltid velat. Och hur han blev lycklig igen.
Min inledning, inte den bästa kanske, tänkte jag. Jag märkte att Leslie kollade på mitt papper och frågade vad hon hade kommit på.
"Inget." svarar hon dystert.
Jag fortsätter på min berättelse, och när lektionen är slut reser jag på mig och går till Leslie. Hon packar ihop sina grejor och vi går tillsammans mot våra nästa lektioner.
"Är det inte lilla Elsa?!"
Jag vänder mig hastigt om och ser en Slytherinelev och hans gäng. Han pratar sarkastiskt mot mig.
Jag ignonerar honom och vänder mig förskräckt om och fortsätter att gå.
"Springer iväg som en feg liten kyckling, va!?"
Jag vänder mig ilsket om och kollar slytherinaren rätt in i ögonen. Han har isblont, snaggat hår och blå-gröna ögon.
Han går med stora kliv fram mot mig."Tror du att du är modig, bara för att du vänder dig om, huh?" säger han.
Jag svarar inte utan står kvar, även fast han kommer emot mig. Pojken går fram till mig och puttar mig så hårt att jag ramlar omkull på stengolvet.
En annan pojke, med mörkt rufsigt hår och runda glasögon går fram till den blonda killen och ställer sig otroligt nära honom. "Låt henne vara, Malfoy!" utbrister han.
Den blonda killen som jag antog var Malfoy vände sig om och gick iväg. Den mörkhåriga hjälpte mig upp på fötter.
"T-ack" stammar jag fram.
Sedan märker jag att det var självaste Harry Potter.

Harry Potter?
Jag trodde knappt mina ögon.
"D-du är Harry?" Stammade Elsa som nyss kommit upp på fötter. Harry Potter skrockade lite.
"Jaa" Sa han och tittade bort. Elsa log, vilket jag ockås gjorde. Han gick iväg för att ha sin lektion. Elsa och jag kramade varandra och gick iväg för att ha våra andra lektioner.

((BLev inte så mycket))

Väl på lektionen började jag och Leslie prata om vad som just hade hänt.
"Harry Potter, vi träffade just Harry Potter!" utbrister jag.
Leslie nickar instämmande och vi börjar prata om hur häftigt det var, och tänkte ut en plan om vi skulle träffa honom igen.
Vi kom fram till att vi skulle säga tack, ialla fall jag skulle göra det (eftersom han hjälpte mig upp). Och så skulle vi säga att det var en ära att få träffa den häftigaste trollkarlen någonsin!

Jag kunde inte fatta att jag hade fått träffa Harry Potter. Jag var påväg till mitt elevhem för att gå och lägga mig när jag helt plötsligt gick rakt in i Harry Potter. Jag reste mig upp i sittande ställning och kollade oroligt på Harry Potter som förtfarande låg på marken. Jag blev nervös hela jag skakade. Långsamt gick jag fram och hjälpte honom upp.
"Hej... Harry Potter" Sa jag försiktigt.
"Hej... Vem är du?" Sa han och log.
"Leislat.." Sa jag nervöst.
"Leislat? Vad coolt namn" Sa han.
"Va oh nej! Nej Jag är Leslie..."Utbrast jag. Jag rodnade. Han skrattade.
"Joo! Ehmm... Dig tacka Elsa. Nej! Ahh! Fy också! Jo.. Eh.. ELsa som blev attakerad av dig. Nej attackerad av Draco.. Ja så.. Tackar mig... Nej inte mig dig! Tackar dig!" Nej Leslie gud vad du har ställt till det!
"Okej.. Vad snälla du är som säger det."
"Jag vet.. Ehh! DU med" Leslie stick då!
Jag böjde mig ned för att hjälpa honom med sina böcker.
"Tack" Svarade han och gav mig helt konstigt en kram. När han hade gått hettade mina kinder så att det gjorde ont. Jag sprang iväg. Imorgon ska Elsa få reda på detta!

