You have to have your eyes wide open. [THG.] [SV]

Ångesten jag får när jag inser att jag måste döda karaktärerna sedan
Charlie får vi se, jag vet inte riktigt.
Men jag måste döda Chyle </3

VA?!!!!!!!!!
Ska du i HELVETE död Chyle?! O.O
NEEEEEEEEEEEJ!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Ska Charlie överleva måste Chyle dö, sedan kanske han dör tidigare eller så får vi se hur det går.
JAG VILL INTE DÖDA CHYLE ELLER CHARLIE ;_;

Du ska väl inte döda huvudpersonen i den här fanficen? O.o
DET FÅR DU BARA INTE!!!!!!!!!!!!!!!

ALLTSÅ JAG VET INTE
JAG HAR ÅNGEST OMG

Buhuhu TwT

Good!

Förlåt för att inte ha skrivit ett tag, ehe.
Jag ville gråta lite när jag skrev det här kapitlet, åh varför gör jag såhär. Men i alla fall, varsågod för ett till (sorgligt) kapitel ~
Kapitel 3 - We must stand up and fight.
”Är du helt säker på att det kommer funka?”
”Ja, vad kunde gå fel?”
”Allt.”
”Ja, utom det.”
Jag fingrade nervöst på mitt rödbruna hår, som var uppsatt i en hästsvans. Chyle försäkrade mig att vi båda skulle klara oss, bara springa genom lägret och slänga ner fågeln och springa ut. Men jag kunde inte sluta tänka vad som kunde hända – de kunde lätt få tag på oss och döda oss. Chyle såg nervositeten i mitt ansikte, när jag nervöst fingrade håret och bet mig hårt i underläppen. Jag ville inte att Chyle skulle dö, under de dagar vi tillbringat tillsammans hade han varit en bra kamrat. Han tog ett grepp om min axel, och tittade mig i ansiktet.
”Vi kommer klara oss. Jag kommer göra allt jag kan för att överleva, och för att du ska överleva. Jag lovar.”
Han lyckades faktiskt lugna mig en aning, när han såg på med mig med ett sådant allvarligt ansikte visste att vi skulle klara oss. Det var en chans på miljonen, med de chanserna vi hade så skulle vi klara oss. Med ett stort andetag slängde jag på mig ryggsäcken, och försiktigt började vi gå mot lägret. Vi gick under tystnad, Chyle höll i fågeln medan vi båda gick. Nu såg jag att Chyle var en aning nervös, men han såg så mycket självsäkrare ut. Självsäkrare än vad jag någonsin känt mig. Efter en bits vandring såg vi lägret, och där satt karriäristerna. Våra blickar vändes mot varandra, och ögonen utstrålade både nervositet och självsäkerhet. Vi räckte fram våra hander och slog ihop dem, nu var det för sent att ändra sig. Vi skulle göra det och vi skulle göra det tillsammans.
Vi började gå igen, men mindre försiktigt. Som om vi gick i centrum i våra distrikt. Jag hade en kniv i handen, för säkerhetens skull. Min kropp försökte gång på gång göra så jag vände mig om, men jag visste att jag inte hade ett val. Och till slut så började vi skymta karriäristernas läger, men fortsatte gå med säkra steg mot det som att vi inte märkte det. Men karriäristerna, de märkte det. Jag hörde en tjej med ett svärd i ena handen som sa något med ”Titta, det är några deltagare där borta!” Allt gick som planerat, det såg ut som att vi vandrade efter ett gömställe efter att ha fixat mat och råkat klampa in på deras läger. Snart låtsades vi inse att vi hade blivit sedda, och började springa därifrån. Jag såg mot Chyle, och han slängde ner fågeln på marken och siktade framåt. Bakom mig sprang karriäristerna som hungriga vargar, som var ute efter mat Vi var som lammkött för dem, och snart fick vi börja springa riktigt snabbt ifrån dem. Jag hörde flickan från distrikt ett, jag tror hon hette Ashy eller något liknande, skrika ’’Ni kan stanna redan nu, vi kommer ifatt er och dödar er snart!”, men vi fortsatte springa som om vårt liv hängde på det. Tja, det gjorde det ju.
Till slut gav karriäristerna snart upp, men då hände det något som vände hela saken. Pojken från distrikt två, Rian, drog sin pilbåge och sköt för att se om det gjorde någon skillnad. Det gjorde det. Pilen sköt i Chyles vad, och han föll ner på en gång med ett hjärtskärande skrik. Jag vände mig om, och med en kniv i handen sköt jag med ren panik och ilska mot Rian. Kniven träffade hans hals, och han föll med ett likadant skrik som Chyle hade skrikit nyss. Chyle skrek åt mig att springa iväg medan han stönade av smärta, men jag kunde bara stå kvar med vidöppna ögon och stirra mot Chyle. Jag kunde inte lämna honom såhär. Men verkligheten slog mig och under karriäristernas och Chyles rop så började jag springa därifrån med panik. Chyles rop som hade varit om att jag skulle lämna omvandlades till skrik av smärta, och karriäristerna skrattade bakom mig. Nu hade karriäristerna ännu ett vapen, men nu var det en mindre i spelet – och det slog mig att snart skulle det bli ännu en mindre. Det var omöjligt att Chyle skulle överleva, karriäristerna är experter när det gäller det. De är som slaktare, han är deras gris som de ska slakta till döds nu.
Efter att ha slutat springa, karriäristerna var upptagna med Chyle, föll jag ner på marken och andades så djupt att det kändes som jag andades in all luft i hela arenan. Vi lyckades halvägs med planen, sedan hade allt gått neråt. Det kändes som jag kunde höra Chyles skrik fortfarande i arenan, och nu låg jag med ryggen mot marken och ansiktet upp mot himlen, som lyste mörktblått. Det såg ut som att det var regn som skulle börja falla ner för himlen nu, och precis när första droppen föll där jag låg föll även den första tåren från mina isblåa ögon. Jag hade förlorat Chyle, och nu hatade jag regimen ännu mer än när jag hade skilts från distrikt åtta. Om det nu var möjligt. Jag hade funnit en ny vän, någon jag kunde lita på – och regimen hade splittrats oss. Det var regimens fel, allt var regimens fel.
Regnet föll ner mot marken, medan jag låg på marken och grät ut allt jag kände. All ilska jag hade inom mig, all sorg, all saknad – allt. Jag vet inte hur länge jag grät, men jag fick ut allt jag inte hade fått uttrycka mig på så länge. Jag visste att hela Panem kunde se mig gråta nu, men jag brydde mig inte – det här var mina känslor och jag fick uttrycka mig hur mycket jag ville.
När nationalsången spelades över regnet kunde jag verkligen inte titta, för rädslan att Chyles namn skulle stå där uppe – han var den enda jag litade på i hela spelen. Han litade på mig. Han hade fått mig att känna mig trygg, även om vi var inne i en arena med blodtörstiga barn. Han hade fått mig skratta och le, även om det var jobbigt. Och nu var han kanske borta, kanske inte. Jag var för rädd för att få det bekräftat att han var död om jag tittade upp.
Jag var knappast hungrig eller törstig, så efter nationalsången kröp jag mig segt upp i ett träd och blundade för en natts sömn, troligvist full med mardrömmar.

Sorgligt, men bra :'(

J'aime ce que vous écrivez♥
Börjar gråta nu D':