Friendship [SV] [Marodörerna]

Azum

Tack. ♥ ^^
Håller på med kapitel två nu.

Bra

Super bra!!!!

Jättebra! *bevakar*

Jättebra!!!

Tack allihop!
Ganska mycket dialog i det här kapitlet, tror jag. ^^

Kapitel 2. Hogwartsexpressen.
Sirius och James fortsatte med sina diskussioner, och märkte inte när en gulblek pojke med flottigt svart hår steg in i kupén och utan inbjudan slog sig ner mittemot Lily. Bara Remus verkade märka det. Hans mörkblå ögon stannade mitt i en sida, men han såg inte upp från boken. Det var uppenbart att han lyssnade för den som tittade närmare på honom, men en snabb blick skulle bara avslöja en läsande pojke. Remus var en van tjuvlyssnare, och visste dessutom att hans sjabbiga utseende inte direkt uppmanade människor att stirra på honom.
Den nya pojkens samtal med flickan, som Remus visste hette Lily Evans, drunknade i ljuden från dem båda andra pojkarnas högre röster. Inte förrän den gulbleka pojken yttrade ordet ”Slytherin” avbröt sig den ena och vände blicken mot dem båda vid fönstret.
”Slytherin?” frågade han misstroget. ”Vem vill vara i Slytherin? Jag tror att jag skulle tacka nej till det, skulle inte du?” Han vände blicken mot pojken mittemot. Sirius såg inte det minsta road ut.
”Hela min familj har varit i Slytherin”, svarade han lugnt. Remus tyckte sig ana en liten gnutta avsky i hans röst, men struntade i det. Han hade faktiskt inte med den här pojkens familjeangelägenheter att göra.
”Jösses, och jag som tyckte du verkade okej!” James hade en spelad chockad röst, men flinade för att visa att han inte menade allvar, utan bara drev med Sirius.
”Jag kanske bryter traditionen”, flinade Sirius tillbaka. ”Vilket elevhem vill du komma till, om du får välja?”
”’Gryffindor, där de modiga dväljs!’”, flinade James och höjde ett osynligt svärd i luften i en högtidlig, ironisk gest som fick Sirius att flina och Remus att le svagt bakom sin bok. ”Som min pappa.” En skarp fnysning från den gulbleka pojken avbröt honom, och James snodde runt mot honom med en lätt rynka i pannan. ”Stör det dig på något sätt?”
”Nej”, hånflinade pojken. ”Om man hellre vill ha starka muskler än hjärna…” Sirius kände en lätt ilska blossa upp inom sig, och kunde inte låta bli att ge igen.
”Var hoppas du hamna då, eftersom du varken tycks ha det ena eller det andra?” frågade han flinande. James vrålade av skratt, men den rödhåriga flickan reste sig upp med ett ogillande ansiktsuttryck.
”Kom, Severus, så letar vi upp en annan kupé.”
”Oooooo…”, härmade Sirius och James i korus, imiterade hennes högdragna röst. James stack ut benet när den gulbleka pojken gick förbi, men flickans grepp om hans arm hindrade honom från att falla. När dörren smällde igen upphävde Sirius sin röst igen.
”Vi ses, Snorgärsen!”
James gapskrattade igen och Sirius lutade sig tillbaka med ett ganska nöjt flin på läpparna. Efter en stund tystnade James, även om han fortfarande flinade, och fäste blicken på dörren igen.
”Vart han än hamnar, så hoppas jag att jag inte hamnar i samma”, sa han med en grimas. ”Fast om han hamnar i Slytherin är det nog inte så stor chans… menade du det där om att du tänker bryta traditionen?”
”Vet inte”, suckade Sirius. ”Jag har redan skilt mig en del från resten av familjen. Du vet, håller inte med om deras fördomar och säger emot och så. Så jag hoppas att jag slipper deras idiotiska elevhem.”
”Vad heter du i efternamn?” frågade James uppfodrande och betraktade honom med rynkad panna. Sirius grimaserade igen, men svarade i alla fall.
”Black. Sirius Orion Black.”
”Jaså.” James såg fåraktig ut ett ögonblick innan han ryckte på axlarna. ”Potter.”
Dem var tysta ett ögonblick medan nyheten sjönk in. Båda två visste att dem förväntades vara svurna fiender från och med deras första steg på skolan, men insåg också att en vänskap redan börjat växa mellan dem. James lade huvudet på sned och flinade, medan Sirius himlade med ögonen och besvarade flinet. Det var en tyst överenskommelse mellan dem, att deras familjer från och med nu inte skulle spela någon roll i deras vänskap. Istället vände båda två blicken mot Remus, som betraktade dem tyst över sin bok, intresserad av riktningen som samtalet nu verkade ta. Han såg förvånad ut och höjde ena ögonbrynet i en frågande gest. Sirius flinade.
