Vamäxan Sarah

JätteBra! Meeeeeeeeeeeeeeer!

mera mera mera mera!!!!
*bevakar*

*Bevakar*

Som sagt kommer det kanske inte mer fören i morgon eller senare...

synd!!!! väntar redan

Åååååå! Jag vill ha meeeeeer!

Kort, men bättre än ingenting!

Tack, alla som orkar läsa min ganska tråkiga ff...
Men jag lovar att det kommer komma hända saker nu. Eller snart kommer det börja hända saker!

Kapitel.3
Sarah 8 år.

Nu mera fick jag vara med Nessie någon gång i veckan. Men jag visste att mina föräldrar måsta sedan göra så att Nessie inte kom ihåg det. Och för det mesta hade jag ingen lust. Därför blev det allt mer sällan, men mamma frågade ändå mig en gång i veckan, även fast hon visste att jag inte ville. Jag tyckte inte om Nessie nu mer.
Det hade varit henne mamma och pappa valt för att få leva ett så normalt liv som möjligt, det var jag som fick sitta inne i ett rum med stinkande väggar. Hon fick gå ut och träffa människor, och det fick inte jag. Bara mamma, pappa och Nessie. Vissa dagar, dom som jag mådde skit på, brukade jag fantisera på ett bra namn åt Nessie. Än så länge hade jag bara hittat på Nässlan, och det var inte så dumt som jag ville att det skulle vara. Jag hade aldrig förstått mig på mina känslor för Nessie. Jag var liksom, avundsjuk. Tror jag, men jag hatade henne också.
Varför skulle man inte vara avundsjuk om ens syster fick vara ute i världen medans man själv satt fast, nere i en källare? Och sedan gjorde det ont att tänka att mamma och pappa hade valt henne. Men mamma hade ofta sagt att det snart skulle bli bättre, som om hon visste. Ibland sade hon till och med att vi skulle sticka, men bara när Nessie säkert inte var i närheten.
”Förlåt Sarah” sade mamma som hade kommit ner till mig nu. ”Jag var bara rädd att det var du som gjorde det” försökte mamma förklara, man jag förstod inte, vad var det för skillnad om det var jag som gjorde det eller Nessie?
”Vad är det för skillnad om det är jag eller Nessie som gör det?” frågade jag tyst. Mamma funderade en minut innan hon svarade.
”Sarah, lovar du att inte säga det här till Nessie?” frågade mamma. Mitt hjärta hoppade ett dubbelt hopp, jag skulle få veta något som inte Nessie visste. Jag nickade, mamma såg min glädje och log. ”Nessie kommer att få det mycket tuffare än dig. Du måste bara ha tålamod” sa min mamma. Och jag blev besviken. Så hade hon sagt ofta.
Men jag tvingade mig att tänka gladare tankar, Nessie visste inte det här, och det gjorde jag.
Sedan gick mamma upp, och kom tillbaka med soppa och bröd.

Bra!
Lills: " du borde bli författare"
nej!
" det är du redan"

superbra!
det är du som ska ha Tack för att du skriver denna ff. Hur kan du säga att den är tråkig, när den är allt annat än det?

Haha. Tack!♥

Tack!♥ Öh, jag tycker att det verkar tråkigt...