The portals

så du tror inte jag tar saker som att jag är dum i huvudet och när du svär åt mig som personliga påhopp?

jag skrev inte att den var det, jag skrev vad jag trodde. du kan inte på något sätt säga att det är rätt eller fel så länge jag inte har skrivit att något som ren fakta visar tvärt om är något.

och den enda som blir nöjd av att du slutar skriva är ju du själv. för som det verkar nu har du inget vettigt att komma med.

Kan ni försöka hålla en trevligare ton här i detta forumet..?
Försök att inte klaga på varandras inlägg och liknande.
Detta blir en varning, i värsta fall kanske jag måste låsa tråden och det vill jag inte.
Så håll en trevlig ton så jag slipper det ^^

4. The world spins

Kerri såg in i professor Cruice’s mörka ögon, och kände hur munnen hade öppnats. Kvickt stängde hon den och försökte ignorera den varma känslan på kinderna.
”Som du förstår är det något som inte står rätt till längre. Människor kan inte bara gå omkring och dö så som miss Jackson.” Professorn gjorde en paus. Kerri tyckte att han sneglade på Patch, men hon tvingade sig att lyssna noga på vad han sa.
”Det är något som trolldomsministeriet har fått mig att undanhålla från er elever. Men jag kan inte låta det här fortskrida. Miss Jackson var inte den enda som har dött, som du kanske minns.”
Kerri sjönk ner i ett minne.

”Vad menar du?”
”Alltså… Det är svårt att förklara.”
”Okej. Försök då.”
”Jag tänkte bara på det som professor Cruice sa.”
”Okej, förklara mer Steff. Jag fattar fortfarande inte.”
”Han pratade ju om Kevin! Om vad som hade hänt, bla bla bla, men han berättade inte hur det hade hänt! Förstår du?”

Kerri tvingade sig tillbaka till verkligheten och vände blicken mot professorn. Men han var inte där. Kerri vred på huvudet och fick se honom vid en liten silverskål. Den hade klarblåa detaljer, i form av trådar som snirklade sig runt kanten. Professor Cruice vinkade mot henne, och Kerri reste sig upp. Med långsamma steg tog hon sig till mannen och skålen, och såg försiktigt ner.
Innehållet i skålen var suddigt. En massa färger som hade klistrats ihop och överlappats, och flera mörka fläckar flöt omkring i vätskan. Men det var som en guldig ton över alla färger. Som ett litet lock. Patch flög upp som en liten kolibri och såg nyfiket på vätskan.
”Vi ska nu göra något som jag tror att du aldrig har gjort innan. Vi ska uppleva ett minne.” Kerri såg på rektorn med stora ögon, och han inte reagera innan han sträckte ut trollstaven och rörde vid en fläck i skålen. Professorn tog tag i Kerri’s arm och lutade henne framåt. Hon gjorde inget motstånd när han fick henne att stoppa ner näsan i vätskan. Den var kylig, men ändå inte kall. Ett plötsligt illamående slog henne, och allt blev suddigt. Det enda hon såg var utsmetade färger. Hon blev yr, och en huvudvärk slog henne hårt.
Plötsligt försvann illamåendet och huvudvärken. Färgerna blev tydliga, och former uppstod.
”Det är annorlunda. Jag vet.” Kerri ryckte till vid ljudet av professor Cruice’s röst, och hon vågade inte säga något. Hennes knän skakade och hon var rädd att rösten skulle göra det samma.
”Där är jag.”
Kerri såg på rektorn och följde hans blick. Han såg på en ung man, som såg ut nästan exakt som han själv. Enda skillnaden var att huden var lite slätare och mannen hade på sig mugglarkläder.
”Innan vi fortsätter varnar jag dig. Det vi kommer att se kommer att väcka minnen hos dig. Men du behöver inte oroa dig. Och ingen här kan se oss. Det är som om vi sitter och tittar på en film.”
Kerri rynkade på ögonbrynen när professorn använde ett mugglarobjekt som metafor, men protesterade inte. Hon ville heller inte medge det, men en oro i magen växte. Professor Cruice började gå framåt med raska steg, och Kerri följde fort efter.
Ett högt skrik fick henne att rycka till, men hon stannade inte till. Skriket liknade Stefanie’s, enda skillnaden var att det var en man. Men det var samma smärta i tonen. Kerri såg nervöst på professorn, men han hade blicken vänd framåt. Kerri följde hans exempel och fortsatte gå.
Men när de rundade ett hörn, kunde hon inte hindra ett skrik. Patch gick oroligt omkring hennes ben som ett lodjur.
Framför henne låg en kvinna med svallande lockar med samma hårfärg som professor Cruice. Hennes daimon låg bredvid henne, i form av en fjällräv. En stråle stoft svävade mellan dem, och den unga mannen satt på knä jämte kvinnan. Tårar föll ner för hans kinder. När stoftet och daimonen försvann, utbrast han i ett smärtsamt vrål.
”Dags att åka tillbaka.”

