Mina sista andetag.

det gör inget det var jätte bra

Bra!!!

Nämen titta! Ett andra kapitel! Vilken lyx!

Där blåste Bagman i visselpipan. Jag och Harry sprang in samtidigt i den enorma labyrinten. Det gick inte att känna igen skolans quidditchplan längre, även fast jag spelat på den i flera år. Efter några meter skildes jag och Harry åt, han sprang åt vänster, jag åt höger.
"Peka åt norr", hörde jag honom viska. Det kändes lite simpelt att det inte fanns ljudisoleringsbesvärjelser på häckarna, men jag hade inte tänkt på att göra en kompassbesvärjelse själv, och det var ingen dum idé. Jag följde hans exempel, men gjorde min ickeverbal så att Harry inte skulle börja gnälla om orättvisa när jag vann över honom. Efter några ytterligare svängar (höger, höger, vänster, höger) spärrades min väg. Det här måste vara en av de sista sprängstjärtsskrabborna, och den var nästan tre meter lång. Som tur var hade jag redan gissat att något just en sådan skulle finnas i labyrinten, och jag hade klurat ut bästa sätten att handskas med dem. Först blötte jag ned stjärten med Aguamenti och såg till att den varken kunde skjuta iväg sig själv eller spränga stjärten, men jag märkte genast att det knappt hjälpte. Även om den inte kunde spränga stjärten kunde den röra den, och den slog undan mina ben med en enda snabb rörelse. När den sedan rusade emot mig använde jag mig av det första jag kom på. Jag förvandlade ett tre meter långt odjur till en iller. Först fick jag nästan lite dåligt samvete, men sedan såg jag på resultatet och ville nästan kräkas. Om man tänker sig en enorm iller med en skorpionstjärt och snabel på magen, och båda har päls på sig, så är man ganska nära det här monstret. Jag förstod att den snart skulle hoppa på mig igen, och jag sprang förbi den och in i nästa gång. Där träffade jag Harry igen! Jag varnade honom för skrabborna, och vi skildes åt igen. Snart kom jag till andra hindret. En eld lika hög som mig själv rasade några meter fram. Hettan sved i ansiktet och jag kände svetten bildas i pannan. Jag kunde inte göra en tillräckligt stark Aguamenti för att släcka den här elden, och jag hade ingen aning om det ens gick att framkalla regn. Elden brann med mörkröda lågor på tjocka stockar. Där fanns lösningen! Om jag kunde förvandla stockarna till något som inte kunde brinna, som järnrör, skulle elden slockna. Professor McGonagall hade lärt oss göra trä till metall för åratal sedan, det var bara det att stockar var inte tändstickor och järnrör var inte synålar. Det tog mig tio minuter att genomföra förvandlingen, eftersom jag var tvungen att hämta andan efter varje stock. När jag var klar var jag noga att inte kliva på den brännheta metallen. Jag hade förlorat mycket tid. Nästa hinder kom snart, även om det jämfört med det förra knappt var ett hinder. Ett hundratal pixignomer kunde absolut vara jobbiga, men inte om de satt i en bur, och det var buren i sig som var problemet. Precis som elden så spärrade den vägen, och jag kunde inte bara förstöra den, för då skulle jag behöva tampas med pixignomerna. Även den här gången kunde jag som tur var använda en simpel trollformel.
WINGARDIUM LEVIOSA!
Jag blev nästan besviken när buren lät sig lyftas upp. Jag dirigerade buren så att den hamnade två meter bakom mig. Jag tänkte inte ha röjt bort alla hinder ifall någon annan tog samma väg. Jag sprang vidare, djupare in i labyrinten. Av någon konstig anledning var vägen nästan helt rak, och den verkade leda rätt in i mitten av labyrinten. Jag ägnade inte en tanke åt den uppenbara fällan, utan tänkte bara på seger. Därför märkte jag inte att marken skimrande i en kvadrat framför mig, och jag föll rakt igenom den kamouflerade luften. Det var inte ett jättelångt fall, men jag landade inte särskilt mjukt på den packade jorden. Jag skämdes, men återigen fick jag använda mig av Harrys skarpa trick. Jag hade också en kvast, och locka-till-sigbesvärjelsen är faktiskt inte särskilt svår. Min kvast kom inte lika snabbt som Harrys, men det är väl en nackdel med att sakna en Åskvigg. När jag väl var uppe ur gropen fortsatte jag på kvasten, för jag hade landat på ryggen och litade inte riktigt på mina lungor, och det hade varit dumt att ändå fortsätta springa omkring. Även fast det varit en fälla i slutet, så hade faktiskt den där gången varit till stor nytta. Snart förstod jag att det inte gick att flyga omkring i labyrinten och lämnade kvasten. Bakom nästa krök hittade jag Krum, men något verkade vara fel. Han såg på mig och höjde trollstaven.
"Vad gör du?" ropade jag. "Vad tusan håller du på med?"
Svaret blev bara ett ord.
"Crucio!"
Smärtan var värre än något annat, det kändes som ett fall på hundra meter från kvasten, men det kändes konstant. Plötsligt kom Harry ut från en häck och lamslog Krum. Det blev en kort diskussion om hans galna beteende innan vi för tredje gången tog olika vägar. Jag haltade efter skrabbor, falluckor och förbannelser, men jag var ganska säker på att jag var nära pokalen.
Några minuter senare såg jag glans framför mig - pokalen! Jag sprang för allt jag hade och såg Harry nära, men det var jag som skulle vinna. Plötsligt ropade han till:
"Cedric! Till vänster om dig!"
Jag hann precis slänga mig framåt, men snubblade till när en stor svart skepnad kom ut ur en sidogång. Jättespindeln vände sig mot Harry efter att den modige dumskallen försökt lamslå besten. Harry testade flera besvärjelser men de hjälpte inte ett dugg. När jag samtidigt som honom försökte var det först då som spindeln vacklade till och föll ihop. Harry var skadad och jag frågade hur han var. Jag var den som skulle nå fram till pokalen först, men det kändes fel. Harry skulle ha den. När jag inte tog den märkte jag hur frustrerad han blev, och han sa åt mig att ta den. Sedan sa han att vi skulle ha den tillsammans, vilket faktiskt kändes okej. När vi båda sedan - exakt samtidigt - tog tag i pokalen kände jag välkänd känsla. Pokalen var en flyttnyckel.
Vi landade på en mörk kyrkogård - båda lika förvirrade. Plötsligt hörde jag svaga fotsteg och drog fram min trollstav. En svartklädd kortväxt skugga närmade sig. Harry föll av någon anledning på knä och sedan hördes en röst säga:
"Döda den andre."
Pojken som överlevde eller Cedric Diggory. Inte svårt att gissa vem som var den andre.
Chos namn flög runt i mitt sinne.

