VIGGO & AURORA

Jättebra

Har inte kommenterat på några kapitel nu, men jag tycker fortfarande att den här fanficen är awesome.

Å vad bra den var ^^
*bevakar*

Den mest väl skrivna fanfic jag läst, verkligen superbra !

Skitbra!

KAPITEL 5. ELDWHISKY


Varma och rosiga om kinderna skyndade Viggo och Aurora från prefekternas badrum tillbaka mot sällskapsrummet. Längs vägen möttes de av ett fnitter som ekade från korridoren framför dem. Aurora kunde inte se en människa, men det lät som en grupp tjejer som närmade sig. Någon talade och med jämna mellanrum bröt hopen ut i vågor av skratt. Aurora blev orolig.
”Det är Athina. Det är nog bäst att vi skyndar oss om vi inte vill stöta på dem.”
Viggo tänkte efter.
”Kom, vi tar en genväg.”
Viggo drog med sig Aurora genom ett av porträtten. Han höll hennes hand genom den mörka gången.
”Du blir inte mörkrädd va?”
”Faktum är att jag är ganska mörkrädd.” sa Aurora och tog ett hårdare tag om Viggos hand. Hon ville inte ens föreställa sig vad som skulle kunna lura i den mörka gången. Då och då hördes av¬lägsna pip från de spruckna väggarna.
”Lumos!”
Spetsen på Auroras stav lyste upp väggen och avslöjade att det inte fanns någonting framför dem att oroa sig för.
”Hur länge ska vi behöva gå i den här... AH! Gången?”
Viggo tittade på henne med en skrämmande blick men släppte den snabbt.
”Nej då. Tro mig.” sa han med lugn röst. ”Det går mycket fortare än om vi skulle ta alla korridorerna. Titta, ljus!”
De kom ram till ett nytt porträtthål och klev ut i den välbekanta korridoren. Aurora andades ut i ljuset i korridoren.
”Så där! Här är vi. Jag sa ju det.” sa Viggo stolt.
”Det där var jätteläskigt.” sa Aurora. ”Men bra i nödlägen...”
”Äsch, så farligt var det väl inte?”
De gick fram till porträttet som ledde in i deras sällskapsrum, uttalade ”Draklödder” och fick tillträde. Där inne var det nästan fullt av elever fastän det var rätt sent. De skrattade, pratade och firade att det äntligen var fredag.
Fortfarande kastades några nyfikna blickar på det nyblivna paret då de kom in sida vid sida och slog sig ner vid ett av borden. En katt som suttit i gluggen till fönstret hoppade ner och rusade över golvet till sin ägare.
”Varför känns det som att vi osar badskum?”
Viggo log oskyldig. Aurora ryckte på axlarna och lutade sig tillbaka mot stolens ryggstöd.
”Aurora!” ropade Lea, en av Auroras vänner som satt på andra sidan rummet. ”Kom hit!”
Hon skakade på huvudet och nickade mot Viggo som satt mitt emot henne på andra sidan bordet.
”Men vi har eldwhisky! Kom hit!” insisterade Lea.
Hon himlade med ögonen och tittade på Viggo.
”Jag skulle aldrig dricka kvällen innan julbalen.” sa hon lågt.
”Eldwhisky? Vad är det för något?” frågade Viggo nyfiket och höjde på ögonbrynen. Han tittade på Aurora och sedan mot klasskamraterna.
”Var har du varit?” sa Aurora förvånat. ”Det finns alltid någon som har lyckats plocka på sig några flaskor Eldwhisky från husalferna nere i köket på fredagarna. Har du aldrig undrat varför folk aldrig lyckas ta sig upp för trapporna på fredagskvällarna? Har du aldrig smakat?”
”Just det, nu kommer jag ihåg.” sa Viggo. ”Det var det som John och Dennis drack när... Nä, jag har aldrig smakat. Ska vi inte göra dem sällskap?”
Viggo log motvilligt vid tanken av att han brutit fler regler än han någonsin gjort på en hel termin på bara några dagar.
”Självklart ska ni göra det!” sa John, känd för sina stora öron. ”Kom igen nu, Viggo! Vi har en flaska till dig och Aurora.”
”Ja, varför inte.” sa Aurora.