Allt blev suddigt igen, och Kerri lyckades hålla huvudvärken och illamåendet på avstånd. När hon stod stadigt på golvet i rektorns kontor såg hon på professorn. Hans ögon var lätt fuktiga, och hon tappade andan. Hon var inte van vid att se vuxna människor visa sorg.
”Som du förstår så har jag varit med om samma sak som dig.” sa professor Cruice och gick mot skrivbordet. Han satte sig på sin stol, och Kerri satte sig på andra sidan.
”Enda skillnaden var att det var min mor, och inte min vän.”
Kerri drog häftigt efter andan.
”Men nu ska jag komma till saken. Jag har gjort undersökningar om den händelsen. Det hände för ungefär tre år sedan, när jag hade varit rektor i två år. Jag varnade ministeriet, men de skrattade åt mig. När jag visade mitt minne, väckte jag deras nyfikenhet. Men inte på det sättet jag hade hoppats. De blev ilskna, och försökte få bort mig från skolan. Men de lyckades inte, eftersom att de mötte föräldrars motstånd. De försökte vifta bort hotet med dumma förklaringar, som inte stillade mitt sinne. Som sagt så gjorde jag undersökningar. Jag mötte hemska upptäckter, som jag inte tänker dela med mig till någon. Förutom du.” Kerri såg förvånat på professor Cruice.
”Varför jag?”
”För att du är en som har sett det med egna ögon. Vad jag vet så är det bara du och jag som har sett det. Och jag kan inte lämna skolan utan att ha ministeriet i hälarna och jag kan definitivt inte lämna eleverna ensamma. Inte när jag vet vad som hotar dem.
”Vad är det?” avbröt Kerri.
”Onda andar. Demoner. Monster. Vem vet? Det är något som kan ta liv hur enkelt som helst. Och inte bara döda, om jag har förstått det rätt.” sa professorn. Kerri kände hur en kyla slog henne, men hon ignorerade den ilsket.
”Och vad kan jag göra?” sa hon misstroget.
”Du kan göra det jag inte kan. Du kan försöka stoppa det. Med min hjälp och din klokhet klarar du det.
Kerri var inte övertygad, och det syntes nog ganska väl eftersom att professorn fortsatte.
”Jag har saker du behöver, du har en visdom och intelligens som vuxna människor endast kan drömma om. Din logik är över alla andras, och du kan klara det. Du är även den enda som kan göra det.” Professorn gav inte Kerri en chans att tala innan han reste sig. Han gick till ett litet skåp och låste upp det med en liten nyckel som hängde runt hans hals.
”Det här föremålet har jag sökt upp. Det var inte lätt, och det tog lång tid. Tre år, på ett ungefär.”
Det lilla föremålet han höll i sin hand var en kompass. Den var färgad guldig, och snirkliga bokstäver syntes på ovandelen. Kerri såg nyfiket på den, och tog emot den varsamt när professor Cruice höll fram den.
”Det är ingen vanlig kompass. Du använder den för att ställa frågor.” förklarade han när Kerri öppnade den. Istället för väderstreck, så fanns det flera bilder längs med kanten. Det fanns fyra visare. Tre svarta och en guldig.
”Du använder de svarta visarna för att ställa din fråga. Den guldiga visaren säger svaret.” sa professor Cruice.
”Så om jag vill fråga om mina föräldrar älskar mig, kan jag sätta en visare på kvinnan, en på barnet och en på mannen?” frågade Kerri och gjorde det innan hon fick ett svar.
”En sak är viktig. Du måste hålla frågan i ditt huvud. Du ska inte tänka på den, men den ska finnas där. Som om den flyger runt. Förstår du? Kan du använda kompassen kan du göra det jag ber dig om.” Kerri såg kort på professorn, och gjorde som han sa. För att det skulle bli enklare slöt hon ögonen.
Hon satt så en ganska lång stund.
”Kerri. Titta på kompassen.” Patch’s röst fick henne att öppna ögonen. Hon såg ner på kompassen, och tappade hakan när den guldiga visaren hoppade mellan tre olika bilder. Mannen, kvinnan och ett timglas. Kerri kände plötsligt svaret inom sig.
”Otroligt.” sa hon och såg på professorn. Han log brett.
”Du klarar det. En sak till…” Professorn hann aldrig avsluta sin mening innan en ljudlig knackning ekade på dörren.
”James?” Professor Cruice stelnade till. Han reste sig snabbt upp.
”Om någon frågar har jag pratat med dig om miss Jackson’s död, och att jag försökte få dig att må bättre. Nämn inte något annat och definitivt inte kompassen.” viskade han lågt. Kerri nickade oroligt.
”Ett ögonblick!” ropade professorn och vände blicken mot dörren.
”Jag hoppas att du känner dig bättre, miss Johnson. Det är bara att komma om du behöver prata. Lärarna på skolan finns också till hands.” sa han i normal samtalston.
”Tack.” sa Kerri lika normalt.
”Dags att gå och lägga dig. Adjö och god natt.”
”God natt, professorn.” sa Kerri och gick mot dörren. På andra sidan stod trolldomsministern. Kerri såg upp på den långa mannen. Han såg orolig och arg ut på samma gång. Kerri mumlade ett hej och skyndade iväg mot sin sovsal.
Hon hade varit så upptagen i annat, att hon glömt bort Patch. Men han hade följt efter henne, och antagligen var hans tankar snurrade lika mycket som hennes.
”Vad händer nu?” frågade Patch lågt. Kerri ryckte på axlarna.
”Ingen aning."

