Tiden går, varför läker inte mina sår? [SV]

Väldigt bra c:

hoppas det kommer mer snart det beror på hur mycket man kan om hp

Jag är snart klar med kapitel två. Eller ja, ska nog skriva tre fyra stycken till, det tar inte så lång tid

jaaaaaaaaaaaaaaa

Kapitel två:
James svischade fram på sin åskvigg. Jag hade en krypande känsla av att matchen skulle sluta i förlust. Slytherin ledde med femtio poäng och hade redan lyckats skada två Gryffindor-spelare genom att bara "råka" flyga in i dem. Plötsligt hördes ett sus från läktaren, samtidigt som Slytherins sökare upptäckt att James fått syn på kvicken fick han en av slagmännen att drämma iväg en dunkare mot honom, som han med nöd och näppe duckade för. Gryffindor publiken buade, alla utom jag. Rädd för att bli hånad av Slytherinarna senare, ja. Jag var verkligen otroligt blyg. Men jag tittade surt mot planen.

En timme senare satt jag i uppehållsrummet, det åskade utomhus. En låg mullrande åska, stämningen i rummet var spänd och inte en enda verkade glad åt Gryffindors seger. Det hade varit lättare att koncentrera sig på läxan om alla hade varit glada och skrikit. Nu gjorde tystnaden mig stressad. Alla hade varit glada och skrattande tills för en hlavtimme sedan. Ingen hade brytt sig om åskan, inte tills Proffesor McGonagall med bekymrad min berättade om en trollkarlsattack mot en mugglare, det hade inte hänt sedan Den-som-inte-fick-nämnas-vid-namn, som han fortfarande kallades, hade levt. När McGonagall oroligt tittade ut genom fönstret, hade alla förstått att något var på gång. James bröt tystnaden efter ytterligare fem minuter. "Såhär var det förra gången också." Mumlade han och kastade en moloken blick på sina yngre syskon. Dem nickade en aning sorgest. Deras far, Harry Potter hade självklart berättat för dem.

"Vaddå förra gången?" Frågade en förstaårselev skrämt. James började berätta och hans syskon och kusiner fyllde i detaljer. "Så du menar att ett nytt kirg är på väg?" Frågade en sjätteårseleve. "Japp." Svarade James. "Fullkommligt troligt." Nu såg dem flesta i rummet skrämda ut. Jag antog att jag också såg ganska rädd ut. "Men vad skulle dem onda trollkarlarna vilja oss?" Frågade en tredjeårselev som var likblek i ansiktet. "Enkelt, hämnd." Sa jag tyst och plötsligt var alla blickar på mig. "Dem flesta här inne har släktingar som kämpade emot Voldemort och hans dödsätare som James berättade om." Mumlade jag. "Många av dödsätarna finns kvar, trots att dem hävdar att dem inte alls är onda egentligen." Blodet rusade upp till mina fräkniga kinder. "Det är dem fortfarande. N...När jag var tio, dödade två av dem mina föräldrar. Jag var inte hemma då. Mina föräldrar blev mördade, för att de kämpade emot tidernas största svartmagiker." Nu önskade jag verkligen att golvet kunde svälja mig. "Jaqueline, det har du inte sagt något om..." Sa James. "Det är för att det är personligt din klump!" Muttrade Rose. "Strunt i tjaffsandet va!? Ett nytt krig är på väg vi borde göra något!" Utbrast Roxanne och gav sina kusiner var sin blick.

"Vi kanske kan kontakta föräldrarna?!" Utbrast en tredjeårselev. "Ja, nu i början går det...Sen kommer det bli för riskabelt." Sa Rose, James nickade instämmande. Nyheten om mina föräldrar hade lagt sig och nu satt andra,tredje,fjärde,femte, sjätte och sjundeårseleverna i en ring på golvet. Förstaårseleverna hade lagt sig tio minuter innan. De hade astronomilektion och skulle sova innan dess. Iallfall, försökte vi komma på hur _vi_ skulle kämpa emot dödsätarna. Våra föräldrar hade ju gjort det. "Vi borde lära oss riktiga svartkonser, kanske borde vi fråga Proffesor Lake?" Föreslog Roxanne och Fred i mun. "Ja kanske...Han borde ju vara villig att lära oss något..." Mumlade jag men James skakade bestämmt på huvudet. "Inte en enda av lärarna kommer att vara villiga till det där. Bland annat så var Proffersor Longbottom och Proffesor McGonagall med i striden om Hogwarts så dem relegerar hellre oss än att låta oss kämpa mot dödsätare!" Jag nickade. "När jag tänker efter så kommer era föräldrar inte heller att hjälpa oss, de kommer bara se till så vi är säkra." Alla såg väldigt nedslagna ut och jag önskade att jag inte sagt något. "Jaqueline har rätt." Sa Rose. "Det kommer inte att funka."

