Utanför-tråden

Självklart inte...
Men, jag har haft halft som halft några "liknande" problem och har haft samma tanke som så många.
Det hade varit så lätt...

Faktiskt så är det inte så lätt O.o Jag tänkte samma sak, men när det kom till kritan så var det ändå väldans svårt

^

Om du menar att gå iväg och typ, försvinna så fattar jag...
Det verkar vara så lätt, men när man väl ska så är man rädd...
Men tanken är ju att det skulle vara så lätt.
När man är mitt inne något jättejobbigt är den tanken nästan, tröstande...
Tänker inte på det nu längre, men gjorde dock mycket innan...

Secchan: *en jättestor kram till dig som har klarat dig så bra trots allt* ♥

Funderar på om jag ska berätta lite om mig. Även fast jag inte är mobbad lika mycket längre (kan nog bero på att jag knappt går utanför lägenheten längre...) så är jag fortfarande utanför.

Låt oss börja, jag heter Alice. Kommer från Polen, var född där, och bott där i 14 år (låt tillägga att jag är snart 18 nu) och ja, under större delen av grundskolan har jag varit mobbad av mina klasskamrater. De mobbade mig verbalt mest, men det var några som alltid skulle vilja slåss och skit. Så efter ett tag sket jag i att gå i skolan, då var jag runt 11 år. Men att stanna hemma hjälpte inte heller, för att när jag inte var i skolan fick jag massa rykten efter mig såklart. När jag gick i sexan var det nästan hela skolan som mobbade mig, kunde knappt gå till andra lektioner, för att killarna stod på trapporna och skrattade och kallade mig för saker. Tills jag slutade sexan där i Polen, och var överlycklig att jag äntligen slipper alla de idioter, och flyttar till Sverige.
Men i Sverige var det samma sak. Först skrattade några för att jag inte kunde svenska. Sen för att jag kommer från Polen, och efter ett tag var det en klasskamrat som hade ett gäng som hatade mig för det minsta lilla. T o m att jag hade glasögon och såna små skitsaker. I fyra år var jag mobbad av gänget här. Tillst det var dags för gymnasiet (gick om sexan, för att rektorn inte tyckte att jag skulle klara mig i sjuan, så som jag borde gå).

I början av året, slutet av nian då, fick jag för mig att ta livet av mig. Har inte berättat för någon. Hade ingen bästa vän här, eller så. Fick för mig att ingen skulle sakna mig, och bry sig. Tills jag försökte (sömnpiller då). Och det gick inte så bra, tyvärr.
Skolkuratorn insåg att jag inte mår bra för att jag inte är i skolan. Hon ville träffa mig, då berättade jag att ja, jag tänkte ta livet av mig för nån dag sen. Hon skickade mig till en psykolog. Psykologen skickade mig till en psykiater. Först var det bara depression, tyckte dem. Jag fick antidepressiva osv. Det hjälpte lite i början, men jag kände mig utanför, sket i att gå ut och sånt. Under sommarlovet åkte jag till Polen och träffade en av mina vänner som jag har kvar där. Sen "snodde" vi henne, och hon kom till Sverige med oss, var här i tre veckor. Då var det ganska bra, och sen med tanken på att några av brorsans kompisar ville festa med mig var ju bara en fördel. Men jag drack nog lite för mycket än vad jag borde. Allt det pga att jag mådde dåligt såklart. Började röka, för att må bättre. Röker inte vanligtvist, bara när jag mår verkligen jättejättedåligt.
Skolan började. Fick gå introduktionsprogrammet, för att få betyg i svenska. I början gick det bra, tills det kom nån dag då jag inte kunde klara av saker längre. Jag insåg att jag måste få hjälp, annars skadar jag mig själv. Veckan innan mitt möte med psykiatern, var det min syster som hamnade på psyket. Hon var där i en och halv vecka, och firade födelsedag där också. På mötet hos psykiatern gick det ganska bra, jag vågade berätta saker jag aldrig berättade för någon. Hon skickade mig till akuten där min syster låg. Pratade med en läkare där i två timmar. De kom fram till att jag är psykotisk och paranoid. Vågar inte gå ut utanför lägenheten om det inte är ett måste, får för mig att mina grannar spionerar på mig hela tiden, hör och ser saker som inte finns etc. Det är irriterande. Jag fick Risperdal mot det, men den hjälper inte. Det har bara blivit sämre.

Så idag åker jag och pratar om det med min psykiater, och vi får se hur det blir. Jag slutade umgås med folk, för att det enda jag tror är att de ska skada mig förr eller senare, osv. Sen att jag har bara killkompisar gör inte saken bättre, för att alla får för sig att jag är lesbisk. Trots att jag har en kille (som är världens underbaraste som står ut med mig!).
Dessutom, att prata öppet om att man hör saker/ser saker som inte finns eller sånt, skrämmer iväg folk. Lika bra det kanske, jag är väldigt social av mig bara via internet!


Vi får se iaf hur det blir med mig. Jag försöker klara mig så bra som möjligt ^^

InspiredPsycho: Jag saluterar din skola för att ha en kurator som märker något. Min skola hade kompisstödjare som skulle motverka mobbning, det ironiska är att kompisstödjarna var mina mobbare.

Jag är väldigt glad att jag inte har några psykiska problem och känner mig ganska lyckligt lottad när jag läser din. Jag har flera gånger velat ta till flaskan för att glömma saker. Röker gör jag på samma sätt som du, för mig fungerar det som en stress-release och hjälper mig att slappna av inför saker som jag verkligen inte vill göra.

Att du får prata om det och att du har en pojkvän som stannar vid din sida ser jag som ett stort plus och ett stort stöd. Gymnasiet var en stor vändpunkt för mig, hoppas det kan bli det för dig också *kramar*

jag har aldrig riktigt varit mobbad men ändå känner jag sjukt mycket igen mig i det du säger. jag har alltid varit tyst/blyg vilket är något jag alltid har blivit påpekad för... även om ingen egentligen sa något taskigt till mig blev jag sårad när folk sa grejer som "jag har aldrig hört henne prata", "hon är så tyst" osv. det sög. man kände sig alltid så sjukt annorlunda, och flera gånger kände jag mig utanför och gör det fortfarande ibland. när jag gick i högstadiet började tjejerna i min klass även snacka skit bakom ryggen på mig. delvis för att jag var så tyst, och delvis på grund av att jag jämt hade samma kläder och samma frisyr. sen har killarna jämt varit jobbiga, typ sagt en massa konstigt bara för att se hur jag ska reagera. när jag började gymnasiet blev allt mycket bättre, men jag känner mig ändå utanför och "osynlig" ibland. men nu verkar människor i alla fall fatta att det bara är en del av min personlighet, och att jag helt enkelt inte är så jätte social. men allt har i alla fall påverkat mig så jag är väldigt känslig och kritisk mot mig själv, och kan lätt ha dåligt självförtroende. och känner också som du sa att jag på nåt sätt hatar uppmärksamhet, men ändå vill jag bli uppmärksammad.

jag är glad över att det går bra för dig nu och tycker synd om att du fick genom gå det du fick.

Det tog två år för skolkuratorn att märka något ändå. Och ja, gymnasiet. Vi får väl se hur det blir.

Var på mötet, de ska höja doser på Risperdal och Fluoxetin och ge mig lugnande dessutom. Så har jag gjort massa olika tester för olika diagnoser idag.

*kram*

Det suger när folk börjar snacka skit om en för att de inte fattar. Och de gör inte ens några försök till att förstå heller. Vi kan vara blyga tillsammans