Från elände till lycka

Bra!
Du skriver FANTASTISKT BRA!!

Du skriver super bra ju ♥ *bevakar* och hoppas på mer

Blir så glad av era kommentarer!

Nu finns min ff upplagd på fafiction.net också. Det tog ett tag för tröga lilla mig att försöka förstå hur man gjorde... men jag lyckades tillslut! xD http://www.fanfiction.net/s/7716643/1/Fran_elande_till_lycka

I alla fall.. Här är nästa kapitel! Skriv gärna om något kan göras bättre


5. Återseende

Alla böcker var köpta, likaså klädnader, ingredienser, en kittel och en liten grå uggla som vilade på en pinne i en vit bur. Alltsammans svävade framför Professor Black och Mira när de gick genom Diagongränden till den sista butiken. En man med mörkt hår klev ut ur butiken och i släptåg följde en flicka i samma ålder som Mira. Mannen stannade upp och hälsade.
”God kväll, Mrs Black. Ute på Hogwartsärenden?”
”God kväll Mr Potter. Ja, i sista minuten. Jag ser att ni också är det.” Sade Professorn vänligt.
”Ja, min dotter Lily ska börja i år, sommaren har bara flugit förbi och helt plötsligt så är det bara ett par dagar kvar till första september. Jag kan inte minnas att vi någonsin har varit så här sent ute.” Log mannen. Mira lade märke till ett svagt blixtformat ärr i pannan på honom. ”Ja, vi ska iväg hemåt nu. God kväll återigen.” Mannen som hette Mr Potter tog sin dotters hand och de började gå tillbaka.
”Ja, adjö.” Sade Professor Black. Mira vände sig åt den mörka butiken som de stod utanför. En endaste trollstav låg på en sammetskudde i skyltfönstret och en skamfilad text ovanför dörren in informerade dem om att detta var Olivanders trollstavsbutik. De klev in och Mira möttes av höga hyllor och långa rader med svarta askar. Det fanns gott om damm som bevittnade om hur gammalt alltsammans var. En man i femtio års-åldern klev fram bakom en speciellt ranglig hylla.
”Åh, god afton Mrs Black. Jag hade precis tänkt stänga för kvällen, tur att ni inte kom senare.” Sade mannen.
”God afton Mr Olivander, jag lovar ett vi inte ska stanna länge. Mira här behöver en trollstav.” Mira nickade ivrigt och betraktade de oändligt höga hyllorna som sträckte sig ända till taket.
”Oh, ja. Vilken är din trollstavshand lilla fröken?” Frågade Olivander. Mira såg hjälplöst på Professorn. Vilken var egentligen hennes trollstavshand?
”Vilken hans skriver du med?” Frågade Professor Black.
”Vänster.” Svarade hon.
”Då är det vänster hand alltså.” Sade Professorn till Olivander.
”Okej, då ska vi se… Oh, ja. Den här kanske. 10 tum, Almträ och fågelfenix stjärtfjäder som kärna. En utav de sista som min far gjorde innan han avled.” Mumlade Mr. Olivander. Mira tog emot den och svängde med den. En ruta gick i kras och hon skrek förvånat till.
”Nåja, inget att bry sig om lilla flicka.” Sade Olivander och drog ut en ny ask ur ett extremt vinglande torn av svarta askar.
”Den här då”, fortsatte han, ” 11½ tum, rosenträ och enhörningshår till kärna. En utav de första trollstavar som jag har gjort. Fast jag försäkrar er om att den har minst lika bra kvalité som alla andra.” Skrockade Olivander. Mira tog den och kände en plötslig värme som spred sig från handen och upp genom armen.
”Mycket bra”, ropade Olivander förtjust, ”en trollstav som passar bra till mer precisa förtrollningar, en aning böjbar… ja, minsann. Det blir 7 siklar.” Mira hade ingen aning om vad Mr. Olivander talade om, men Professor Black betalade honom och tillsammans gick de tillbaka genom gatan, förbi soptunnorna och in på läckande kitteln igen.
”Jag hyr ett rum åt dig här. Imorgon får du hålla dig i närheten. Ät gärna här, du får hålla dig till Diagongränden. Jag kommer och hämtar dig den första september klockan tio så ger vi oss av till tåget. Du klarar dig till dess va?” Mira nickade ivrigt.
”Då så”, hon gick fram till bardisken och bad om ett rum, ”nyckeln till rum 17, nu måste jag tillbaka till Hogwarts. Men jag möter dig här klockan tio i övermorgon.”
”Okej, vi ses. Och tack Professorn, för allt!” Professorn log och vinkade adjö. Hon gick ut genom dörren och det hördes att pang som talade om att hon var borta. En sådan otrolig dag! Tänkte Mira då hon gick upp för en vältrampad trappa och låste upp rum nummer 17.

