(PM) En mugglare på Hogwarts

Fick idén till den mitt i natten
skriver mer nu! jätte kul att någon faktiskt läser!

"Goddag Ms...?" Sa Professor Dumbledore när han kom in i rummet. Det första jag tänkte på var hans ordval. Goddag? Det var mitt i natten... antog jag i alla fall eftersom Mrs. Weasley hade inte tyckt att det var en bra idé att kontakta Dumbledore. Hon hade sagt att även en stor man som Dumbledore behövde kunna sova utan att bli väckt av att en patronus kommer och väcker honom. Det andra som väckte mitt intresse var att han hade kallat mig Ms. Inte för att jag gillade att man kallade mig det men för att det var det första lilla tecken på respekt jag hade fått hittills. Det var bara därför jag svarade:
"Johanson." innan jag fortsatte "Snälla! Kan ni förklara var det är som pågår!" sade jag och försökte att inte fokusera på att han också var prick lik beskrivningen i J.K Rowlings böcker. Han granskade mig och jag kom och tänka på hur många gånger han hade granskat Harry på det här sättet. 'röntgat' hade det kallats i boken.
"Nej, tyvärr kan jag inte det. Inte om du inte förklarar lite mer om vem du är." sade han till slut.
Jag suckade högt. "Men vad är det jag ska berätta då?" Jag visste att jag just nu pratade med Professor Dumbledore, rektor för Hogwarts och antagligen en av de största trollkarlarna genom tiderna, men jag orkade inte bry mig! "Jag har redan berättat vad jag heter! Att jag är en mugglare och att jag är tretton år! Och att jag inte är spion till Voldrmort!" Jag märkte att många ryckte till när jag sa namnet. Jag hade glömt att det var som en förbannelse. Men Dumbledore rynkade bara på pannan och sa, "Men det stämmer inte ihop. Om du är mugglare, hur kan du då veta så mycket om trollkarls samhället?" Den här gången hade jag mitt svar redo. "För att det finns böcker om det! Sju stycken som följer Harrys liv sedan han är elva år tills han är sjutton!" Jag visste hur otroligt det måste låta för dem men det var sanningen och om de inte ville tro på sanningen så var det deras problem. Till min förvåning var det inte Dumbledore som svarade mig den här gången utan Harry, Harry Potter!
"Vad menar du!? Det kan väl ändå inte vara sant! Jag är tretton år nu, jag har inte ens fyllt sjutton än! Någon kan väl inte ha skrivit en massa böcker om mig när det inte ens har hänt!" Han lät väldigt chockad och det kunde jag faktiskt förstå.
"Du sa att du är tretton?" svarade jag. Sedan sa jag mest till mig själv "Då måste jag vara i tredje boken." Jag stängde ögonen och försökte komma ihåg vad som hade hänt innan jag hamnade här... Jag hade legat i min säng... eller nej, jag hade varit påväg upp till min säng... Min loft säng... Hade varit på väg upp för stegen... Jag hade hållit i en bok... Det måste ha varit en Harry Potter bok... Jag läste alltid Harry Potter när jag inte kunde sova. Få se nu... Jo, nog hade det varit trean alltid... Sen hade jag ramlat ner! Ner från stegen och boken hade flugit ur handen, jag hade slagit i huvudet och det sista jag kunde komma ihåg innan allt blev svart var boken, uppslagen på början av ett kapitel... Vilket kom jag inte ihåg.
Jag förklarade för Dumbledore vad jag trodde hade hänt. Han sa inget men såg ut att tänka. Men precis när han skulle säga något så fick Harry nog. "HALLÅ!!!" Skrek han, "Det är omöjligt! Så inte nog med att Black är efter mig så nu har vi en tjej som bara råkar ha en kopia av sju böcker om trollkarls samhället, bara råkar slå upp ett kapitel som gör att hon hamnar i Kråkboet, PRECIS en timma efter att tjocka damen blivit anfallen!" Det blev tyst. Jag ville bryta tystnaden men ville inte börja bråka med Harry. Så istället tänkte jag lite... Tjocka Damen hade alltså precis blivit anfallen, i så fall var det ungefär kapitel sju till nio... inte så långt in i boken få se nu...Jag hade ingen aning om hur det här kommer hjälpa men jag behövde ha något att tänka på. Det här skulle definitivt vara enklare om jag hade boken. Knappt hade jag tänkt det förens jag tittade bort mot sängen i Rons rum och märkte att det var något under täcket. En liten bula. Var det möjligt att den hade kommit med. Jag gick fram mot sängen men knappt hade jag gått ett steg innan hälften av personerna i rummet hade sina trollstavar framme riktade mot mig. Jag brydde mig inte utan fortsatte framåt och slet bort täcket, mycket riktigt. Där var den. Jag tog upp den och höll den framför mig, "Snälla, tro mig! Den här boken handlar om Harrys tredje år på Hogwarts!" Jag hade slutat försöka vara lite kaxig. Nu ville jag bara att de skulle tro mig.

Den verkar jättebra Mer!

