Diana Dursley - När Hogwats är ett helvete

Jättebra! Tänk på att ha lite stycken ibland bara. Vad roligt att Dudley fick ett magiskt barn!

Verkar bra, bevakar!

Kom igen nu!
Skriv^^

Låter bra! Fortsätt!

låter jättebra ny läsare och bevakar såklart

Förlåt att jag inte hunnit skriva så mycket. Men här kommer lite grann i alla fall

På en annan sida av Oakwoodssklolan satt Tiffany Davies lutad mot skolans fula grå cementvägg. Hon bet sig i läppen, grät, sparkade på småstenar och funderade över varför hon egentligen kallade sig Dianas bästa vän.
Hon var så falsk mot henne. Var Diana än gick hände det hela tiden saker som hon inte kunde förklara, så hon skyllde det på andra. I första hand blev det något av deras många mobbningsoffer, men fanns det inga sådana till hands blev det Tiffany eller Harriet.
Harriet var förresten också falsk. Hon försvarade inte Tiffany (eller någon annan för den delen) mot Dianas skitsnack eller falska påståenden, även om hon visste hur felaktiga och orättvisa de var. Hon var precis som Tiffany själv, alltså. Åh, vad hon skämdes när hon tänkte det där sista.
Inom sig visste hon att hon att gjorde så fel, för hon visste precis hur det kändes att vara emot Diana. Och ändå gjorde hon inget. Hon var väl ändå inte feg? Eller elak? Nej, hon var världens snällaste, bästaste och modigaste. Det hade hennes pappa sagt, och hon ville tro honom. Inte göra honom besviken. Tiffany hade många gånger funderat på att säga upp kontakten med tjejerna, eller i alla fall skaffa lite fler vänner. Men hur skulle det gå till? De flesta som verkade mer äkta än tjejerna som hängde med deras gäng enbart ör att bli populär var nog sura på Tiffany och hennes ”vänner”.

Bra!

Gud vad duktig du är på att skriva, kapitlet var superduperawesome!!

Super duper bra!!!!!

Men gud vad snälla ni är, och vad glada ni gör mig! ♥