Om Fred Weasley överlevt

^ Nja men den är ju de! XD 1 tantigt ord (enligt mig) är typ:
Detta är ju skandalöst! <--- skandalöst = tantord... XD

Eller typ: "Det här kan vi nog knepa ihop".

Vi borde nog ta detta snack genom ugglepost istället, kom jag på nu.
Haha, lite sent kanske. xD

Oj, detta var tydligen mitt 1000:e inlägg, och jag som hade tänkt göra något bra av det... Hehe, gud vad jag är dålig! xD

Tack så mycket, alla som komenterat fast de inte läst något än!
Här är första kapitlet!


Kapitel 1: Överraskning!



Fred gick upp för den knotiga kullerstensgatan. Han hade precis stängt affären och var nu på väg hem. Han tänkte tillbaka på dagens arbete. Han och George hade sålt mycket saker den här dagen. Ovanligt mycket faktiskt. Hela lagret av Kräkskarameller var slut och de hade bara en Pygmépuff kvar. Fred rynkade bekymrat pannan. Det var väl bra att affärerna gick som de skulle men det skulle ta lång tid att återställa lagret av Kräkskarameller till så som det varit från början; proppfullt.
Vägen Fred gick på tog honom allt närmare Den läckande kitteln. Där ifrån kunde han transferera sig hem till Katie. Han såg fram emot att komma hem. Det skulle bli skönt att få sätta sig framför brasan med en kopp te i handen och bara vila. Hoppades innerligt att Katie skulle vara hemma. Han ville inte vara själv, det var allt för tråkigt. Hans fru spelade numera för samma lag som Ginny. Båda var jagare och passade bra ihop med varandra. De hade vunnit förra matchen med 230-100. Fred log när han tänkte tillbaka på minnet.
Plötsligt stod han utanför Den läckande kitteln. Han öppnade dörren och klev in.
"God morgon, Mr Weasley!" sa en glad röst från bardisken. "Hur står det till?"
"Bra tack, och du själv?"
"Bara bra," svarade Tom glatt.
Han hade blivit mycket gammal sen Fred såg honom första gången. Fred vinkade hejdå åt honom och gick sedan in på toaletten. Det var en ganska stor toalett. Inget litet rum inte. Det var till för att tranferera sig bort, så egentligen var det inte så konstigt att det var stort.
Fred koncentrerade sig hårt på hans och Katie's hus och snurrade sedan runt på stället. Några sekunder senare stod han på trottoaren i London vid Downing Street 14 och tittade upp mot deras hus. På fjärde våningen kunde han se en tänd lampa lysa och han förstod att Katie var hemma. Han kastade en blick bakom sig och gick sedan upp för trappan till ytterdörren. Han öppnade den gamla ekporten och gick in. Där inne var det gammalt men ändå glänsande. Golv och väggar glänste lysande i solen. Fred gick in i den gamla hissen och tryckte på 4. Hissen gungade till och började sedan skrangligt att röra sig uppåt.

Katie satt i soffan med flaskan i handen. Hon stirrade häpet framför sig som om hon just sett något läskigt vidunder gå förbi. Flaskan i hennes hand var full med en bubblande fräsande dryck som var färgad i stark röd. Katie var helt förlamad av chock. Just då ringde det på dörren. Hon ställde varsamt ner flaskan på soffbordet och skyndade sedan ut ur vardagsrummet och in i hallen. Hon låste upp regeln för dörren och öppnade.
Där utanför i trapphuset stod Fred. Hon släppte lamt in honom och stängde dörren.
"Hej, älskling," sa Fred och kysste henne på kinden. "Något nytt från laget?"
Katie skakade på huvudet och försökte se så obekymrad ut som möjlig.
"Ingenting. Jag var hemma idag. Willsson är sjuk," förklarade hon.
Willsson var hennes och Ginnys tränare. Hon var slagman i laget och ganska bra med klubban. Fast Katie tyckte förstås att Fred var bättre.
"Han har väl inte smittat dig?" frågade han oroligt."Du ser hängig ut."
Han la handen på hennes panna, men hon tog bort den.
"Nej, jag är inte sjuk. Det är något annat...." Suckade hon.
"Vad?"
"Jag gå och hämtar den."
Hon gick tillbaka till vardagsrummet med Fred i hälarna. Han såg oroligt på henne. Hennes förut så glänsande, långa hår var rufsigt och oborstat och ögonen som glatt brukade lysa var trötta och hängiga.
"Här," sa hon trött.
Katie gav flaskan till Fred. Det var samma som hon hållit i handen förut. Vätskan i den var klart röd och bubblade kraftigt.
"Vad är det här?" ville Fred veta. "Är det något farligt du druckit?"
Katie skakade långsamt på huvudet.
"Nej, egentligen är det en rätt så bra nyhet..." hon gjorde en liten paus. "Du ska bli pappa."

---------------------------------------

Hoppas det var bra!
Jag blev inte sååå nöjd. Men det får duga!

Jättebra!
Skriv mer när du har tid. =)

Åhh! Bra

awesome! meeeeeer!