"Jag tror dig." Hörde jag någon pipa från någonstans i rummet. Rösten kom ifrån en liten rödhårig flicka med fräknar. Hon verkade vara ungefär i min ålder men kanske lite yngre... Det måste vara Ginny. Jag log tacksamt mot henne, men det fick henne bara att rodna. "Jamen tycker ni hon ser ut som en anhängare till 'Ni Vet Vem'?" Svarade hon på de andras blickar. "Jag tror dig också." Sade plötsligt Harry. Det här förvånade mig. Han hade varit så inställd på att jag ljög nyss. Men jag accepterade det för som jag sa förut ville jag inte bråka med Harry Potter. Det verkade som det mest idiotiska man kunde göra just nu! Jag hade ju ändå kommit in i Harry Potter boken och lyckats träffa Harry Potter! Jag menar, hur många Harry Potter fans fick chansen att göra det? "Vart skulle hon annars ha fått boken ifrån?" sa han till Ron som tittade på honom som om han var galen. Plötsligt kom jag på en sak när jag tittade på dem tillsammans. Vart var Hermione? Jag ville verkligen träffa henne! Hon hade växt upp bland mugglare och hon skulle kanske ha lättare att förstå mig. Men det var inte bara det. Jag var otroligt sugen på att träffa henne. Harry Potter var visserligen hjälten, men på något sätt hade jag alltid sett mig själv när jag såg på Hermione. Alltid sett någon att relatera till.
"Ursäkta? Men var är Hermione?" Alla såg ganska förvånat på mig. Men Mrs. Weasley sa
"Du blödde ganska kraftigt från huvudet förut, hon försökte hjälpa dig och när hon hade sett till att du var okej så gick hon ner för att tvätta sig." Jag log som svar. Jag var väldigt tacksam, jag antog att det var någon annan myndig trollkarl eller häxa som hade fixat mitt huvud men att veta att Hermione hade brytt sig betydde mycket. Det skulle antagligen betyda mycket för vilket Harry Potter Fan som helst.





Hej, ville bara säga en sak! Jag såg precis att det finns en annan FF som heter samma sak! Den kom först och jag vill bara säga att Jag inte kopierar den! Förlåt så mycket! Jag visste verkligen inte att den redan fanns!

Men den handlar om att den mugglaren inte vet något om trollkarlsvärlden. Det gör din


Bravo!

Mer

Här kommer det mer, Jag pallar inte vänta



Okej, det verkade som om alla trodde mig. Eller åtminstonde nästan alla. Jag höll boken tätt intill mig, jag visste inte riktigt varför men det kändes otroligt viktigt att den alltid var med mig. Harry såg på boken och sa sedan försiktigt, som om han var rädd att skrämma mig, ”Skulle jag kunna få titta i den?” Jag tvekade länge. Om han tittade i den så skulle han kanske försöka fixa sina misstag. Och det skulle såklart kunna gå helt okej. Men det skulle också kunna gå åt skogen. Om han tillexempel tänkte att det skulle vara okej att låta Lupin och Sirius döda Peter Pettigrew så skulle det kunna vara hans egen död i sjunde!
Jag bestämde mig för att skaka på huvudet. Han rynkade pannan igen. Och sade bestämt ”Varför? Det är mitt liv!” Jag suckade. Jag hade inte en aning om hur jag skulle förklara det här utan att säga något om boken! Men jag kunde alltid försöka.
”Precis! Om du visste hur allt skulle gå kanske du skulle försöka göra det på ett annat sätt! Och det skulle förstöra allt!” svarade jag.
Han rynkade pannan. Och det gjorde alla andra i rummet också. Jag suckade igen. Och tittade på Dumbledore. Han måste ha förstått! Annars var det helt kört, de flesta här inne var myndiga trollkarlar och häxor. Eller nej, bara en häxa. Nåja. De skulle i alla fall lätt kunna ta boken med våld. Lyckligtvis verkade Dumbledore ha förstått. Och han sa, ”Hon har rätt.” Harry verkade besviken men ryckte på axlarna.
”Men varför står vi här inne för? Är det inte bättre att vi alla går ner? Ni måste tillbaka till skolan väldigt snart! Inte sant?” Sade Dumbledore glatt. Alla mumlade instämmande, alla utom jag. Hur skulle jag komma hem? Rättare sagt: skulle jag kunna kom hem? ”Ursäkta, Professor Dumbledore?” frågade jag försiktigt, medans vi gick ner.
”Ja? Ms. Johanson?” svarade han. Jag ryckte till. Där var det igen. Ms. I Sverige kallade ingen en för “ms” men jag bestämde mig för att inte haka upp mig för mycket på det. Istället sa jag, ”Hur ska jag komma hem?” Han svarade inte direkt utan väntade tills vi kom ner och vi kunde prata utan att bli omkring knuffade. Inte för att någon skulle knuffa till Professor Dumbledore, men ändå,
”Jag vet inte.” Det blev en paus. Jag tittade ner i golvet. Jag höll på att börja gråta. Det här var egentligen en dröm som blev sann. Jag hade alltid velat prata med karaktärerna från Harry Potter böckerna, men om jag inte kan komma hem igen…
”Annie.” började Dumbledore. Jag tittade upp. Det var första gången han faktiskt kallat mig vid första namn. Han fortsatte, ”Vi kommer göra allt för att försöka få hem dig.” Jag nickade. Jag var tacksam, men trodde inte att jag kunde prata utan att börja gråta. Tänk om jag inte kunde komma hem?
”Så länge så vill du kanske stanna på Hogwarts?” sade han då. Där frös allt till is. Ja! Ja det var klart jag ville! Hogwarts! Hur många gånger hade jag inte önskat att jag gick där? Hur många gånger hade jag inte tänkt på hur det skulle vara? Jag ville skrika upp i ansiktet på honom att Ja! Hjärtligt gärna! Jag ville krama honom och ropa tack tusentals gånger. Men istället så nickade jag bara ivrigt och log med hela kroppen, kändes det som. Han log tillbaka och frågade Molly om jag kunde stanna över natten och sedan åka med till Hogwarts tillsammans med dem. Hon såg förvånad ut men sa inte emot.
Hogwarts… Jag skulle faktiskt till Hogwarts!