Cedric Diggory
Elev vid Hogwarts skola för häxkonster och trolldom



Ge gärna kritik.
Säg gärna till om stavfel, men då i spoilers.

SUUUUUPEEEER!!!!!!

Åh ja jättebra. *bevakar*

Det är inte omöjligt!

Bevakar, älskar idén ♥

Den här är lite kortare, men det var ingen längre tid som man inte fick följa honom. Rest in Peace.

Det var dags att lyfta. Jag visste att jag skulle få ett helvete att hålla koll på Dyngan som satt bakom mig och slänga av eventuella dödsätare från deras kvastar, men förhoppningsvis var Dyngan modig idag och dödsätarna få. Fast det var troligt att antalet dödsätare skulle spela in på Dyngans mod. Upp till fem och han skulle klara sig. Fem till tio och han skulle krama sig fast vid mig så mycket det gick. Tio till tjugo... Då skulle han försvinna så snabbt jag släppte honom ur sikt för en halv sekund. De andra ur räddningspatrullen trodde att vi hade en bergsäker plan och att dödsätarna inte skulle komma hit i stora antal förrän om några dagar, men min erfarenhet sa att även om bara ett fåtal kände till planen, så var risken att den hade läckt ändå alldeles för stor. Dödsätarna skulle vara här både idag och på Potters sjuttonårsdag - det var det ingen tvekan om. När vi svävade upp i luften kollade mitt Öga åt alla håll för att försöka få syn på fienden. När de väl visade sig var jag ändå bara en mikrosekund innan de andra. Jag svor för mig själv. Det här var ju fler än jag någonsin sett samlade. Räddningspatrullen begav sig åt olika håll och försökte ropa instruktioner åt varandra och förhäxa dödsätare samtidigt. Jag och Dyngan hade inte en särskilt lång sträcka, så jag stod stilla i luften några ögonblick och fick ett antal dödsätare av kvasten. Sedan gav jag mig iväg. 
"Jag dödar dig om du sticker", morrade jag åt Fletcher, men jag tror inte han hörde mig. 
Ögat snurrade fortfarande runt i alla vinklar, och allvarligt, Ögat är ett väldigt bra redskap för en Auror. Det var det som nu upptäckte den stora faran. Vi var inte jagade av vilka som helst, självaste Voldemort flög bakom oss - och bokstavligen flög. Jag stelnade till för ett ögonblick när han riktade sin trollstav mot mig, och Dyngan tog tillfället i akt och transfererade sig bort. Jag skickade en förbannelse mot honom - även om jag inte kunde döda honom skulle jag iallafall kunna få honom ur jakten - men han var snabbare. Jag började bli gammal, märkte jag när den gröna blixten susade mot mig. 
Alastor "Monsterögat" Moody
F.d. Professor på Hogwarts skola för Häxkonster och Trolldom
F.d. Auror på Storbritanniens trolldomsministerium
Medlem i Fenixorden

Vem är nästa person som ska dö? (Spoilers behövs inte, för på andra sidan läser man på egen risk.)

Yay, ett nytt kapitel, awesome :d

åh vad awsome och underbart, längtar efter mer 8}