Superbra!
Det är bara det att Ginny spelar för Holyhead Harpies, som är ett tlag med endast kvinnor på elitnivå

Ååååå, det viste inte jag.

*ändrar*
/--------/---------/---------/---------/-------/

Här är ett nytt kapitel. Lite händelselöst bara...

Kapitel 2: Middagen



"Va? Men Katie, det är ju jätte kul!"
Katie blev förvånad över Freds reaktion. Inte för att hon själv inte var glad, tvärtom hon var överlycklig bara lite chockad.
"Men jag fattar fortfarande inte vad flaskan har med allt att göra?" sa Fred lite förvirrat.
"Ååå, det är ett graviditets test. Man lägger ett av sina hårstrån i drycken och om det börjar bubbla är man med barn."
Fred tittade på den väldigt bubblande drycken.
"Och varför är den röd?"
Katie log.
"För att det är en tjej."

Resten av det lilla som var kvar på dagen förflöt väldigt lugnt. Fred och Katie tog en promenad i vårsolen och pratade om barnet de skulle få. De diskuterad namn tills Katie tillslut sa, "Vi borde nog åka till Harry och Ginny nu."
"Va? Ska vi dit?"
"Har du glömt det?" frågade Katie roat. "De bjöd oss på middag, minns du väl?"
"Just det..." svarade Fred skenerat.
De gav sig sakta av till Godric's Holow genom en trollkarlsbuss som åkte till olika trollkarlssammhällen. När bussen äntligen stannade klev de av och gick genom byn tills de kom till Harry och Ginnys hus. Fred knackade på och Ginny öppnade med ett stort leende på lepparna.
"Välkomna!" utbrast hon när hon fick se dem. "Kom in!"
De gick in i hallen och där, mitt på hall matan, satt lilla Albus och tuggade på en svart sko. Han var omkring 2 år och kunde prata ganska mycket. Som bevis på det sa han när de kom in, "Fjed! Kejti!
Han ställde sig upp på ett par tjocka ben och började gå mot dem med en väldigt bebis aktig gång. När han kom fram till Fred kramade han om hans ben hårt. Katie vågade han inte riktigt krama.
"Mamma, Kejti lässi."
" Är Katie läskig?" svarade Ginny leende. "Hon är inte farlig, Albus."
"Itte?"
Ginny skakade på huvudet.
"Nej, varför skulle hon vara det?"
Sedan visade hon in Fred och Katie till köket där de fick se Harry stå och laga mat.
"Vad gått det luktar!" utbrast Katie när de kom in.
Harry log mot henne. Samtidigt som han lagade mat bar han också på en gnällig James som bara ville ha köttbullar hela tiden.
"Köttbullar!" begärde han strängt.
Han lät så vuxen, men samtidigt inte att alla började skratta. Fred var lite orolig. Han såg hur jobbigt det verkade att ha ett litet barn. Hur skulle det då bli för honom? Han intalade sig själv att det skulle vara lättare när man väl var inne i det. Men han blev inte helt lugn.
När James sa för andra gången på en minut att han ville ha köttbullar, så svarade Harry irriterat, "James, du ser väl att jag inte gör köttbullar? Jag steker kyckling. Det blir inga köttbullar!"
Då blev James ledsen och började gråta. Ginny tog honom med sig ut ur rummet. Men fast hon hade gått hörde man fortfarande att svagt skrik långt borta. Harry suckade och satte sig trött ner på en stol vid bordet.
"Jag älskar verkligen James, det gör jag. Men ibland är det JÄTTE jobbigt att ha två barn som tjatar på en hela tiden."
Katie såg förstående på honom och satte sig bredvid på en stol.
"Jag förstår vad du menar."
När både Harry och Fred tittade konstigt på henne, tillade hon: "Alltså, jag menar att min lillebror var likadan."
"Jaha! Jag trodde du menade att du haft en annan man som du fått ett barn med förut!" skojade fred och satte sig också vid matbordet.
Plötsligt började en svag lukt fylla upp rummet. Harry såg sig om efter det somluktade men hittade inget. Så for Katie upp och risade förfärat fram till spisen.
"Kycklingen!" skrek hon och stängde snabbt av värmen på spisen.
Hon lyfte bort stekpannan med förkolnade kycklingfiléer och vände sig sedan mot Fred och Harry.
"Oj, det där kunde ha gått illa."
Harry tittade med stora ögon på den sönderbrända kycklingen.
"Fan!" svor han.
Fred blev förvånad över att Harry svor. Han hade aldrig hört honom göra det förut. Han log lite av en tanke som dök upp i huvudet. Kanske var det Ginny som hade infört svordomar i Harrys liv, tänkte han.
"Vad flinar du åt?" frågade Katie förvånat. "Maten har ju precis förstörts."
Fred ryckte på axlarna. Just då hördes ett förfärligt högt skrik genom huset. Det var gällt och plågat. Som om någon utsattes för crucio eller bara var väldigt skadad. Skriket övergick strax till en plågad hög gråt.
"James!" ropade Harry förtvivlat.

MEEER!!!!!!!!!!!! >;D

Som Nelly sa! ;D
(%).(%) <------- Get hypnotized by the puppy eyes and give us more when you have time...