Svart EMO

Ja ^^ Väldigt bra :3 *ny läsare btw, bevakar såklart*

Tack! Det kommer nog mer snart..Kanske t.o.m. ikväll

OMG YAY! 8D När är ditt dataförbud över?

Jättebra!!!


Älskar det!

Haha, är inne i smyg IGEN, föräldrarna är inte hemma… Här kommer ett LÅNGT kapitel ♥ ♥ ♥:
Kapitel 3
Hattens sång tonade ut.
-Black, Kimberlie!
Plötsligt ekade mitt namn ut över hela salen. Med darriga ben började jag lösgöra mig ur mängden förstaårselever som inte blivit uppropade. Jag ruskade till mitt huvud; jag behövde sansa mig. Det var bara att prova en hatt för tusan! Jag gick så nonchalant jag kunde fram till pallen. Jag såg i ögonvrån hur några av eleverna höjde på sina ögonbryn. Jag drog upp manteln över halva ansiktet så ingen kunde se. Var det för mitt ökända efternamn eller min jag-bryr-mig-inte-om-sorteringen-attityd? Lite mindre säker gick jag sista biten och satte mig. Hatten lades på mitt huvud och allt blev svart.
– Hm… Svårt, sa en tunn röst i mitt öra. Jag andades lite fortare.
– Vill gärna visa vad du går för, väldigt smart, vill vara annorlunda….Avskyr ändå tanken på att alla ska hata dig på grund av dina dödsätarföräldrar… Du vill ha vänner, men samtidigt är det just det du är rädd för att skaffa… fortsatte rösten.
– Snälla snälla Slytherin, bad jag tyst.
– Du vill gå i dina föräldrars fotspår, eh? Du vill egentligen inte det, men du är tvungen…Vad skulle de annars tänka om dig? Men du är inte ämnad för Slytherin….Nej….Det bästa är nog….
RAVENCLAW!!!!!!!!!!!!
Först var jag bara helt förlamad. Jag hade helt glömt bort att jag skulle visa mig nonchalant. Någon drog bort hatten från mitt huvud. Jag hade t.o.m. glömt att gömma ansiktet. Många i salen flämtade till. Allt snurrade för mig och helt plötsligt blev allt svart. Det sista jag sa var:
– Ja, det här kommer ju päronen gilla.


I början kände jag mig helt perfekt. Jag låg ner, allt var tyst, mörkt, inga tankar i mitt huvud… Och helt plötsligt kom allt tillbaka, som en fors helt plötsligt sköljde ner mitt huvud med minnen. Allt kom tillbaka, allting, och det var bara så hemskt…
Jag hade hört hur sorteringshatten skrek Rave… Nej, jag kunde inte ens tänka på det. Jag hade svimmat av, och det sista jag hade hört var ett skrik och en massa panikslagna rop och flämtningar. Jag slog till slut upp ögonen. Jag var i ett helt mörkt rum, men när ögonen vant sig såg jag att jag var på någon sorts sjukhus. Snabbt for jag upp ur min säng och gick fram till fönstret. Jag öppnade det och lät vinden blåsa rakt in i mitt ansikte, kände hur det nästan som ett slag bara kastade sig mot min kind. Jag undrade om jag vågade hoppa ner, bara ta slut på allt, låta mig somna in, bara dö. Det kändes så lockande att jag först märkte att mitt ena ben var över fönsterkanten efter typ 30 sekunder. Jag tog genast ner det, gick fram till sängen och letade efter mina kläder (eftersom jag hade på mig ett sjukhuslinne). Jag hittade de, men högst upp på högen av kläder låg ett märke. Ett högst ovälkommet märke. Som inte tillhörde Slytherin.
Helt förtvivlad kastade jag ut det genom fönstret och drog på mig kläderna. Sen kastade jag mig ner på sängen och begravde ansiktet i händerna och grät. Just då var det det enda jag kunde göra.

Med rödgråtna ögon klev jag upp. Jag hade bestämt mig. Jag hittade sjukhusflygelns badrum snabbt och sminkade om mitt överdrivna EMO-smink jag alltid hade i min ficka. Jag drog fingrarna i mitt svarta blanka hår så det blev rakt. Jag målade på lite mer smink, så mina gröna ögon riktigt lyste genom mitt ansikte. Jag hade överdrivit så mycket jag kunde med sminket, och nu var jag exakt vad jag ville vara. Svart EMO.
Tyst tassade jag ut ur sjukhusflygeln på tårna. Jag smög runt i slottet tills jag hittade entréhallen och nästan sprang till den stora porten. Jag såg direkt att den var låst. Jag drog fram min trollstav, och med ett viskat Alohomora, öppnade porten sig. Även om porten borde vara svårare att öppna, så förstod jag att det säkert var svårare från utsidan, och att ingen elev skulle vilja bryta sig ut ur Hogwarts (även om de påstod det). Jag tassade ut, stängde dörren och bara sprang. Jag sprang och sprang tills jag var helt borta. Helt utmattad lade jag mig ner på marken. Jag var för trött för att tänka, jag somnade bara med en gång.

Hoppas det här kapitlet var bra! Det hände lite mer saker nu

Jättebra!

Tack

Super bra *bevakar*

Ja det har verkligen börjat hända saker!
det var jätte bra hade det varigt en bok hade jag nog läst ut den direkt!

bra