Hon reste sig upp och följde Viggo till soffhörnan där deras kompisar satt och kalasade. Hon slog sig ner i en ledig fåtölj och tog emot flaskan med den röda drycken. Viggo vinkade snabbt upp henne ur fåtöljen och satte sig före så hon kunde sätta sig i hans knä. Tjejerna gnydde avundsjukt medan killarna himlade med ögonen. Aurora tog en klunk och kände hur det brände till i halsen. Patrick, känd för att vara ganska tuff, flinade belåtet. Sedan räckte hon över flaskan till Viggo och tittade på honom för att se hans reaktion. Hans klunk blev aningen för stor och han var nära på hosta, men snabbt landade smaken och han smackade lätt.
”Hur smakar det, Viggo?” frågade Aurora.
”Helt okej.”
”Fast det är väl inte överdrivet gott.” sa Aurora och tog en klunk till. Hon grimaserade och räckte tillbaka flaskan. Därefter dröjde det inte länge förrän hon gav upp.
”Nej. Jag tror inte jag vill ha något mer i kväll, men drick du.”
Aurora reste sig upp från Viggos knä och satte sig på en ledig stol intill väggen och tog upp en bok ur hennes väska.
”Men älskling, ska vi inte ha en sista kväll med kompisarna innan Julbalen och jullovet? De flesta åker ju hem över julen, så då kommer vi inte träffa dem på ett bra tag.”
Viggo öppnade sin famn i önskan att hon skulle komma tillbaka. Aurora övervägde att gå tillbaka men skakade på huvudet. Att vakna upp illamående samma dag som Julbalen inte kändes lockande.
”Jag vet, men jag kom på att jag inte var så sugen bara.” förklarade hon.
”Då behöver vi inte om du inte vill.” sa Viggo. ”Vill du göra något annat än läsa så kan vi göra det. Jag är ändå för trött för att dricka, känner jag. Allt badskum gjorde… jag menar, jag blev trött av att duscha så varmt.” Viggo gav tillbaka flaskan till John.
”Vad då, ska du inte ha?” frågade han.
”Nej, det är bra. Men tack ändå. Nästa gång!”
”Men jag menar inte att inte du får dricka i kväll. Snälla, nu känner jag mig som en enorm glädjedödare.” sa Aurora och gömde ansiktet bakom boken. ”Snälla Viggo, jag vill inte vara den som förstör din kväll!”
Viggo tog boken ur hennes händer och tittade på henne.
”Men du, det gör ingenting säger jag ju? Det kommer fler tillfällen. Jag är bara lite nervös inför imorgon, antar jag. Så jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till. Men jag antar att eldwhisky inte är lösningen på det problemet.”
Han la boken i hennes knä.
”Vill du läsa, eller vill du följa mig till Astronomitornet?”
”Ja, det kan jag väl.”
Aurora la tillbaka boken på bordet. Eftersom Astronomitornet var hennes favoritplats på hela skolan tackade hon inte nej till ett sådant erbjudande, speciellt inte om hon fick gå dit och njuta av stjärnorna tillsammans med Viggo.
”Den där boken var ändå inte bra.” sa Aurora och log.
”Visst, så säger du bara.” skämtade Viggo och tog hennes hand. ”Hörni, vi får tacka för oss. Vi ses ju imorgon på Julbalen om inte annat.”
”Ja, vi får se. Jag har knappt 24 timmar på mig att hitta någon att gå med.” sa Dennis sarkastiskt, men samtidigt en aning uppgivet.
”Vi ses.”

