Bröderna Blacks kamp

_{Skrivet av J-star Black:}


Tack för att ni läser den, här kommer nästa del:

Hans tankar förskingrades av ett plötsligt ljud, som kom från rummet intill. Utan att tänka drog han instinktivt fram sin trollstav och stormade in i rummet. Så fort han insåg var han hade hamnat, önskade han att han aldrig gått in i rummet. Väggarna lyste av ansikten, alla med släktens vackra drag, adliga min och magnifika namn. Över släktträdet stod det med svarta bokstäver ”Den ärevördiga släkten Black”. Familjen Blacks vapensköld lyste mot den gröna bakgrunden. Sirius ögon följde alla namn, de flesta med förakt. Vissa namn och ansikten syntes inte längre. Det hade varit tradition att bränna namnen på dem som inte längre tillhörde familjen. De flesta, för att de hade gift sig med icke renblodiga, eller för att de hade verkat för mugglares rättigheter. Sirius noterade att hans kusin Andromeda var brännmärkt av den första orsaken. Han såg sitt namn under ett brännmärkt porträtt och namnet bredvid sitt: Regulus.
Sirius hade ett brev i sin ficka, som han hade glömt bort. Den nötta och skrynkliga biten av pergament kändes som bly, när han tog fram den. Långsamt läste han brevet och hans tankar gick tillbaka. ”Sirius! Sirius vänta! Om mamma…”
”Mamma? Kom igen, Reg. Du är så tråkig. Jag har ju bara lite kul.” De båda bröderna var ute på eftermiddagen. Sirius hade fått en idé om att spela sin mor ett spratt. ”Sirius, hon kommer inte att tycka om det!” Sirius skrattade bara. På den tiden visste han inte vad hans trotslekar egentligen berodde på.



Tack till alla som kommenterat
Nu kommer näst del:

Resten av sommaren skojade de, främst Sirius, med sina föräldrar och släktingar. Eftersom familjen Black var så mäktiga i samhället, hade de alltid speciella familjer på besök. Sirius och Regulus kom alltid på hyss vid dessa tillfällen, speciellt skämtade de med en pojke som hette Lucius Malfoy. Sirius hade berättat för sin yngre bror att pojken Malfoy var en äldre Slytherinelev, som trodde att världen endast existerade för hans skull. Reg kom på den briljanta idén att förvandla Malfoys blonda hår till rosa. Efter deras skämt var Lucius alltid misstänksam mot dem och han kom inte på besök lika ofta. Sirius föräldrar beskyllde genast Sirius för det, de tyckte att det var ett dumt hyss. Han förstod genast vad hans straff skulle bli, så när Regulus försökte tala om att allt var hans idé, försökte Sirius tysta honom med en blick och överröste honom med svordomar.
Så fort deras föräldrar lämnade de båda bröderna, rusade Regulus ner i källaren, där Sirius hölls instängd, för att han förödmjukat sina föräldrar. Regulus bad om förlåtelse, tills Sirius fick nog och sa åt honom att hålla tyst. Regulus frågade varför Sirius inte berättat att det var han, Reg, som kommit på och delvis utfört skämtet.
”För att du är den perfekta sonen. Sådant förväntar de sig av mig. Jag fixar det här. Det gör inget att jag får sitta instängd här tills skolan börjar. Men jag vill inte att samma sak händer dig. Du måste vara den perfekte Blacksonen.” Sirius använde en plågad ton. Med ett lättare tonfall, nästan roat, lade han till
”Fast jag måste säga, att du gärna får komma med sådana idéer igen. Reg, även om du är mor och fars duktige pojke, så glöm inte hur kul vi hade det.” Regulus förstod nog inte vad han menade, vid den tidpunkten, men efter några år förstod han innebörden.
När Regulus började skolan hade han, liksom alla andra förstaklassare, tågat in i stora salen där alla andra elever satt. Regulus hittade Sirius, där han satt med sina vänner, och han gav honom en förlåtande grimas. Sirius förstod minen då sorteringshatten, som sorterat varenda elev i mer än tusen år, ropade ut Slytherin när Regulus tog på sig hatten.
De följande åren fortsatte de att vara nära vänner, precis som de var när de var yngre. Ingen, vare sig familj eller vänner hade förstört deras relation. Det var en lycklig tid i Sirius liv. Han hade tre fantastiska, roliga vänner och en bror som var precis som han.
Sedan tog sig en orolig tid sin början. En man, vars namn få vågade uttala, hade kommit med storslagna planer. Planer på hur trollkarlarna skulle ta sin riktiga plats i världen. Hur ickemagiska människor, mugglare, skulle få betala allt de gjort mot trollkarlarna under medeltiden. Hela mannens ideologi gick ut på att trollkarlarna var en överras, och hur det fanns en samhällskedja där mugglare och mugglarfödda placerades längst ner. Det var oroliga tider, mannen som blev kallad ni-vet-vem eller den-som-inte-får-nämnas-vid-namn, visade tidigt att han inte tänkte sig hindras av andra magiker.
Eftersom han tänkte i samma banor som de flesta ur de gamla trollkarlsfamiljerna, fick han stöd från dessa, även om de inte riktigt från början gav honom sitt stöd. I takt med att oroligheterna kring mord och försvinnanden ökade och blev kusligare, förändrades också Hogwarts. Alla visste att det pågick en krigsliknande situation utanför slottets trygga murar. Men Sirius och de andra marodörerna, som de kallade sig, fortsatte att skämta och vara skolans kända upptågsmakare.
Så fort ingen lärare var i närheten, började Slytherineleverna trakassera de mugglarfödda eleverna. De skröt om hur de buendrade ni-vet-vem och att de knappt kunde vänta tills de fick ansluta sig till Dödsätarna, som ni-vet-vems anhängare kallade sig. Det var då Sirius förstod vilken förändring Regulus måste ha genomgått.
Under en middag, på jullovet, då hela familjen var hemma, kom de in på händelserna som ägt rum runt om i landet. Deras föräldrar hade inte varit dödsätare, men de var Dödsätarvänliga.
”Ja, i vårt elevhem tycker vi att han gör storslagna saker. Många av oss ska ansluta sig till Mörkrets herre.” Skröt Regulus stolt.
”Det är bra Regulus, lev upp till Blacks namn. Gör oss stolta.”
”Ja, mor.” Vid dessa ord kunde inte Sirius hejda sig.
”Jaså, min egen brorsa dyrkar tönt Moldyshorts.” Resten av familjen såg skrämda och arga ut över att Sirius kunde förlöjliga en sådan viktig person, som förr eller senare säkert skulle bli deras ledare.
”Jag har aldrig skämts så mycket över att ens känna er!” Och med de orden lämnade Sirius förbannad matsalen och tog sin flykt till sitt sovrum.
Senare knackade Regulus på och utan att vänta på svar, trädde han in i rummet.
”Sirius? Är du fortfarande arg?”
”Varför, får du det låta som om jag gör fel över att vara arg, Regulus?” Regulus såg ledsen ut över att Sirius uttalat hans namn i en föraktfull ton.
”Vet du vad? Skit i det! Jag borde ha förstått att du var förlorad i samma sekund du placerades i det fördömda elevhemmet! Så berätta, hur många ska du döda för att bevis att du duger?” Sirius näst intill skrek och Regulus backade nervöst.
”Döda? Siri, jag förstår inte...”
”Förstår inte? Jo, jag vet att Slytherin blivit en maffia, ett gäng, där alla måste hålla med för att överleva.”
”I så fall borde du förstå, du borde inte bli förvånad!” Regulus ändrades och blev den Regulus Sirius mötte, när de var med sina respektive vänner.
”Du är självisk, du tänker inte på familjens säkerhet! Tror du att man väljer att få vara med? Du känner ju nästan alla som tror på det Mörkrets herre säger. Man har inget val. Ta Trixie till exempel."
"Trixie? Menar du Bellatrix? Hon är inte Trixie längre, hon heter Bella, eller hur? Förr var hon vår Trixie, då var hon snäll och smart. Då var hon min kusin. Nu är hon galning, som..."
"Precis, hon är en galning! Vem tror du vågar säga emot henne i skolan, när ingen lärare är i närheten? Ingen!"
"Strunta i henne Reg! Du kan vara du och inte bli Dödsätare." Efter en stunds tystnad svarade Regulus
"Jag ska försöka Sirius”, och i samma sekund gick han ut och stängde dörren. Det var konstigt, tänkte Sirius, deras samtal började nästan alltid med att de bråkade, men sedan var det som om båda visste att det var meningslöst att resonera och blev... vadå? Vänner? Bröder, som höll ihop?

_{Skrivet av J-star Black:}
Wow, tack för alla fina kommentarer, nästa del kommer snart