Ron tänker tillbaka

Fantstisktbra. ;P

Hejdå jag kommer tillbaka imogron och kollar om du har skrivit nåt.

Kapitel 5 - Leta i all evighet

Ron hade somnat på soffan i Harry och Ginnys vardagsrum. Alla tre visste att dom inte kunde göra ett bra jobb om dom knappt kunde stå på benen så Harry och Ginny gick upp till sovrummet och la sig dom också. Ginny packade allt hon trodde dom skulle behöva inför en resa innan hon la sig och ställde klockan på fem. Hon ville inte förlora allt för mycket tid. Harry låg vaken nästan en hel timme innan han somnade vid två tiden på natten. Han tänkte bara på Hermione. Han gick igenom allt Ron berättat. Han minns att han pratat med Hermione dagen innan. Då hade hon låtit hur frisk som helst. Han förstod inte hur hon plötsligt kunde blivit så sjuk så snabbt.

Klockan ringde klockan fem. Ginny kände sig inte ett dugg utvilad men kom ihåg vad som hänt och reste sig snabbt upp. Puttade till Harry och satte snabbt på sig kläderna. När Ginny kom ner till köket satt Ron till hennes förvåning redan uppe. Han hade en mugglar karta på köksbordet och hade ringat in flera olika platser med en röd penna.
-Gormorgon Ron. Sa Ginny förskitigt.
-Morgon är det ja men ingen god. Sa Ron tyst. Ginny förstod att han inte var på bra humör vilket hon förstod. Harry kom springande ner från trappan med två väskor.
-Vad har du där Ron? Frågade Harry som också kommit in i köket.
-Karta, Hermiones. Jag har ringat in ställen hon brukade besöka. Vilka som kan ha sett henne eller veta något. Sa Ron snabbt. När han vände sig om såg både Harry och Ginny att Ron inte kan ha sovit speciellt mycket den natten. Han såg hemskt trött ut och sorgsen.
-Vad väntar vi på då? Sa Harry snabbt.
-Vi kan väl lämna väskorna här om vi ändå bara ska vara i London? Frågade Ginny.
-Nej. Sa Ron. Vi måste ta med dom, hoppas du packade till mig också Harry.
-Självklart. Sa Harry trots att han inte tänkt på det. Men Ron kunde ta några av Harrys kläder. Dom passade säkert ganska bra.
-Bra. Stoppa ner väskorna här. Sa Ron och tog fram en tyg påse som Harry så väl kände igen. Harry stoppade ner väskorna i den lilla typ påsen och det är klart dom fick plats. Det var den som hade hjälpt Harry, Ron och Hermione så mycket under deras jakt efter horrokruxerna.

Dom började gå alla vägar Hermione brukade gå genom staden. Dom gick även vägen Ron gått kvällen innan när han hört prassel ljuden från buskarna. Men utan framgång. Det enda dom såg var en gammal man som sov på en parkbänk. Under bänken var det fem eller sex öl burkar. Ron orkade inte räkna så noga.

Vid tio tiden var alla redan dödströtta. Benen var trötta och dom hade ingen ledtråd till vart Hermione kunde vara. Allt kändes hopplöst. Ron hade ännu inte berättat nått för barnen, inte heller hade Harry eller Ginny berättat för Albus, James eller Lily. Det var inte viktigt. Det viktigaste var att hitta Hermione och det var nu.

Ron, Ginny och Harry gick till diagon gränden. Dom satte sig på "Läckande kitteln" och Ron tog fram kartan. Dom hade varit på alla ställen Hermione brukade vara. Ringt och även träffat några hon träffar dagligen. Men ingen hade varken sett eller hört något.Plötsligt kom en man in springande.
-HJÄLP!!! Skrek mannen som var krit vit i ansiktet. Han skakade av rädsla och folk såg sig oroligt omkring.
-Vad har hänt, herrn? Frågade Harry och reste sig upp. Mannen tog tag i Harrys arm för att kunna stå upp. Han var liv rädd.
-Vad har hänt? Frågade Harry igen hjälpte mannen till en stol.
-En..Min dotter.. BORTA! Fick han ur sig men sen började mannen gråta. Det var helt tyst inne på "Läckande kitteln". Ingen människa vågade säga nått. Ginny sprang fram till mannen för att trösta honom. Harry sprang ut och kollade i gränden. Utanför var det mörkt och kallt. Var det inte ljust ute nyss. Tänkte han för sig själv.

