Annorlunda kärlek (Draco/Luna)[SV]

*bevakar* tror att den kan blir riktigt bra!

Vad bra början!

Bra början!

Super duper mega bra.

TACK allihopa blir så himla glad
Håller på med ett nytt kapitel nu, tror det kommer ut innan helgen är slut (Haha det rimmar ju!)

men jag vill ha mer NUU!

Här kommer det första kapitlet, sorry för att det blev så kort och tråkigt, men måste ju komma in i själva historien först...
TACK för alla komplimanger ♥
____________________________
KAPITEL 1
"Vad i hela vad det där bra för egentligen?" Fräste Pansy till den silverblonda pojken som satt bredvid henne i soffan.
"Du tog nästan sönder hennes böcker och jag försökte hjälpa till att plocka upp dem", Snäste Draco tillbaka.  Pansy fick plötsligt något hånfullt i blicken.
"Och sen när bryr du dig om Lollan?" 
Draco orkade inte svara, han bara reste sig upp och stegade ilsket iväg mot sovsalarna.
Det var bland det värsta med Pansy Parkinson, att hon alltid tycktes kunna läsa hans tankar. Dessutom sa hon ofta saker som han alltid fick honom att börja tänka alldeles för mycket, och det här var en av dem tillfällena. 
Ja, sen när hade han börjat bry sig om Luna Lovegood? Han hade aldrig pratat med henne, det var bara Pansy och hon hade inte direkt varit... Vänlig mot Luna. I vanliga fall, när hans Slytherin-vän knuffat till någon annan, brukade han ignorera det. Men inte den här gången...
Vad var det som hade fått honom att fräsa åt Pansy att det för Salazar var mobbning, och sedan dessutom plocka upp Luna aka Lollans böcker och be om ursäkt för det där.
Svaret fanns i hennes stora ögon.

Luna Lovegood satt i Ravenclaws luftiga sällskapsrum, framför en av brasorna, och tänkte på miraklet som skett. 
Hon hade på något sätt alltid väntat sig att hela Slytheringänget var precis som Pansy, arroganta mobbare.  Hon trodde verkligen inte att självaste Draco Malfoy skulle be om ursäkt.  Och sedan snäsa av sin vän. 
Han hade varit riktigt vänlig, trots att Luna misstänkte starkt att han var en av de som inte skulle tro på narglar. 
Hennes olästa exemplar av "Hört och  Sett" låg bredvid henne. Hennes pappa hade skickat den med uggleposten tidigare den dagen. Det här numret var det tydligen den skrynkelhornade snorkacken som stod i centrum, och en stor bild av varelsens förväntade utseende utgjorde framsidan. Hon blundade och började drömma sig bort till hennes och pappans somrar i Sverige, när de planerade långa expeditioner för att leta efter snorkacken. Hittills hade de aldrig sett den, men det betyder ju inte att den inte existerar, eller hur? Brasans knastrande gjorde henne lite sömnig, och dens värme likaså. Sakta gled hennes tankebanor in på Draco igen. Hon förstod faktiskt inte, hon hade aldrig sett honom göra något sådant förut. Dessutom var han Harry Potters ärkefiende, det visste alla,  och Harry Potter var också vänlig mot henne.
Hon bestämde sig för att skriva ett brev till sin far, Xenophilus. 
"Hej pappa! Jag saknar dig redan. Det var mycket smygspruttar på tåget igår, som vanligt. Jag satt för första gången inte ensam, utan med Harry Potter, Ginny Weasley och Neville Longbottom. Senare kom Ginnys bror och en flicka som heter Hermione, de hade tydligen blivit utvalda till nya prefekter. 
Draco Malfoy var trevlig idag mot mig, han hjälpte mig att plocka upp mina skolböcker när hans vän knuffat mig.
Jag trodde Malfoys var otrevliga, som du hade sagt?
Återigen, jag saknar dig och hoppas att narglarna låter dig vara för en liten stund åtminstone.
Din Luna"

Bra!

Jättebra skriv mer. Det var inte alls tradigt.

Aww tack finisar ♥