”Vad heter du?” frågade han med överdriven tydlighet. Remus log svagt.
”Remus Lupin”, svarade han lugnt och lutade sig lätt tillbaka. Hans intensiva, mörkblå blick vandrade mellan James och Sirius med ett vaksamt och samtidigt nyfiket uttryck.
”Lupin?” James rynkade pannan. ”Har aldrig hört namnet förut. Är du mugglarfödd?”
”Nej”, svarade Remus och skakade på huvudet. ”Mamma är. Pappa är halvblod.”
”Jaha”, sa Sirius och log glatt. ”Vart hoppas du hamna?”
”Gryffindor eller Ravenclaw, tror jag”, svarade Remus tyst och ryckte på axlarna. Dem tre pojkarna iakttog varandra ett ögonblick utan att riktigt veta vad dem skulle säga, tills en röst utifrån korridoren svävade in genom kupédörren, som fortfarande var öppen på glänt.
”Något från vagnen? Något från vagnen, små vänner?”
Alla tre reste sig som på en given signal. James körde ner händerna i fickorna på jeansen och drog upp lite pengar, medan Sirius drog ut en mörkbrun penningpung ur sin koffert. Remus hand kramade om dem två galleonerna som hans far gett honom innan han åkte. Dem gick tillsammans ut ur kupén och en kort, knubbig häxa med gråsprängt, blont hår och vänligt leende sköt en överfylld godisvagn fram mot dem.
”Något från vagnen, små vänner?” frågade hon, helt i onödan. James och Sirius köpte av det mesta som fanns, då båda hade gott om pengar tack vare sina uråldriga magiska släkter. Remus väntade tills dem försvunnit in igen innan han klev fram till häxan, som log vänligt.
”En chokladgroda, tack”, sa Remus tyst och betalade för grodan innan han återvände till kupén. James och Sirius såg upp på honom med förvånade miner då han satte sig på sin plats igen om öppnade chokladgrodan. Han bet av huvudet och tuggade eftertänksamt medan han såg ner på kortet han fått. Dumbledore. Remus log ner mot fotot av trollkarlen som gav honom chansen när ingen annan skulle gjort det, innan han lade ner kortet i fickan. När han såg upp igen insåg han att James och Sirius fortfarande stirrade på honom.
”Vad är det?” frågade han förvånat.
”Köpte du inget mer?” undrade Sirius och pekade på grodan. Remus rodnade lätt och skakade på huvudet medan han åt upp resten av chokladen.
”Nej. Jag… min familj har inte direkt mycket pengar.” Remus rodnade igen och vände blicken ner mot sin bok igen. Sirius och James utbytte blickar innan James drog upp ett paket Bertie Botts bönor i alla smaker och kastade det på Remus. Det landade mitt i den uppslagna boken. Remus ryckte till och såg förvånat upp. Både James och Sirius flinade brett åt hans ansiktsuttryck.
”Ät”, sa James glatt. ”Vi köpte för mycket i alla fall. Vi kommer aldrig orka äta upp det här.”
”Prata för dig själv”, sa Sirius med en skrytsam ton. ”Jag kan äta hur mycket som helst, och ändå orka med festen när vi kommer fram.”
”Ska vi slå vad?” bet James in, och Sirius flinade innan han fångade Remus blick.
”Seriöst”, sa han lugnt. ”Ät. Vi behöver inte allt det här.”
”Är det säkert?” Remus tvekade ett ögonblick, men när Sirius himlade med ögonen och nickade överdrivet tydligt log han tacksamt och öppnade paketet med Bertie Botts. Han stoppade in en böna i munnen och tuggade eftertänksamt, tydligen brydde han sig inte särskilt mycket om smaken.
”Vad fick du?” frågade James innan han själv snappade åt sig en böna, stoppade in den i munnen och grimaserade åt smaken av papper.
”Valnöt”, svarade Remus lugnt och lutade sig bakåt. Dem tre pojkarna såg på varandra ett ögonblick och kände växande, ömsesidig respekt för varandra.

naaw, vad gulliga dom är :3

Haha, ja. :3
Jag vet inte vad som är roligast att skriva om; när dem är små och nya och oskyldiga (hm, okej, kanske inte Sirius och James då) eller när dem är äldre och det mer är seriösa saker, som Animagusar, Marodörkartan och kärlek och så. ^^

Äldre, såå mycket underbart mys :3