Bra! Jag tittar

Nu kom det mer, jag ändrade mitt förra inlägg!

Hej, ny bevakare här

Yes en ny läsare! jippie! här kommer mer!


mycket för vilket Harry Potter Fan som helst.

Kapitel 5
En dröm blir sann

Okej, det verkade som om alla trodde mig. Eller åtminstonde nästan alla. Jag höll boken tätt intill mig, jag visste inte riktigt varför men det kändes otroligt viktigt att den alltid var med mig. Harry såg på boken och sa sedan försiktigt, som om han var rädd att skrämma mig, ”Skulle jag kunna få titta i den?” Jag tvekade länge. Om han tittade i den så skulle han kanske försöka fixa sina misstag. Och det skulle såklart kunna gå helt okej. Men det skulle också kunna gå åt skogen. Om han tillexempel tänkte att det skulle vara okej att låta Lupin och Sirius döda Peter Pettigrew så skulle det kunna vara hans egen död i sjunde!
Jag bestämde mig för att skaka på huvudet. Han rynkade pannan igen. Och sade bestämt ”Varför? Det är mitt liv!” Jag suckade. Jag hade inte en aning om hur jag skulle förklara det här utan att säga något om boken! Men jag kunde alltid försöka.
”Precis! Om du visste hur allt skulle gå kanske du skulle försöka göra det på ett annat sätt! Och det skulle förstöra allt!” svarade jag.
Han rynkade pannan. Och det gjorde alla andra i rummet också. Jag suckade igen. Och tittade på Dumbledore. Han måste ha förstått! Annars var det helt kört, de flesta här inne var myndiga trollkarlar och häxor. Eller nej, bara en häxa. Nåja. De skulle i alla fall lätt kunna ta boken med våld. Lyckligtvis verkade Dumbledore ha förstått. Och han sa, ”Hon har rätt.” Harry verkade besviken men ryckte på axlarna.
”Men varför står vi här inne för? Är det inte bättre att vi alla går ner? Ni måste tillbaka till skolan väldigt snart! Inte sant?” Sade Dumbledore glatt. Alla mumlade instämmande, alla utom jag. Hur skulle jag komma hem? Rättare sagt: skulle jag kunna kom hem? ”Ursäkta, Professor Dumbledore?” frågade jag försiktigt, medans vi gick ner.
”Ja? Ms. Johanson?” svarade han. Jag ryckte till. Där var det igen. Ms. I Sverige kallade ingen en för “ms” men jag bestämde mig för att inte haka upp mig för mycket på det. Istället sa jag, ”Hur ska jag komma hem?” Han svarade inte direkt utan väntade tills vi kom ner och vi kunde prata utan att bli omkring knuffade. Inte för att någon skulle knuffa till Professor Dumbledore, men ändå,
”Jag vet inte.” Det blev en paus. Jag tittade ner i golvet. Jag höll på att börja gråta. Det här var egentligen en dröm som blev sann. Jag hade alltid velat prata med karaktärerna från Harry Potter böckerna, men om jag inte kan komma hem igen…
”Annie.” började Dumbledore. Jag tittade upp. Det var första gången han faktiskt kallat mig vid första namn. Han fortsatte, ”Vi kommer göra allt för att försöka få hem dig.” Jag nickade. Jag var tacksam, men trodde inte att jag kunde prata utan att börja gråta. Tänk om jag inte kunde komma hem?
”Så länge så vill du kanske stanna på Hogwarts?” sade han då. Där frös allt till is. Ja! Ja det var klart jag ville! Hogwarts! Hur många gånger hade jag inte önskat att jag gick där? Hur många gånger hade jag inte tänkt på hur det skulle vara? Jag ville skrika upp i ansiktet på honom att Ja! Hjärtligt gärna! Jag ville krama honom och ropa tack tusentals gånger. Men istället så nickade jag bara ivrigt och log med hela kroppen, kändes det som. Han log tillbaka och frågade Molly om jag kunde stanna över natten och sedan åka med till Hogwarts tillsammans med dem. Hon såg förvånad ut men sa inte emot.
Hogwarts… Jag skulle faktiskt till Hogwarts!