verkligen jättebra!
min enda kritik är att det verkar som om du har glömt bort Patch. skulle vara kul om han fick vara med lite oftare. annars är den jättebra!

Jättebra! Du har verkligen tänkt ut den här handlingen ordentligt, eller hur? Ser fram emot mer!

Åhh! Du skriver fantastiskt!

Superbra!

5. Adrenaline

”Kerri…”
Kerri ryckte till. Hon hade väckts från den oroliga sömnen av att Patch petade på henne.
”Vad?” fräste hon trött till den lilla chimpansen.
”Fönstret.” Då hörde hon det. Ett svagt knackande på fönstret fick henne att ljudlöst hoppa ur sängen och rusa fram till fönstret. Försiktigt öppnade hon det, och fick se en liten uggla sitta på andra sidan. Den såg precis ut som professor Cruice’s daimon. Den höll ett litet brev i näbben, med Kerri’s namn på kuvertet. Bokstäverna var snirkliga, men de var nerskrivna med hast. Kerri fick ugglan att släppa brevet, och den flög iväg i den mörka natten. Kerri iakttog ugglan en kort stund men stängde sedan fönstret och återvände till sängen. Med lätt skakiga händer öppnade hon kuvertet och vecklade upp brevet.

Kära Kerri,
Min daimon Choica har nu nått dig med detta brev.
Jag måste tyvärr meddela att inatt är den natten du måste ge dig av.
Trolldomsministeriet misstänker mig, och vi har inte råd att vänta längre.
Packa några kläder och dina viktigaste ägodelar i en ryggsäck, och ge dig sen av mot porten.
Du kommer inte ha några problem att ge dig av.
Du kommer att hitta tecken på vart du ska gå, och vid målet kommer du att hitta flera instruktioner där jag beskriver ditt uppdrag mer detaljerat.
Lycka till.