Super bra

Ett till kapitel


6. Kings cross

Nästa dag flöt förbi otroligt snabbt. Mira gick runt bland trollkarlsaffärer och undersökte allt möjligt, hon spanade in racerkvastar som man tydligen använde till en populär trollkarlssport kallad quidditch. Hon köpte en mörkröd stor koffert att kunna ha alla sina saker i och hon var extra förtjust i en affär kallad Weasleys Vassa Varor där hon köpte allt möjligt kul, som rättstavande bläck, fjäderpennor som skrev med blandade färger och karameller som gav en feber och näsblod. När hon inte var i Diagongränden tillbringade hon tid på rummet med att läsa sina böcker, hon hade aldrig trott att skolböcker kunde vara så intressanta! Till maten drack hon en speciellt god honungsöl som bartendern Tom Junior serverade medan hans pappa satt på en stol och kommenterade alla misstag som sonen gjorde.

På morgonen den första september vaknade Mira med en nervös klump i magen. Tänk om alla på Hogwarts skulle tycka hon var konstig och knäpp som hemma, eller om hon inte hängde med i undervisningen alls och hon skulle bli kallad värdelös? Orolig för vad som skulle hända i skolan senare, läste hon igenom första kapitlet i ”Trolldomskonstens historia, Av Bathilda Bagshot, med tillägg för 2000-talets händelser”. Mira hade läst inledningen flera gånger där det stod om en hemsk trollkarl som levde under 80- och 90-talet, Lord Voldemort. Och hur en viss pojke, Harry Potter ”Den utvalde”, tillslut hade besegrat honom. Mira undrade nyfiket om mannen de träffat i Diagongränden vad släkt med denne berömde Potter.

När klockan slog tio i tio gick Mira ner till baren, Professor Black stod redan och väntade. Den röda kofferten och uggleburen hade hon burit ner också.
”Hej Miss Mist. Allt väl?” Sa Professor Black och log.
”Allt är bra. Men ni vet att ni kan kalla nig Mira.” Sa Mira med förvånad ton över att hon blivit kallad Miss Mist.
”Nog vet jag det, men lika bra att vänja sig. På Hogwarts kallar vi lärare våra elever för Mr och Miss. Och eleverna kallar oss ”Professor”.” Sade Professor Black och lyfte upp kofferten.
”Ska vi transfigera igen?” Undrade Mira oroligt.
”Det heter 'Transferera' och nej, inte den här gången. Vi använder oss utav mugglartransportmedel idag.” Sa Professorn och tog med kofferten ut genom dörren. Mira hade läst i sina skolböcker att mugglare var människor utan magiska kraften, men hon tyckte ändå att ordet lät besynnerligt och roligt.