När Harry kom tillbaka in satt nästan alla samlade runt mannen. Ginny klappade honom på ryggen och upprepade att det kommer lösa sig. Mannen såg lite mer sansad ut så Harry tyckte det var bäst att agera och göra något.
-Vad var det som hände herrn? Frågade han igen.
-Det var...Det var.. Mannen stammade, det var som om han knappt vågade säga namnet på det.
-Det var.. Jag vet inte vad det var. Jag stod och kollade på Quidditch kvaster med min dotter. Vi stod utanför och kollade genom fönstret. Sen blev allt mörkt och kallt. Mörka män marcherade genom gränden. Slet med sig kvinnor, barn, män och allt som var det minsta i vägen. Jag skulle just slita min dotter åt sidan så tog han.. Han tog henne.. Snyftade mannen. Alla drog in andan. Dom sprang ut på gränden och såg att den var folk tomt. Innan hade det varit fullt med människor. Vissa fick panik eftersom dom satt sig på "Läckande kitteln" medans deras barn sprang runt i gränden och kollade i affärer. Ron förstod att det här har med Hermiones försvinnande att göra så han gav Harry och Ginny blicken som betydde; kom nu!
-Min väns fru har försvunnit, vi tror det kan ha med det här att göra. Vill du följa med? Det kan leda till din dotter också. Sa Harry.
-Själv fallet, om jag inte är i vägen bara. Jag måste få min älskade dotter tillbaka. Sa mannen och torkade bort tårarna.
-Andy. Sa mannen och räckte fram handen. Andy Jones.

meeer

Kapitel 6 - Aldrig skiljas åt

Klockan var ett på natten. Ron satt i tåg kupen och kollade ut genom fönstret. Mitt emot honom sov Ginny på Harrys axel. Harry sov också för den delen. Andy Jones satt brevid Ron. Han sov lutandes mot väggen. Ron kollade lite närmare på honom. Han hade mörk brunt hår. Han måste vara i 30-35 års åldern. Men hans trötta ansikte fick honom att se äldre ut.

Dom var på väg mot Manchester. Resan skulle ta fyra timmar. Harry hade lyckats hitta ett natt tåg, det enda så dom hoppade på det för att också hoppas på att få lite sömn. Anledningen till att dom åkte till Manchester var att en man som var i gränden hade hört att alla "dom mörka varelserna" skulle ta sina fångar dit. Ron kunde aboslut inte sova på hela resan. Han satt bara och tänkte på Hermione.

En månad tidigare.

-Älskling, kolla här! Ropade Hermione från köket. Ron gick snabbt dit när han hörde Hermiones kvittrande röst. Något bra hade hänt lät det som.
-Kolla vad Neville skickade. Sa Hermione och visade ett kort. Det var på Hugo och Rose. Dom hade sina uniformer och såg väldigt glada och lyckliga ut. Båda höll sina trollstavar och Ron lyste upp när han såg bilden. Han var en stolt far och han visste att hans barn skulle göra bra ifrån sig. Han kollade på Hermione och såg att hon var tårögd. Hon var lika stolt som han var. Hermione sprang snabbt till bokhyllan och hämtade foto albumet med bilder från deras egna skol år. Hermione hittade en ledig sida och klistrade in bilden på Hugo och Rose. Hon satte sig ner vid köksbordet. Beundrade bilden och kollade sen snabbt upp på Ron.
-Tror du vi klarar det? Sa hon.
-Klarar vadå? Undrade Ron som kunde vara lite små trög. Det måste han erkänna.
-Klarar att ha barnen så långt borta så länge. Jag håller på att bryta ihop och det har bara gått en månad. Ändå ringer jag varje vecka, skriver brev och pratar mycket med Neville. Jag vet inte hur jag ska klara det här. Sa hon och log osäkert.

Ron förstod. Rose och Hugo var liksom hela deras liv. Ron trodde aldrig att han skulle bli en speciellt bra pappa när han fick veta att Hermione väntade Rose. Han var nervös och hade ingen aning om hur man tog hand om ett barn. Men när Rose kom föll allt på sin plats. Några veckor innan dom visste att Hermione var gravid var förhållandet svajigt. Dom bråkade ofta vilket var svårt att undervika för dom har alltid varit väldigt olika och det blev bråk om nästan allt. Dom älskade varandra mer än allt men samtidigt var det svårt att få det att fungera. Han minns alla skol år, hur han aldrig förstod Hermione och att hon aldrig förstod honom. Men på nått sätt fungerade det ändå. Han minns lyckan när han stod vid altaret med Hermione. Då visste han att det inte fanns någon annan han hellre stått där med. Han minns glädjen och lyckan. Att när han inte hade Hermione så var han ingeting. Men med henne var han allt.

Det känslan var det när Rose och Hugo kom. Allt blev perfekt. Han kunde inte leva utan dom. Han glömde bort att den första han kände så med var Hermione och nu när Hugo och Rose var borta var också allt det där perfekta borta. Det som fick dom att hålla ihop. Dom båda hade nog glömt att det första som fick dom att känna den där trygga, oerhörtda lycka med, var varandra. Ron log mot Hermione.

