Ariana Dumbledore, livet och lögnerna

Naw^^ Tack.

Jättebra! *bevakar*

5.
Hon såg ingenting. Runt omkring henne fanns bara mörker och en oförklarlig klaustrofobisk känsla. Ögonen var obrukbara i det fullkomligt nattsvarta utrymmet. Hon kunde känna att hon rörde sig framåt. Kanske var det någon som bar henne. Kanske rörde hon sig omedvetet själv. Hon visste inte säkert. In till henne trängde också ljud. Många ljud. Så många att hon inte riktigt kunde få det till något annat än en härva. Det var någon som skrek. Skrek så högt och okontrollerat att en del av henne vill resa sig och omfamna personen. Trösta den. Men något annat sa att hon inte fick. Att det var förbjudet. Dessutom var hon oförmögen att röra sig. Hon kunde inte ens lyfta ett finger. Kunde inte så mycket som öppna ögonen. Det förklarade det ogenomträngliga mörkret.
Hon hörde musik. Kunde minnas det som det stycke de spelat när mor lämnat henne. Chopains sorgemach klingade bekant någonstans djupt inom henne. Det var en förskräckligt förödande melodi. Sorgesen och desperat, som ett rop på hjälp från den deprimerande människan utanför henne. Hon visste inte varför de spelade den. Det kändes opassande. Kanske hade någon dött. Kanske skulle någon annan ut och resa. Innerligt hoppades hon att det inte var Albus eller Aberforth, eller ens Gellert. Ingen hon kände.
Någon lyfte bort något över henne, så att hon skulle kunna resa sig. Tonerna hade tystnat. Kvar fanns bara skriken och tårarna. Hon kunde fortfarande inte röra sig, så hon förblev där liggandes.
Någon började tala med allvarlig röst med många svåra ord. Hon förstod inte vad han sa, men hon förstod att det var något vackert. Annars hade hans röst inte låtit så allvarlig.
Ganska snart tystnade emellertid allt. Inte ett enda spår av ljud hängde sig kvar. Hon förstod att hon var ensam. Hon blinkade. Ögonlocken ryckte till, som om de varit stilla för länge, men de lydde henne. Sakta och mödosamt satte hon sig upp. Klev ur vad hon nu såg var en vitmålad kista. Hon tog in omgivningen. Väggarna var höga och resliga med snidade guldpelare som stöttade upp det välvda, utsökt målade taket. Framför henne stod ett hundratal rader av långa, tomma träbänkar. Hon var i en kyrka.
Hon ville inte väcka upp de själar som vilade innanför kyrkans väggar, så hon gick så tyst hon kunde mot utgången. Hon tog den lilla dörren. Den minst överdådiga. Bakdörren. Hon ville bort från kyrkan. Bort från de ljusa gestalterna som lurade runt omkring henne i den stora salen.
Väl ute i friheten sprang hon. Sprang bort från Godrics Hollow. Sprang till fötterna blödde. Sprang tills hon inte längre kunde minnas varför hon sprang.

Varför prästen aldrig funderade över det faktum att kroppen inte fanns i den vita kistan är en gåta, men till hans försvar ska sägas att han inte riktigt hade vaknat ännu och hoppades att allt skulle vara över så snabbt som möjligt. Som kronan på verket vårdade han också en kraftig baksmälla – en souvenir från gårdagens festande. Kort sagt var han inte världens bästa person att anställa till att stänga kistlocket. Faktiskt var han en ganska värdelös präst, trots att han var duktig på predikan. Eller så var det inte hans dag helt enkelt.
Men, hur harmlös han än i själva verket var så var han upphovsmannen till att en tom kista sänktes ned i familjen Dumbledores familjegrav. Trots att Ariana själv också hade ett finger med i spelet. Ett mycket oskyldigt finger.

Fantastiskt!

Kan inte göra annat än att hålla med

O_o Nu hoppas jag att ni menar kapitlet och inte hur karaktärerna har det. Nej, men tack så mycket.
Nu i veckan kommer jag nog inte hinna skriva i samband med stägningen av KPwebben. Men, jag ska försöka pressa in det.

Awsome!

6.
Gellert kunde se slaget utdelas. Han kunde se blodet forsa från sin före detta väns näsa. Kunde höra skriket av smärta och det krasande ljudet när Aberforth krossade Albus näsben. Men han gjorde ingenting. Han visste inte varför. Kanske hade han kunnat gå emellan så att det aldrig hänt. Lindrat det en smula. Kanske till och med lyckats vända bråket till en försoning mellan bröderna. Han bara stod där och såg alltihop genom en smärtsam slöja av tårar. Utan att så mycket som lyfta ett finger åt saken. Han bara stod där och sörjde Ariana.

Hennes röda fotspår tycktes förfölja henne. Hon försökte springa ifrån dem, men de visade sig vara lika snabba.
Genom skogen ekade hennes skrik av smärta. Ofrivilliga utrop som inte fick henne att stanna ens för en millisekund. Aldrig skulle hon vila. För evigt skulle hon rusa fram mellan träden. Utan att oroa sig för något. Tills hennes själ tynade bort och försvann.
Men så blev det inte, trots att det var vad hon ville. Tröttheten tog överhand och hennes krafter svek henne. Hon kollapsade och blev hjälplöst liggande bland skogsstjärnor och violer.
Det var så hon hittades två dagar senare av en välsinnad tjuvjägare. Utmärglad och medvetslös, med de svarta lockarna som mörka moln av tovor kring det lilla bleka ansiktet. Liggande i en långsamt växande pöl av sitt eget blod.

Jättebra kapitel!

Sjukt bra