(PM)Jag hatar din blotta existens

Kör hårt, kompis!

Superbra!

Ja, MEEER!!!! Jätte bra skrivet!

Skriv mer, älskar detta

Jessica
Jessica, alias Jess, ser Jean gå ut genom husets ytterdörr men säger ingenting. Han får väl göra som han vill, tänker hon frånvarande och fortsätter att binda sin krans av blommor från farmors rabatter. Hon har kommit ungefär halvvägs nu och speciellt de lila blommorna ser ut att kunna passa väldigt bra till Jess' silverblonda hår som just nu räcker en liten bit nedanför axlarna.
Med sina korta men smala fingrar flätar Jess in ytterligare en lila blomma och lyfter sedan upp den rosa rosen som farmor hade hjälpt henne att knipsa av. Den var speciell, inte minst för att farmor aldrig annars lät Jess bryta av rosor från farmors älskade rosenbuskar, men också eftersom den var så stor och rosa.
Jess placerar försiktigt din halvfärdiga krans på huvudet, tar varsamt upp rosen i sina kupade händer och rusar sedan upp för den knarrande trätrappan och in i sitt och Jeans rum. Där inne finns nämligen en spegel som, om man klättrar upp på en stol, visar huvudet och en bra bit ner på magen.
"Kanske lite mer åt vänster", mumlar Jess där hon står på den ljusblå stolen och vänder och vrider på blomsterkransen samtidigt som hon försöker klura ut vart rosen ska sitta.
Ett gällt skrik får Jess att hoppa till och ramla ner från stolen. Jess' skräckslagna skrik blandas med det andra och det går knappt att skilja de gälla rösterna åt.
Farmor snubblar in i rummet med ett oroligt ansiktsuttryck och Jess slutar tvärt skrika.
"Vad är det som händer?" Frågar farmor med en röst som innehåller både stränghet och oro. Jess tittar skamset ner i trägolvet och följer gliporna och virvlarna i det med ögonen för att slippe se på farmor.
"Jag... ramlade", mumlar hon och känner farmors bekymrade blick i hårbotten.
"Var det du som skrek?" Undrar farmor och Jess skakar på huvudet.
"Nej inte först, jag blev rädd av skriket och... ramlade", säger Jess. Hon hatar att erkänna att hon har varit klumpig. Hon ville inte vara klumpig. Ville inte oroa farmor.
"Men vem var..." Börjar farmor men avbryter sig själv. Hennes ansikte har blivit kritvitt. "Jean", mumlar hon innan hon skyndar ut ur rummet med Jess efter sig.
"Han är ute farmor. Jag såg hur han gick ut", förklarar Jess och farmor nickar kort samtidigt som de i snabb gångtakt svänger av från den grusade gången åt det håll som skriket troligen kom ifrån.

meeeeeeeeeeeeer

^

Mer, snälla.

Bra ff, meer

Jean
Jean sitter i gräset med knäna halvt uppdragna och tårar rinnande längs kinderna. Örnen som just har anfallit Jean sitter bara några steg ifrån honom med de bärnstensgula ögonen nyfiket fästa på Jean.
"Gå din väg!" Skriker Jean åt örnen och torkar sig om näsan med en blodig handflata. Örnen ger ifrån sig något som skulle kunna tolkas som ett hånfullt skratt men sitter kvar.
"Jean!" Farmors oroliga rop når Jeans öron när hon kommer rusande mot honom. Jess är självklart i släptåg.
"Herregud Jean! Vad har hänt?" Utropar farmor, chocken av att se Jean blodig tycks ha fått all tidigare andfåddhet att försvinna. Jess stirrar också, från örnen till Jean och tillbaka igen. Hon tycks granska både Jeans alla rivsår, örnens blodstänkta klor och Jeans tårstrimmade kinder. Jean torkar ilsket bort tårarna och grimaserar när smärtan från de djupa såren blir ännu värre tack vare saltet i tårarna. Det sista han ville var att någon såg honom gråta.
"Ki Ki Kiiii", örnens plötsliga skrianden får alla, inklusive Jean, att vända sig mot den. Örnen sitter kvar och när Jean stirrar in i örnens ögon kan han urskilja både förståelse och förakt.
En svidande smärta för tillbaka Jean i nuet. Jess tycks ha sprungit och hämtat en förbandslåda och farmor är i full färd med att rengöra de djupa såren.
"Man måste rengöra såren, annars blir de infekterade", säger farmor som svar på Jeans gnällanden.
"Men jag vill inte! Då blir jag hellre infekterad!" Skriker Jean och försöker slita sig loss. Farmor tar ett hårdare grepp om Jeans arm och Jean skriker ännu högre. Ytterligare ett skrik hörs och sedan ännu ett. Örnen har med ett ilsket skriande lyft från marken och susar nu i full fart fram mot farmor med klorna utspärrade. Jess skriker även hon, men inte av ilska utan av skräck.
Farmor säger däremot ingenting, fastän örnen kretsar runt henne och då och då dyker ner för att klösa henne i ansiktet och på armarna. Hon bara blundar när klorna kommer för nära hennes ögon, men fortsätter hela tiden att behandla Jeans sår.
Först då slutar Jean att skrika och kämpa emot, han börjar gråta istället.
"Men Jean, varför gråter du?" Undrar farmor och ler mjukt. "Det är ingen fara med mig vet du"
"Jag gråter inte", muttrar Jean surt. "Det kom bara ett litet moln förbi och regnade ner i mina ögon"
Bakom farmor ser Jean hur Jess himlar med ögonen, men hon får tro vad hon vill, Jean vet att det var så!