Hur har kända människor påverkat ditt liv?

♥♥♥

Keane fick mig igenom hela 2009->2011 och framåt.
Självklart andra band också, men keane var alltid där när jag var ensam.
Jag hade just bytt skola, ändrade mig galet mycket, kände mig så sjukt deppig att det inte var sant, lika stressad, kanske lika mycket som jag är nu och var verkligen sättet jag fortsatte le och ge det en chans.
När jag var på deras konsert fylldes jag med lycka och kommer aldrig glömma det.
Har gråtit och skrattat till Keane's sånger, och dom kommer alltid ha en plats i mitt hjärta. Får mig att fortsätta framåt istället för att titta bakåt.

Och jag är galet kär i Tom Chaplin♥

alltså... eh... jag kommer inte på någon känd person som har påverkat mitt liv överdrivet mycket :$ säger som MelodyJoseph - det är mest karaktärer som gör det

Men skriva om fiktiva karaktärer också då! No problem with that ~

JK Rowling har såklart betytt jättejättemycket för mig. Jag skrev ett långt inlägg om det på min blogg, som man kan läsa här:

http://attvaraawesome.blogspot.com/2011/07/historien-om-mig-och-harry-potter.html

Annars finns det så många som har påverkat mitt liv på så mycket olika sätt. Framförallt minns jag 90-talet, när Spice Girls och Backstreet Boys var det enda man tänkte på. När jag och 4 vänner var del av skolans Spice Girls och vi uppträdde i klassrummet, på talangshower, roliga timmen osv. När man samlade och bytte samlarkort, klistermärken, kläder och när det fanns godis och liknande med kändisarna på. Fantastiskt! Jag saknar den tiden väldigt mycket för det var så.. Spännande, på något sätt. Jag är glad att jag fick uppleva den tiden.

Westlife har också betytt så oerhört, oerhört mycket för mig. Jag har lyssnat på dem enda sedan de startade sitt band och började bli kända, och jag har som tur var fått se dem en gång live vilket var underbart. Jag har alltid köpt deras skivor, alltid lyssnat, alltid gråtit, alltid kunnat ha dem där som tröst för allt jobbigt som hänt i livet.

Jonas Brothers har också betytt så ofantligt mycket mer än vad jag ibland riktigt kan förstå. De kom till mig en så bra tid, en tid när allt var lite jobbigt och jag var fylld av osäkerhet, och de var precis vad jag behövde, precis det där perfekta, nödvändiga som bara gjorde ens liv bättre. Jag har nog aldrig haft en så stor kändiscrush som jag haft på Joe Jonas. Aldrig, någonsin, aldrig. Kommer aldrig glömma då jag fick träffa dem alla tre och även om det var en kort stund, var det så... Wow. Att glatt få höra Kevin säga att han är oerhört glad för all support vi gett dem, att se Nick tafatt och lite blygt signera ens skiva och ge en kram, men sedan när man kom till Joe, Joe, som tydligen var lite halvdryg mot tjejerna innan men mot mig, log han glatt, han lade armarna runt mig och kramade mig så länge, så länge, såg djupt in i mina ögon och kramade mig lite till och jag viskade I love you i ett moment of typ enfaldig fangirlsexplosion och han bara kramade ännu mer och sen, sen... kom den jävla säkerhetsvakten och drog undan mig från honom. Hahah alltså sämsta </3

Aja enough Joe-rant. Skulle kunna fortsätta prata om honom i all evighet. Älskar honom forever and ever och lite till



edit;;

Blev också världens typ fangirl-grej när Joe började dejta Taylor och alla personer på en JB-hemsida jag hängde apmycket på var helt "OMG hon är ju lik dig, bara därför!!!" och jag typ "JAA rebound muuuch alltsååå" hahaha åh mitt liv 2008.

Jasmin, jag är tårögd. Din text fick mig att dö inombords, du skriver så vackert kvinna.
Tokio Hotel. ♥

Oh yeah. ♥

Tidig tonår: Ashley och Mary-Kate Olsen. Tjejerna var förebilder och coola. Jag beundrade tvillingarna så himla mycket under väldigt lång tid. Än idag är jag stolt över att höra allt bra som händer i deras vardag och i deras arbete.

