Älskar du mig?

Tack så jättejättemycket allihopa! Jag är jätteglad över att så många börjat gilla den redan nu ♥ Är jättetaggad på att få ihop nästa kapitel! Vilket lär komma imorgon!

^ YEY ♥

AWSOM!
*bevakar ♥*

ny läsare skriv mer!

Här kommer kapitel två, hoppas ni gillar! Konstruktiv kritik är otroligt välkommen! Och alla nya läsare: välkomna!

Kapitel 2: En glimt av sanningen

Neville...
Efter att alla i gruppen bytt om och återsamlats i kupén igen så saktade tåget långsamt in. De var snart framme. Luna stod lutad mot kupédörren med sin pappas tidning som hon läste i ena handen, medan den andra handen var upptagen med att vifta kring huvudet. Neville ställde sig bredvid henne och sneglade ned i hennes tidning. Varken Luna eller hennes far Xenophilius Lovegood var människor som var kända för sitt logiska tänkande eller otroliga förmåga att godta ren fakta. I hans tidning så kan man läsa om radiostyrda plommon, smygspruttar, snargaluffer, narglar, trädgårdstomtar och andra konstiga saker. Neville var dock väldigt intresserad av alla konstiga växter och följde intresserat med i Lunas läsning.

Hon märkte först inte att han stod där men när hon vikt ihop tidningen och skulle gå ut i korridoren för att gå till utgången så gick hon rakt in i honom. Neville hoppade förskräckt undan och tappade sin mantel, medan Luna såg drömmande upp på honom och log.
- Åh, förlåt mig Neville. Jag såg dig inte där. Neville blev högröd i ansiktet och började stamma fram ursäkter. Luna log ännu större mot honom och det fick honom att tystna.
- Ingen skada skedd! Sade hon glatt och sprang sedan ut i korridoren med sin tidning som fladdrade frenetiskt. Neville såg efter henne och log lite smått medan han fumlade efter sin mantel som låg kvar på golvet. Harry, som precis kommit ut från kupén, såg på honom och flinade lite för sig själv innan han gick vidare genom korridoren, på väg till en annan del av tåget. Efter honom kom Ron och Hermione.

- Kommer du, Neville? Tåget har stannat nu! Sade Hermione och petade på honom så att han hoppade till ännu en gång. Han blev ännu rödare i ansiktet och klamrade sig fast vid sin mantel medan han nickade åt Hermione. Hon såg förvirrat efter honom när han började skynda sig ned för korridoren till utgången. Hon vände sig mot Ron med ett förbryllat uttryck i ansiktet.
- Vad var det med honom? Ron ryckte på axlarna.
- Har ingen aning… Sade han och de båda gav varandra frågande blickar innan de gick mot utgången de också.

åh toppen!


Men kan du skriva vems synvinkel det är från?? Det vore enklare att läsa och det skulle göra den här ff:n ännu bättre!

ASBRA!!!

Jag vet inte riktigt vems perspektiv dessa är ifrån, det är det som är grejen.

oh...

Det är ju lite abstrakt vissa tillfällen, vem det är som har perspektivet. Och tycker det är störande med en massa "Nevilles perspektiv", "Lunas perspektiv", "Harrys perspektiv" osv. men ska kolla upp lite! Så får vi se.

Tack för att ni gillart!