"En... kram?" frågade jag.
Leslie nickade hetsigt och ett brett leende spred sig över hennes läppar. "Japp!" sa hon. "Han gav mig en kram!" nästan skrek Leslie.
Jag hyschade henne och vi gick mot Stora Salen för att äta lunch. Väl där inne splittrades vi och jag gick till Ravenclaws bord. Jag kollade lite nervöst mot Gryffindors bord och såg att Harry Potter satt mittemot Leslie! Var det en slum? undrade jag. Hade han satt sig där eftersom Leslie satt där? Jag vände mig om och såg att jag också hade fått sällskap. Framför mig satt Oliver Howell med ett brett leende på läpparna. Han gick i samma årskurs som mig, men vi hade aldrig riktigt pratat med varandra, utan snarare bara när vi behövde, med skolarbeten. Oliver har gyllenbtunt hår, gröna ögon och är bara lite längre än mig." Hej, Oliver" sa jag försiktigt.
"Hej!" sa han.

Jag tvekade innan jag satte mig mittemot Harry Potter som pratade med sina 2 vänner, Hermione Granger och Ronald Weasley.
"Hej!" Sa jag nervöst och vinkade. Harry log. Ronald tittade mystiskt på mig.
Hermione sträckte fram sin hand. Jag drog fram min hand och vi skakade hand.
"Jag är Hermione Granger" Sa hon glatt.
"Jag är Leslie..." Sa jag och kände hur mina kinder blossade. Jag tittade bak och försökte hitta Elsa men hon pratade för full hals med nån i sitt elevhem. Hjälp mimade jag åt mig själv.

"Er- alltså, Oliver..." sa jag försiktigt.
Oliver nickade med en frågande mmin som sade; ja-vad-är-det?
"Jag ska nog gå nu." sa jag bara, sedan reste jag mig upp och traskade iväg. Jag brydde mig inte om att säga till Leslie om att jag gick, honn pratade ju med den där Potter.
Oliver sprang ikapp mig och gav mig en trollstav. "Du glömde din trollstav, Elsa."
Jag tog emot en och kollade upp mot honom. "Åh... tack." Olivers ansikte sken upp och ett svagt leende spred sig över hans ansikte. "Ingen orsak."
Det var första gången jag riktigt tittade på honom. Han såg faktiskt riktigt bra ut.
Jag fortsatte att gå och Oliver kom tätt efter mig. "Elsa!" ropade han. Jag vände mig om och frågade vad det var.
"Eh, alltså... Eller det var inget, vi ses väl någon gång, antar jag!" Han sprang sedan iväg och jag kollade förvånat mot den tomma korridoren.

Jag letade med blicken efter Elsa. Hade hon gått med den där killen? När jag inte hittat henne så gick jag frusterat omkring i slottet. Flera blickar riktades mot mig. Kanske för att mitt ansikte var fullkomligt rött. Plötsligt dök en fot upp framför mig och jag föll omkull. Jag reste mig förskräckt upp och tittade på Draco Malfoy. Killen som varit taskig mot Elsa. Han sa något som jag inte uppfattade.
"Vad gör du här?" Sa han snobbigt. Jag himlade med ögonen beredd på att gå förbi honom men han stod ivägen.
"Flytta på dig" Morrade jag ilsket. Draco höjde blicken och flinade.
"Varför?!" Sa han. Jag puttade till honom så han föll på rumpan. Han reste sig upp snabbt och riktade sin trollstav mot mig. Men jag riktade min mot honom.
"Du! Vet du ens vem jag är?" Fräser han.
Jag fnyser.
"Borde jag det?" Skrattar jag. Han stampar hårt i marken.
"Jag är Drac..."
"Draco Malfoy! Jag vet!" Säger jag ilsket.
"Hur vågar du prata i mun på mig?"
"Hur jag vågar?"
"Hu..."
"Jag vågar!" Skrattar jag.

Jag hör folk som bråkar, eller åtminstone låter det som att de gör det. Jag springer iväg från Oliver för att se vad det är som händer.
Framför mig står Leslie och den dryga och bortskämda slytherineleven Draco Malfoy. Båda två står och hackar på varandra. Jag blir lite nervös, men det verkade som att Leslie hade övertaget. Hon verkar inte alls rädd, utan det ser ut som att hon gillar det, uppmärksamheten som hon fått när folk börjat ställa sig runt om de och säga hennes namn i kör.
Jag förstår inte hur det här startade. Hur vågar ens Leslie? Jag känner hur jag försiktigt börjar rodna. Jag känner mig plötsligt otroligt feg som inte ens skulle våga säga förlåt till någon som Malfoy. Och här står Leslie och hugger på honom med sina ord.