Hemligheter, svek och romanser (Marodörernas sjätte år)

Tack så mycket!
Jag försökte gilla det också, men hade väl gillat för många idag... ^^'

Vsg

Här kommer mer iaf, är på skrivhumör. Igen...
~
James Potter ~

Remus stirrade på mig, och egentligen kunde jag inte förebrå honom. Vi var väl inte övertydliga med vad vi ville ha sagt, varken jag eller Sirius. Men det var ändå rätt kul att se hans ansiktsuttryck som först var oförstående, och sedan sakta skiftade. Dock verkade han vilja ta det ett steg i taget. Som alltid. Kära gamla Remus.
”Vad menar du med Måntand, James?” frågade han sakta, och jag flinade.
”Tja, vore det inte rätt kul med smeknamn, eller vad säger du? Jag och Sirius har i alla fall kommit på jättemånga bra idéer i sommar.” Jag log nöjt mot Remus, som inte alls såg glad ut. I och för sig förstod jag honom, en aning åtminstone, men han måste verkligen lära sig att vara lite mer avslappnad. Han var alltid så spänd, den människan. Alldeles för spänd.
”Vänta ett par sekunder, nu, James”, sa han och betonade mitt namn. Jag himlade med ögonen men lät honom fortsätta utan att avbryta. Han blev så grinig då. ”Menar ni vad jag tror att ni menar? Tänker ni… Försöka bli Animagusar?”
”Inte försöka, fattar du väl”, sa Sirius med ett retsamt flin. ”Vi ska bli Animagusar. I år.”
Remus skakade på huvudet, och jag såg att han tyckte att idén var helt vansinnig, men det spelade faktiskt ingen större roll vad han tyckte. Vi hade bestämt oss, och vi visste mycket väl att han aldrig skulle avslöja oss. Ibland var han lite för snäll för sitt eget bästa, men för tillfället var det bara positivt. I alla fall för oss.
”Och vi har dessutom en till idé”, fortsatte Sirius entusiastiskt, och Remus höjde på ögonbrynen. Jag såg på hans ansikte att han villa avbryta, förmodligen med någon sarkastisk kommentar, men Sirius gav honom inte chansen, utan fortsatte bara sitt lilla föredrag. ”Vi har forskat lite, och kommit fram till att om vi klarar av att bli animagusar så skulle vi lätt klara av en sak till, nämligen…” Han gjorde en dramatisk konstpaus och drog sedan fram en bok, som han räckte över till mig. Jag log brett. Vi hade hittat den i min pappas överdrivet stora bibliotek, bland böckerna som tillhört min farfarsfar eller något. Ingen hade öppnat den på evigheter.
”Den handlar om hur man gör kartor”, förklarade jag och räckte Remus boken. För första gången såg han lite intresserad ut, även om ansiktet också var ganska motsträvigt. Men vi skulle nog bryta igenom hans is, det hade vi trots allt lyckats med förut. ”Men inte vilka kartor som helst, utan speciella kartor. Och jag hittade en utriven sida längst in i biblioteket hemma, som verkar höra till boken där. Den ligger däri. Och tro mig, Remus, det kommer att bli kul när det är färdigt, jag lovar!”

haha, vilken karta kan det vara den var grym!

Haha, tack igen, lillebror. :p

Bra!

Åsum!

Tack så mycket allihop!
Det här kapitlet kändes inte så långt, och jag blev inte överdrivet nöjd med det heller, men jag lägger upp det ändå. ^^

Sirius Black ~

Jag, för min del, tyckte att James ordval, ”kul”, var en underdrift. Det skulle bli otroligt kul, helt otroligt spännande, och dessutom mycket lättare att ställa till det för Slytherinarna. Snorgärsen skulle inte bli svår att hitta oavsett var han gömde sig, och vi skulle kunna hitta varandra snabbt. Ja, i alla fall den som hade kartan, den personen skulle hitta oss lätt. Jag såg upp på Remus och log brett mot mig, men han såg tvivlande ut.
”Så, ni menar”, började han sarkastiskt. ”Ni menar att ni två och Peter ska bli animagusar, och att vi dessutom ska göra en karta utifrån det här”, han viftade med det utrivna papperet. ”Ni är galna!”
”Hallå, vänta lite”, hördes plötsligt en röst från dörröppningen in till kupén. ”Ska jag bli animagus?”
Peter stod där, och såg fullständigt skräckslagen ut, vilket också rösten hade avslöjat att han var. Jag himlade med ögonen. Peter behövde verkligen lära sig att koppla av, till och med Remus var bättre på det än han. Han steg in i kupén och sjönk ner bredvid James, men rynkade sedan pannan på det där sättet jag alltid kopplade ihop med Pete nu för tiden.
”Och varför?” frågade han sedan, och såg från Remus, till mig och så till James. James och jag utbytte blickar, och Remus såg plötsligt nervös ut. Vilket jag naturligtvis förstod. Jag och James hade länge misstänkt något liknande, och naturligtvis delgett Peter misstankarna, men vi hade också lyckats dölja vår osäkerhet när han berättade det. Remus var vår vän, och skulle alltid förbli, men tankarna vandrade ändå iväg. Om han berättat om sin ”sjukdom” för oss redan under första året, så hade vi kanske inte varit lika goda vänner som vi var nu.
”Jo, Peter”, började Remus försiktigt. ”Det… det är en sak som jag inte har talat om för dig. Dem där två”, tillade han och pekade på oss. ”Vet redan, men jag sa det inte till dem förrän i somras.”
Peter såg osäkert på honom, och Remus drog ett djupt andetag innan han sa meningen som jag visste att han så länge hade dolt, även för oss, och mitt medlidande med honom var fullständigt. Jag kunde inte föreställa mig hur det skulle vara att vara i hans ställe.
”Jag är en varulv.”

Bäst!

Tack så mycket!