Hemligheter kan inte gömmas för alltid

Superbra

Tack så mycket

Behöver tips på namn till en husalf

Bik kanske, jag gillar den här ffen

Draco Malfoy

Jag reste mig upp ut fåtöljen och gick fram till fönstret och drog undan gardinerna. Utanför sken solen, det var ju trots allt en sommardag i juli. Det vackra vädret kändes för muntert så jag drog för de mörka gardinerna så solen sken skymdes igen. Rummet blev återigen mörkt, den enda ljuskällan kom från brasan som brann i spisen. Jag suckade och drog handen genom mitt ljusa hår. Egentligen ville jag lämna huset, trots att det var mitt hem kändes det fel att vara där. Det fanns för mycket minnen i huset, få av minnen var lyckliga. Hela huset kändes förpestat av Voldemort, som om han fortfarande var kvar. Jag visste att det var fånigt, jag visste att Voldemort var borta för alltid. Men det kändes som om han skulle hemsöka mig för all framtid. Som om det var han som stoppade alla dystra tankar i mitt huvud, det kändes som om han straffade mig. Jag fick påminna mig om och om igen att han aldrig skulle kunna skada mig igen, det hade Potter sett till. När jag tänkte på Potter fick jag en bitter smak i munnen. Jag kan inte påstå att jag har slutat hata honom, jag har snarare lärt mig att leva med att han alltid kommer att vara ”Den Utvalda” och ”Pojken som överlevde”. Nu var han också ”Pojken som besegrade Voldemort”. Han var också pojken som såg till att jag slapp Azkaban. Jag suckade igen och försökte glömma tankarna på Potter, men han hade ett liv. Alla älskade honom och dyrkade honom som en gud. Han skulle kunna få vilket jobb som helst i världen, ingen häxa eller trollkarl skulle någonsin neka honom någonting av tacksamhet för att han besegrade Voldemort. Jag däremot kommer aldrig kunna få ett jobb, alla häxor och trollkarlar i hela Storbritannien avskyr mig och min familj. I hela mitt liv har jag varit stolt över att vara en Malfoy. Jag har lärt mig att vara stolt över mitt rena blod. Men jag skulle byta mitt rena blod för vad som helst för att få vara någon annan. Jag saknar att kunna lämna mitt hem utan risk för att bli mördad. Det finns så många människor som vill ha hämnd för vad som har hänt personer de älskar. Jag har inte mördat någon men människor vill ha någon att skylla på. Det resulterade att jag blev syndabocken, alla andra dödsätare är döda eller sitter i Azkaban. Jag är den enda forna dödsätaren som räknas som en fri man. Om man kan kalla min tillvaro för att vara fri. Jag lämnade det mörka rummet och började gå längs korridorerna, de hade inte blivit städade sen jag gjorde min husalf fri. Jag har aldrig behövt städa i hela mitt liv förutom de få gångerna jag hade straffkommendering på Hogwarts. Så det kom som en chock när jag väl blev tvungen att städa och insåg hur svårt det var. Jag hade gett upp med städningen ganska fort när jag väl insåg hur svårt det var. De enda rummen jag städade var mitt sovrum, mitt badrum, köket och vardagsrummet som jag nyss var i. Resten av huset använda jag knappt längre. Någon gång ibland var jag i biblioteket och hämtade böcker men jag besökte inga av de andra rummen alls. Jag hade inte ens varit i källaren sen kriget tog slut, jag var inte ens i källaren då. Jag började undra vad som fanns där nu. Under kriget hade min Voldemort haft sina fångar där, en del av källaren bestod av rum som användes som fängelsehålor. Det fanns också rum som någon gång i tiden hade används som tortyrkammare. Jag hade i hela mitt liv hållit mig borta från källaren, mest för att den har skrämt mig. Jag fortsatte gå längs korridoren, drog händerna över de dammiga möblerna. Jag stannade framför en mörk dörr av trä. Den var reglad men inte låst med magi. Jag lyfte upp regeln och öppnade dörren och tittade ner på trappan som gick ner i mörkret. Jag tog ett djup andetag och började gå nerför trappan. Jag tog upp min trollstav och höll den framför mig.
”Lumos.” viskade jag och toppen på min trollstav började lysa och jag fortsatte gå neråt.

Jag tycker att du skriver super!!
Jag har bara ett ord att säga dig,
meer!!

Jättebra! *Bevakar*
Men jag har ganska många som jag bevakar så kanske inte kan kommentera så ofta men jag ska försöka!

Jag tycker att du skriver fantastiskt bra.

Tack så mycket

Känn dig bevakad! Du skriver jättebra.

Elladora


Jag spärrade upp mina ögon av förvåning. Någon tryckte ner dörrhandtaget och började öppna dörren. Jag hade ögonen fästa vid på dörren som sakta gled upp. Jag var livrädd, den enda personen som brukade komma var min mor. Men jag kunde inte förstå varför hon skulle komma tillbaka efter all denna tid. Jag började förbereda mig på tortyren som jag visste väntade mig. Jag slöt ögonen och tog ett djupt andetag, min mor tog några tveksamma steg mot mig. Jag vägrade öppna ögonen, om jag hade tur skulle min mot kanske tro att jag hade dött och ge sig av igen. Min mor stannade framför mig, hon var helt tyst. Jag höll andan av rädsla för att hon skulle märka att jag var vaken.
”Hon måste vara död.” mumlade en röst, en mansröst. Jag öppnade ögonen och bländades av ljuset som fyllde rummet. Jag såg inte hur mannen såg ut pågrund av ljusskenet som var riktat mot mig men han skrek till av förvåning och reste sig snabbt upp. Han riktade sin trollstav mot mig.
”Sectumsempra.” skrek han högt och jag drog efter andan av smärta. Jag skrek oh tittade ner på min mage där smärtan kom ifrån. Ett djupt sår hade skärts upp över min mage. Jag stirrade chockat på allt blod som rann ner längs min mage. Blodet fortsatte att rinna ner längs min kropp ner på golvet. Jag stönade av smärtan och jag kunde inte hålla tillbaka mina tårar. Mannen trollstav hade nu släckts och jag stirrade upp i ett par kalla grå ögon. Den unga mannen som stod framför mig stirrade på mig med förvåning som sedan byttes till oro när han fick syn på det långa såret på min mage. Han la handen mot min mage för att försöka stoppa blodflödet. Jag försökte backa undan från honom så gått jag kunde med händerna fastkedjade.
”Förlåt, jag trodde att du var död.” sa han hastigt och tryckte återigen sin hand hårt mot såret. Jag kved till av smärtan, den var inte värre än tortyren men det var hemskt. Jag försökte titta på mannen framför mig men jag klarade inte av att fokusera blicken. Allt blev suddigt sen svart.