-Vi kommer klara det för att vi har varandra. Barnen är lyckliga och trivs så vi borde också känna så. Minns du gången då jag lämnade dig och Harry när vi letade efter dom sista horrokruxerna? Jag minns att varje dag var en kamp. Att lämna och svika dig var det hemskaste jag gjort. Jag mådde hemsk, hade svårt att äta, sova. För att jag hade lämnat dig, för att vi inte var tillsammans. Harry berättade senare till mig också att du mådde lika hemskt. Nätterna spenderade vi gråtandes. Vi har varandra och inget kommer någonsin ändra det igen. Tillsammans är vi allt. Hermione log när hon hörde det. Orden var sanna. Hon minns den hemska känslan, att vara utan Ron. Hon kände sig lugn för nu visste hon att det alltid skulle vara dom två. Att hon aldrig mer skulle behöva oroa sig.

Ron skakade på huvudet och kom tillbaka till nu tiden. Tårarna rann längs kinder trots att han kämpade för att dom inte skulle göra det. Han ville inte gråta och tycka synd om sig själv. Han måste vara stark. För han lovade Hermione att inget skulle skilja dom åt igen. Han lovade och han höll det inte. Han torkade tårarna som bara inte ville sluta komma. Han måste samla sig och göra sig beredd på allt som kommer. För han visste att han nog skulle göra precis allt för att få henne tillbaka.

ÅÅÅÅÅÅH typ in love.
Skriv mer!

Sträckläst, braaaaaaigt

Jättebra! Hann inte läsa den förut, jag var och sålde julgranar.

Kapitel 7 - Ingen ledare längre

Ginny vaknade av att en man gick förbi deras kupe och ropade; Manchester nästa! Hon kände att det nog inte var så smart att sova på Harrys axel. Nacken gjorde ont. Hon kollade på Ron mitt emot henne. Han torkade bort något från ansiktet som såg ut som tårar. Men hon sa inget.

Andy Jones vaknade också av mannens utrop.
-Åh herregud, framme redan? Sa han sömnigt. Även Harry hade vaknat. När Harry såg Ron blev han orolig. Mörka ringar under ögonen och en dyster blick.
-Jag har tänkt på en sak. Sa Ron och kollade ut genom fönstret.
-Jaså, vad kan det vara? Frågade Ginny och masserade sin värkande nacke.
-Jag vet vilka som tagit Hermione. Sa han kort.
-Va? Vem då? Sa Harry och kände sig plötsligt hel vaken.
-Det är dödsätare.
-Va? Det kan det inte vara Ron, Voldemort är borta. Varför skulle några stödja det som var för 20 år sedan? Sa Ginny som nu inte förstod någonting.
-Men tänk efter? "Mörka varelser" det är ju dödsätare precis. Det kanske finns några kvar än som stödjer det. Det är inte direkt som att det var för 100 år sedan och Voldemort hade många på sin sida. Jag tror inte alla har helt plötsligt valt att ge upp.
-Men Ron, vem skulle leda dom? Frågade Harry som var helt säker på att Ron var helt ute och cyklade.
-Tänk efter. Vem hade en pappa som var dödsätare, vem var vår fiende under våra år på Hogwarts?
-Skämtar du? Sa Ginny som nu var lite irriterad över det knäppa påståendet.
-Malfoy har faktiskt inget med det här att göra Ron. Sa Harry och visste att Malfoy nog aldrig ens viljat göra hälften av det han blivit tvingad till.
-Men vem det än är så har det här med Harry att göra. Lyssna bara nu. För att förgöra Harry så måste man vara smart. Du kan alla trollformler och har upplevt många strider så bara en dåre skulle försöka utmana dig helt plötsligt. Men alla vet att du har ett gott hjärta och skulle göra allt för dina vänner och din familj. Men du och Ginny är alltid tillsammans nästan. Det finns ingen chans att någon skulle kunna ta Ginny. Men Hermione är en självständig människa och alla vet att hon betyder väldigt mycket för dig. Hermione är ensam en del och då har dom nog sett hur enkelt det är.
-Men varför skulle dom inte ta dig då Ron, du som gick ute själv i parken. Du hade ju varit den enklaste att ta. Inget illa menat då men det är bara fakta. Sa Ginny och kunde inte låta bli att le lite retsamt.
-Men om dom tagit mig hade det blivit lättare för er att hitta mig. Hermione är smart och dom flesta problem vi hade under våra år på Hogwarts kunde Hermione lösa. Dessutom är hon mugglar född. Ännu ett motiv till att ta henne istället för mig.

Alla funderade ett tag på vad Ron sagt och det fanns nått i det. Alla som var på Voldemorts sida dog inte under striderna. Det fanns säkert trollkarlar och häxor där ute som fortfarande var på hans sida trots att han var borta. Tåget saktade ner och alla fyra reste sig upp och gjorde sig beredda på avstigning.

Jättebra!!!