Viggo och Aurora satte kurs mot Astronomitornet. På vägen mötte de några upplivade elever som mycket möjligt kunde ha druckit eldwhisky de också denna spännande nervkittlande kväll innan Julbalen. Vid de sista trappstegen var de andfådda och varma, trots att det drog kallt vid toppen av Astronomitornet. Då hörde de plötsligt svaga snyftningar i den vinande vinden.
”Schh. Det är någon här.” sa Viggo lågt och såg sig omkring.
Mycket riktigt. Där satt Athina alldeles ensam och frusen på en bänk och grät.
Aurora visste inte om hon skulle tycka synd om Athina eller inte. Hon visste heller inte vad hon skulle göra, så hon kollade upp på Viggo i hopp om att han skulle säga något.
”Borde vi gå fram och prata med henne, eller ska vi låta henne vara?” frågade hon.
Aurora hörde att Athinas snyftningar blev högre och kände sig väldigt besvärad.
”Vad ska vi göra, Viggo?”
Viggo såg bekymrat på Athina. Han visste att Aurora inte tyckte om henne, men Viggo kunde inte låta bli att bry sig när någon mådde dåligt eller råkade illa ut. Han hade dessutom aldrig varit i någon personlig konflikt med Athina, men ville samtidigt inte att Aurora skulle känna sig osäker på var hans lojalitet låg, då de sett henne som en fiende under den tid de varit tillsammans.
”Vi borde nog prata med henne.” sa han till sist. ”Hon går ju för tusan i vår klass.”
Viggo gick fram till Athina. När hon hörde att de närmade sig slutade hon snyfta och torkade hastigt tårarna.
”Varför sitter du här?” frågade Viggo.
”Gå härifrån.”
”Det beror på hur länge du har tänkt sitta här och gråta i din ensamhet.” sa Viggo.
”Jag vill vara ifred. Ta din tjej och gå härifrån.”
Viggo tittade på Aurora och anade vad det rörde sig om.
”Handlar det här om balen?” frågade Viggo.
”Ja.” svarade Athina efter en lång paus och snörvlade.
Aurora hade aldrig varit bra på att prata med folk som var ledsna. Hon kände att hon helst skulle vilja stå tryggt mot väggen en bit bort och lyssna på hur Viggo lugnt pratade med Athina. Men det kändes inte rätt så hon gick fram och ställde sig bredvid Viggo, för plötsligt fick hon en idé. Hon ville inte linda in det utan sa det rakt ut.
”Men Athina, du kan väl gå med en av Viggos kompisar? En av dem sa till oss alldeles nyss att han inte hade någon att gå med. Eller hur, Viggo?”
”Tror du att jag tänker gå med någon...” började Athina ilsket och reste sig från den kalla bänken. ”Jag... Någon kommer ju vilja gå med mig, såklart.”
Hon stammade osäkert och trängde sig emellan Viggo och Aurora och lämnade tornet. Aurora vände sig om och såg henne försvinna ner för trappan.
”Jag försökte.” sa Aurora.
”Du har ju helt rätt! Dennis sa ju precis att han inte har någon att gå med. Och de flesta i klassen är ju faktiskt upptagna. Vi borde prata med honom och tipsa honom att bjuda Athina!”
Viggo tittade mot den tomma gluggen till trappan. Sedan gick han fram till kanten och tittade nerför tornet. De var högt upp i luften. Han hoppade upp och satte sig på kanten och tittade på Aurora.
”Tänk om jag trillar ner?” sa han, som för att imitera henne eller påminna om kvällen då han bjöd henne till balen.
Aurora log och satte sig på kanten hon också. Vinden tog tag i hennes hår och några slingor fastnade i hennes ansikte. Hon strök irriterat bort dem, fäste de bakom örat och kisade med ögonen.
”Då hoppar jag efter, eller kanske räddar jag dig med någon trollformel.” sa Aurora och ryckte på axlarna.
”Kan du verkligen bemästra en sån formel? Tror inte jag vet någon sextonåring som kan det.”
Viggo såg på Aurora en lång stund och log belåtet. Sedan drog han efter andan.
”Du, en sak som jag har tänkt på. När vi var i Vid-behov-rummet här om dagen. Det var inte så att du blev ledsen eller så? Det var ju inte det att jag inte ville, för det gör jag, kan inte tänka mig det med någon annan än dig. Det var bara inte rätt tillfälle. Bara så vi båda tänker likadant?”
Aurora vände sig om och beskådade den vackra naturen runt Hogwarts.
”Nej, jag blev inte ledsen, inte alls.” sa Aurora. ”Så du behöver inte oroa dig för det, Viggo.”
”Så bra. Jag älskar dig, vet du.”
Aurora log snabbt mot Viggo och fyllde sedan sina lungor med kvällsluften.
”Vi kanske borde vänta tills imorgon innan vi tipsar Dennis att bjuda Athina i alla fall. Eller vad tror du?”
Viggo började skratta vid bilden av Dennis som desperat vrålar efter Athina där han stapplar genom skolan med en whiskyflaska i handen och välter porträtt längs vägen.
”Jag tror vi väntar med det tills imorgon, ja. Vi vill ju inte att han ska vara odräglig när han frågar. Men något vi måste ta tag i imorgon är Myrtle...”
Aurora hade helt glömt bort Myrtle och deras överenskommelse. Hon hoppade ner från kanten och stödde armarna mot den istället.
”Ja, det måste vi.” sa Aurora. ”Men hon är ju ett spöke, så hon kan ändå inte göra dig något. Bara flyga rakt igenom dig kanske.” ”Sant... Några förtrollningar kommer inte funka va?”
”Nej, det tror jag inte. Bara hon inte berättar för Zach, för då kommer han att slå ihjäl dig.”
”Men inte tror jag Zach är så ond egentligen. Och i vilket fall är ju en av mina starkaste sidor i skolan just Försvar-Mot-Svartkonster. Så jag är då inte orolig. Eller låter jag för arrogant då?”
Viggo strök henne över ryggen. Aurora ryckte på axlarna.
”Äh, vad tror du? Ska vi börja gå tillbaka och sova?” föreslog Viggo. ”Innan vi hinner tänka allt för mycket.” .
”Javisst. Jag är inte så trött, men jag kan väl alltid läsa lite.”
Aurora gäspade och insåg att hon blivit tagen på bar gärning.
”Okej, jag är nog lite trött ändå.” sa Aurora. ”Kom då.”
Hon drog ner Viggo från kanten och dem lämnade Astronomitornet.