Kerri stirrade på orden i några få sekunder efter hon hade läst, och slängde sig sin mot sin koffert. Med tysta rörelser fick hon fram ett par tjocka, svarta jeans, ett svart linne, och en svart, stickad polotröja. På fötterna drog hon på sig två par strumpor och ett par lätta kängor. I sin mörkgråa ryggsäck fick hon precis ner allt hon behövde utan att den blev för tung.
Ett par joggingbyxor, ett linne, underkläder och ett par strumpor. Kerri velade länge om hon skulle ta med sig tandborste och andra hygienartiklar, men tvingade sig till att avstå.
Men hon fick även med sig lite personliga ägodelar.
En guldhalsband, det enda arvegodset hon hade fått från sina föräldrar. Det var som en guldplatta som var cirkelformad, med ett snirkligt mönster som bestod av ett stort träd. Trädet grenade ut sig, och några enstaka löv satt på de böjliga grenarna. Runt omkring fanns små, små stjärnor, och på marken låg flera löv.
Kerri hade alltid älskat smycket, och det var det enda hopp hon hade som tydde på att hon var älskad.
Hon fick även med sig en skrivbok och en penna. Den trodde hon skulle bli väl använd, bara för att hon inte skulle bli galen.
Det sista hon gjorde vara att sätta upp sitt hår i en hästsvans, och ta på sig en jacka där kompassen hamnade. Med trollstaven i sin hand och ryggsäcken uppsvingad började hon och Patch röra sig ut från rummet.

Det gick snabbt för dem att komma till skolans port. Korridorerna som hon gick i verkade helt tomma, vilket hon trodde professor Cruice hade ordnat. Men hon kunde inte undvika att skaka av rädsla och adrenalin. Och de tunga andetagen som Patch gav ifrån sig hjälpte inte.
Försiktigt öppnade hon den stora porten några decimeter och klämde sig ut genom springan. Patch följde kvickt efter, och tillsammans stängde de porten.
Kerri flämtade lågt. Mörkret var påträngande. Rädslan tog överhand och hon höjde skakigt sin trollstav.
”Lumos.” viskade hon lågt. Ett svagt sken strålade ur änden på staven, och lugnet sköljde över henne när hon kunde se gräset några meter framför henne. Den stora grinden var hennes nästa hinder. Men såklart hade professor Cruice ordnat det åt henne. Men när de hade klivit utanför grinden, visste de inte riktigt vad de skulle göra härnäst.
Men då visade sig ett svagt sken under några träd till vänster om Kerri. Hon släckte ljuset från staven, och såg på Patch. Hans söta ansikte lystes upp av skenet. De bestämde tyst att följa ljuset, i hopp om att det var ett påhitt av professor Cruice.

De vandrade i ungefär tjugo minuter. Både i skog och i berg.
”Jag visste inte ens att det fanns berg i närheten av skolan.” hade Patch sagt muntert. Kerri hade bara grymtat till svars. Patch hade hoppat fram på sina små aparmar, medan hon själv kämpade fram på alla fyra uppför den branta backen.
Men till slut stannade skenet till vid en grottöppning, och Kerri och Patch följde försiktigt efter. Kerri hade sin stav höjd, men log lättat när föremålen i grottan visade sig.
Flera matstycken låg inpackade i papper, och en vattenflaska stod jämte. En liten skinnpåse låg ovanpå allting, med ett brev. Det var samma namn och samma stil på bokstäverna som innan, och Kerri antog att det var professor Cruice som hade skrivit brevet igen. Det var nog hans instruktioner. Hon vände blicken mot ljusskenet, och höjde chockat ögonbrynen när det var formen av professorns daimon. Hon hade endast sett skenet på långt avstånd, och det var först nu som hon såg dess detaljer.
”Tack.” sa hon i normal samtalston, men blev förskräckt när ljudet av hennes egen röst nådde hennes öron. Det var alldeles för högt.
Men ugglan lade bara huvudet på sned och flög iväg.

Jättebra!