Men det är J.K Rowling som är den kända människan som påverkat mig mest genom åren. Kanske inte just genom sig själv men genom Harry Potter. I början var det som skaparen av Harry Potter som gjorde att jag beundrade henne men sedan fick jag höra om allt bra hon gjorde med pengarna och med tiden fångade jag upp fina citat ur intervjuer samt fick lära mig mer om hennes barndom och bakgrund. Efter det har ingen känd människa påverkat mig i samma grad. Hon är fantastisk, hon är stark, hon är harmonisk och begåvad. Jo kämpar för gott och ger mig en härlig egoboostande känsla oavsett humör. Hon är en kvinna som jag VILL se upp till och en kvinna som jag önskar allt gott genom livet. Jag önskar hennes familj allt gott i deras resterande liv. Hon är magisk!

Jag måste göra som childhoodlight och skriva om Tokio Hotel. Tokio Hotel har under en period i mitt liv betytt lika mycket som Harry Potter, och de kommer alltid att inneha en stor och viktig plats i mitt hjärta, även om jag inte lyssnar lika mycket på dem nu för tiden(främst kanske för att en ny skiva inte kommit på två år).

2007

Jag gick i sjuan. Mådde allmänt dåligt(sådär som många kan göra i början av tonåren) och visste inte riktigt vad jag skulle göra åt det. Jag var väl helt enkelt inne i en kris, visste inte var jag hade mina vänner, visste inte vem jag var eller vad meningen med livet var. Ett tag var jag väldigt ljupt nere i smutsen. Brukade sitta i hörnen och vara deprimerad, gick hos kurator, och ännu värre tankar(som jag inte borde prata om här) hemsökte min hjärna. Jag trodde aldrig att jag skulle hitta ljuset i tunneln igen.

Och det var ungefär i samma veva som jag upptäckte detta band, bestående av fyra killar från Tyskland.

Jag hade sett en liten notis om dem i någon svensk tidning(tror det var FRIDA) på våren, och hade hört några människor prata om dem, så jag sökte upp dem på Youtube, då jag tänkte att det knappast skulle skada att kolla in dem.

På Youtube kom det upp massor av resultat, men jag valde det första:
http://www.youtube.com/watch?v=KM2BTc95_ts
(Det är sjukt att jag till och med minns exakt vilken video det var, ehe...)

Och sen.... Var jag fast. Det var som att jag hittat den där meningen med livet helt plötsligt. Something that kept me going.

Innan jag upptäckte bandet hade musik bara varit underhållning för mig. Det var något man lyssnade på av rent nöje. Men Tokio Hotel fick mig att se musik på att annat sätt. Deras musik var som medicin för själen. Jag kunde relatera till deras låtar, då det albumet som var ute då(Schrei) spelades in när killarna var i ungefär samma ålder som jag och jag kände igen problemen och sakerna de handlade om.

Att musiken då endast existerade på tyska rörde mig inte i ryggen. Jag läste översättningar av låtarna och till slut lärde jag mig dem utantill.
Musiken blev bokstavligen som en drog för mig. När jag mådde som sämst fick vissa speciella låtar mig alltid att gråta, och efter en session med tårar så kändes allting bättre, ett litet tag. Och sedan var det bara att upprepa igen. Jag lyssnade på musiken i princip 24/7.

"Lost and so alone
Born but never known
Left all on their own
Forgotten children"

Några månader efter att jag först upptäckte dem kom det heliga datumet; 12 juni 2007. Killarna besökte Stockholm för en skivsignering på Bengans skivbutik. Jag köade i många timmar med min bästa vän(som för övrigt inte ens gillade bandet, men som bara är bäst) och minns att jag, strax innan jag fick komma in i butiken såg in genom ett skyltfönster, och där kunde jag inte hålla borta mina tårar. När jag sedan kom ut med den signerade skivan i handen exploderade känslorna och jag bröt ihop. Jag kunde inte förstå att jag faktiskt bara stått några meter ifrån mina änglar, de som fick mig att stå ut med allt.

Det var aldrig någon kurator som fick mig att må bättre. Jag vet säkert att det var Tokio Hotels musik som drog upp mig ur mörkret.