"Men du Jaqueline, känner du någon som skulle kunna hjälpa oss?" Frågade Fred efter en stunds dividerande. "Jag bor hos en ynk och hennes mugglarman, så nej faktist inte." Mumlade jag nedlaget. "Jaquie, det gör inget. Du kanske kan hjälpa till på något annat sätt." Sa James optimistiskt, och nånstans där jublade mitt indre. Jag isstänkte starkt att mitt hjärta, tog ett dubbelslag eller åtminstone hoppade över ett slag. Otroligt flickig tanke, det visste jag men han gav mig ett smeknamn. Blodet rusade till mitt ansikte. "Kanske det." Mumlade jag. Lika röd i ansiktet. "Förresten. I mina föräldrars gamla hus, har vi kvar våra tillhörigheter. Vi har lite böcker med olika besvärjelser, jag kanske kan få Mrs Carlton att skicka dem i tron om att vi ska kunna det på GET-proven, på tal om dem så måste jag sova så jag orkar göra läxorna imorogon. Godnatt." En kort stund efter att jag krupit ned mellan täckena började fler tjejer strömma upp i sovsalen. "James är urugullig. Eller hur" Viskade en tjej fnitrandes. "Ja, han är så optimistisk." Jag kvävde ett skratt. Visst jag hade varit flickig när han hade kallat mig Jaquie, men dessa tjejerna var lite märkliga om jag skulle vara ärlig.

Följande dag innehöll bara plugg, det blåste olycksbådande ute. Återigen var stämningen för spänd, alla verkade tro att dödsätarna skulle hoppa in genom ett fönster och döda oss alla vilken sekund som helst. Det skulle såklart inte hända. James hade ju berättat om att de hade planerat mycket förra gången de slog till. Jag lade ifrån mig Proffesor Longbottoms läxa och drog fram en ny bit pergament.

"Hej, Daphnee!
Vi har ju somsagt våra GET-prov och vi behöver plugga mer om motbesvärjelser i svartkonster, och eftersom alla bibliotekets böcker är utlånade så undrar jag om du kunde skicka mig, mina föräldrars gamla böcker.
~ Jaqueline."

Det kändes som att ett litet bi, stack i mig när jag nämnde mina föräldrar, och deras tillhörigheter, jag var så van vid min mammas stav men jag hade knappt fått röra något annat av deras tillhörigheter och det var inte ens säkert att jag skulle få böckerna. Jag vek ihop brevet och lade ned det i ett kuvert, skrev adress på det och reste mig upp. Samtidigt jamade Rocket högt, jag hade lyckats sprka till honom. Han lunkade trumpet iväg och jag slank snabbt ut igenom porträtthålet. Jag valde en uggla, jag brukade skicka brev med. En ganska gammal uggla med gråbruna fjädrar. Han var en bra brevuggla. Han höll lydigt fram benet mot mig och jag fäste kuvertet. "Brevet ska till Daphnee Carlton." Sa jag snabbt till den och den bredde ut sina vingar för att flyga iväg.

Väl tillbaka i uppehållsrummet satte jag vid läxorna igen, stämningen var lika spänd men folk verkade ha förstått att dödsätarna inte skulle hoppa in genom fönstret. "Jaqueline, vad för blodstatus har du?" Frågade Rose och fingrade nervöst på en bok. "Halvblod, vadå då?" "Det har varit en ny attack, denna gången mot en ensam häxa, som föddes i en mugglarfamilj. Dem dödade henne." Jag tittade storögt på dem. "Och dem knäckte hennes stav." Muttrade James. "McGonagall berättade." Rocket började slingra sig runt mina ben men jag ignorerade honom. "Men..." Jag satte mig ned i en fåtölj och lät Rocket hoppa upp i mitt knä. "Vi måste göra något." Mumlade jag efter en stund. "Det är inte bara våra släktingar och vi som måste akta, hela trollkarlsvärlden är hotad."

meeeeeeeeeer

Kanske kommer senare.

Åh, denna fanfiction är verkligen bra! Mera!

Jätte bra!
_____________________________________
| Hermione Granger♥ | Gryffindor for ever♥ |
♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥

yäääy