Korridorerna var nu tomma och tysta. Alla hade antagligen dragit sig tillbaka till sina sällskapsrum för att inte riskera straffkommenderingar kvällen innan Julbalen. I sällskapsrummet satt endast ett gäng elever kvar, med så gott som tomma flaskor på bordet i mitten av soffgruppen. John. Dennis. Patrick. Lea. Olga. Mariél. Deras gemensamma vänner.
”Är ni kvar här än?” sa Viggo sömnigt.
”Ja, var annars skulle vi vara? Vi får ju inte gå ut.” sluddrade Dennis frånvarande.
”Du, föresten.” sa Viggo och tittade på Dennis. ”Får jag prata med dig ett ögonblick?”
”Visst.”
Dennis reste sig fumligt och vinglade fram till Viggo som om han befann sig på ett skepp ute på ett stormande hav.
”Du nämnde ju tidigare att du inte hade någon balpartner till imorgon.” sa Viggo lågt. ”Och jag och Aurora tror att vi har hittat någon åt dig. Athina i Gryffindor. Säg inte det här till någon, men hon är tydligen jätteledsen över att ingen frågat henne. Så... ta det som ett litet tips.”
Det tog ett tag innan allt sjönk in i Dennis berusade sinnen. Sedan gick det upp ett ljus i hans ansikte och ett stort leende växte fram på hans läppar. Han sträckte fram handen mot Viggo, men vilket blev en kram istället.
”Viggo, du är en fantastisk vän, ska du veta. Jag ser upp till dig. Och det är på allvar.”
Viggo tittade obekvämt på Aurora över axeln på Dennis och himlade med ögonen.
”Såja.” sa han och klappade Dennis på ryggen.
Aurora tyckte det var ganska underhållande att se hur hennes vänner blev när dem hade druckit lite för mycket och skrattade tyst för sig själv åt Dennis.
”Så var det fixat.” sa Viggo.
”Vi får kanske påminna honom imorgon.” sa Aurora och såg hur Dennis snubblade över ett litet soffbord, tog tag i golvljusstaken som stöd men som då föll i golvet och Dennis likaså. Dem andra skrattade åt honom.
Aurora fnös och vände sig mot Viggo.
”Vi ses väl imorgon då.” sa hon, kramade honom och viskade ”God natt.” i hans höra.
”Saken är den att när jag är med dig är jag inte alls nervös. Men nu när vi skiljs åt kommer jag ligga halva natten och gruva mig inför imorgon, känns det som.” sa Viggo. ”Men det kommer säkert ordna sig! Allt blir bra imorgon. God natt, hjärtat.”
”Oroa dig inte, gubben.” sa Aurora. ”Vi ses imorgonbitti.”
Han ville så gärna tala om att han älskade henne, men väntade för länge. Aurora hann börja traska upp mot sovsalen. Skulle han springa efter henne? Gör det då. Nu. Nu, tänkte han. Aurora vinkade från den låga våningen ovanför innan hon gick in i sovsalen och stängde den lilla trädörren. Viggo la sina fingrar mot läpparna. Han hann inte ens kyssa henne.
”Viggo, kom och sätt dig.” sa Patrick bestämt. ”Ska du ha en sista sängfösare?”
Viggo skakade på huvudet och gick uppför trappan för att lägga sig. Det dröjde inte många minuter innan han somnade. Senare under natten fångades han i våldet av en mardröm. Från att ha glömt byxorna på väg till Julbalen, till att ha spillt ner kostymen och blivit utskrattad, till att plötsligt stå i Stora Salen och ha tappat bort Aurora. Han gick ut i entrén. Ingenting. Han klev ut på slottsgården. Ingenting. Det var sent och snart sista dansen. Han måste hitta henne fort. Var kan hon ha tagit vägen? Han såg inga tydliga ansikten på de balklänningar som sakta försvann runt hörn och in i dunkla vrår. När han sedan kom in i Stora Salen igen var där helt tomt, mörkt och tyst. Plötsligt dök ett ljus upp vid den stora julgranen. Ljuset kom närmare och visade sig gestalta en flicka. Det var ett spöke. Och inte vilket spöke som helst – Missnöjda Myrtle.
”Aurora är död.” sa Myrtle och log prövande mot Viggo. ”Hon är inte här. Har du kollat i fängelsehålorna? Alla andra ligger döda där nere. Varulvar har tagit sig in i slottet för att festa på eleverna som de alltid gör dessa kalla vintrar. Och du står fortfarande i skuld till mig. Har du glömt det? Du har väl inte glömt det, Viggo? Det är midnatt nu. Så dansa med mig. Bjud upp till dans! Bjud upp till dans!”
Myrtle såg närmast besatt ut när hon skrek högre och högre: "Bjud upp till dans! Bjud upp till dans, Viggo! Bjud upp till dans!"
Viggo vaknade med ett ryck. Var är Aurora?

Åh, en uppdatering! Lika bra som vanligt.

Underbart kapitel ! superbra