2008

Min relation till Tokio Hotel var densamma. Även om jag mådde bättre så behövde jag fortfarande musiken.

Jag hade varit ett fan av bandet i nästan precis ett år då jag fick reda på att de skulle komma till Sverige för en spelning på Hovet. Jag minns att jag läste det på tokiohotelfans.se(THF), och den glädjen jag kände under den stunden... Jag kan inte beskriva den.
(Nu när jag tänker efter tror jag faktiskt att det var i slutet på 2007 som jag fick reda på det, men sak samma.)

Jag bokade biljetter så fort de släpptes, och efter det tog jag fram och tittade på dem jätteofta och räknade ner dagarna. Jag var så lycklig att jag trodde jag skulle explodera.

Lyckan varade några månader, för att sedan övergå till sorg. Tokio Hotels fandom fick höra att Bill Kauulitz fått allvarliga stämbandsproblem och behövde akut operation. Därmed ställdes konserten in. Jag var förkrossad, samtidigt som oron för Bill till slut tog över. Så länge han mådde bra kunde jag acceptera att konserten blivit inställd. Jag blev dock rätt besviken när alla länder som fått inställda konserter fått nya datum, utom Sverige och typ Slovakien. Det fick mig att istället oroa mig för att killarna i bandet tyckte illa om Sverige och inte ville komma hit alls.

2009

Jag hade kommit ur den värsta depressionen, men kärleken för Tokio Hotel fanns fortfarande kvar. Musiken fanns där för mig, dagligen, men skillnaden var jag började kunna se musiken som något som fick mig att må bra, istället för att bli gråtfärdig. Det var det som var grejen fram tills nu. Jag ville inte bara ha musiken, jag behövde den för att fungera.

Nu kunde jag dock lära mig att se musiken på ett nytt sätt. När jag inte längre alltid behövde gråta till den kunde jag tolka texterna på ytterligare sätt och hitta nya meningar med dem.

I oktober kom ett nytt album. HUMANOID.
Bandet hade experimenterat med soundet, använde sig av nya effekter och instrument. Men vi som kände det kunde fortfarande höra att Tokio Hotels gamla sound fanns där under någonstans.

2010

Konsert. Mars. Globen. Svinkallt. Minusgrader. Köande. Ett halvt dygn. McDonalds. Frysa. Filtar. Täcken. Vänner. Gula armband.

Detta är några ord som beskriver den viktigaste händelsen i mitt liv detta år.

Jag hade varit på många konserter med andra band tidigare, men aldrig hade jag köat tolv timmar i minusgrader påpälsad med lagervis med kläder. Det var ett helvete. Men det var värt det. Jag skulle göra om det en gång till utan en andra tanke.

Efter tre års väntan skulle jag äntligen få se Tokio Hotel live. Showen var fantastisk, även om jag ibland saknade att höra en del av de gamla låtar som fått mig att fastna för bandet från första början. Men det var okej. Dagen intog i alla fall en hög placering på listan över mitt livs bästa dagar. Jag kommer aldrig att glömma.



2011

Jag har inte samma behov av musiken längre. Jag klarar mig utan den längre perioder. Bandet har gått och gömt sig(stängt in sig i studion, typ) och man hör inte mycket av dem.
De har blivit mer kommersiella. Den senaste låten var en besvikelse i mina öron.

Trots detta så finns fortfarande de där fyra killarna från Tyskland kvar i mitt hjärta. Om jag ska vara ärlig så tror jag aldrig den delen kommer att försvinna. Tokio Hotel har gjort så mycket för mig och hjälpt mig så mycket. Jag kan garantera att jag inte skulle vara den jag är idag om jag inte upptäckt detta band för nästan fem år sedan.

Jag saknar dem verkligen och jag ser fram emot att höra det nya albumet nästa år(och hoppas att musiken inte låter som Hurricanes & Suns). Jag ska sluta vara negativ. I believe in them, still.

I love you Tokio Hotel! ♥ Always
____________________________________________

Oj herregud vilket ruskigt långt inlägg. Jag förstår om ingen orkar läsa det. Dock kändes det bra att få uttrycka mina känslor, och det är det viktigaste.