En kvart senare satt Mira och Professor Black i baksätet på en helt vanlig taxi på väg till Kings Cross stationen.
”Har du tittat i några utav dina böcker ännu?” Undrade Professorn, ”jag kommer ihåg att jag själv tycke dem var väldigt intressanta.” Sa hon.
”Jo, jag har kollat lite, och en bok var särskilt intressant. Den där om Voldemort och Harry Potter.” Sa Mira, och till sin förvåning såg hon hur Professorn rös, trots att det var väldigt varmt i taxin.
”Jag kan förstå att du tyckte den biten var intressant. De tre sista kapitlen handlar egentligen bara om dem, och om slaget på Hogwarts. Ja, jag var själv med, trots att Voldemorts anhängare spårade upp och dödade muggladfödda så lyckades jag intala alla att jag var halvblod. Och jag var med när sista striden utspelade sig.” hon rös återigen.
”Allt det här är kanske för nytt för dig. Blodstatus och ”den-som-inte-får-nämnas-vid-namn”, det vill säga Voldemort. Men du kommer snart nog att få veta.” Sa Professorn. Mira satt tyst och tog in allt som Professorn hade sagt, men hon förstod inte riktigt allt.
”Och mannen vi träffade i Diagongränden, var det en släkting till den där Harry Potter?” Undrade Mira.
”Nej, han ÄR Harry Potter”, sa Professorn och log, ”han kallades för många saker förut ”Den Utvalde”, ”Pojken Som Överlevde”, ja massor. Jag och hans fru Ginny var bra vänner förut. Jag gick en klass under henne, men efter skolan blev vi bra vänner.” Professorn log åt minnet.
”Oj, va häftigt.” Sade Mira.
”Jo, kanske det. Du kommer säkert att få höra en mer detaljerad historia senare, jag hade gärna berättat den själv för dig. Men vi ser ut att vara framme nu.” Och mycket riktigt svängde taxin in på parkeringen. Professorn betalade med ”mugglarpengar” som hon kallade det och de gick tillsammans in på stationen.

”Här är perrongen”, sa Professorn, ”perrong nio och trekvart. Gå bara in i spärrväggen och ta plats på tåget på andra sidan. Jag måste iväg till Hogwarts igen. Det är mycket som ska förberedas.” Mira såg misstroget på spärrväggen och sedan på Professorn.
”Är ni säker på att man ska gå genom där?” Undrade Mira.
”Helt säker, se där.” En blond pojke med sin far var just på väg med en stor lastvagn förbi, de var nästan på väg förbi när de diskret bytte riktning och försvann in i väggen. Miras mun stod på vid gavel.
”Seså, försök nu. Jag måste iväg snart.” Sade Professorn och gav Mira en uppmuntrande klapp på axeln. Mira tog sin vagn och gick mot väggen, den såg väldigt hård och massiv ut. Men hon ökade takten och tillslut så gick det så fort att hon inte längre kunde bromsa vagnen. Hon förberedde sig på en smäll, men den kom inte. Istället hade hon dykt upp på andra sidan. Ett ångande lok stod klart för avfärd. Och klockan visade att det var tio minuter kvar till det åkte. Mira fick hjälp med att lasta in sin koffert och tog med sin uggla in i en tom kupé. Oj! Tänkte hon. Nu är jag verkligen på väg!

Jättebra, förutom lite stavfel så skriver du underbart ♥

Jaaaa det verkligen jättebra, Amandaaa! Vill ha ett nytt kapitel!!

Så glad jag blir!!! Och jag ska försöka rätta till stavfelen

Anyway, här är kapitel 7


7. Hugo och Lily

Efter att ha lämnat av Mira på Kings Cross transfererade sig Amanda tillbaka till slottet, där hon hade bott i en vecka nu. Just det här året hade Minerva Mcgonagall och skolans styrelsemedlemmar bestämt sig för att förnya skolans undervisning, vilket innebar en hel del extra att göra. Den undervisning som Amanda omsorgsfullt hade lagt upp åtta år innan var bara att kasta. Den här planen skulle bli striktare mycket bättre enligt alla. Fortfarande fem timmar kvar tills sorteringsceremonin skulle börja, hon satte sig ner på sitt kontor och tog itu med de nya timmarna för FUTT-elever.

Mira satt förväntansfullt och såg ut på alla elever och föräldrar som stressade omkring på perrongen. Hon såg ner på sin nyinköpta klocka på armen, en begagnad klocka i guldfärg som Mira hade färst sig vid när hon tittat in i ett utav skyltfönstren i Diagongränden. En minut kvar innan tåget skulle sättas i rullning. En pojke med rött hår och fräknar på näsan öppnade kupédörren och satte sig.
”Förlåt”, mumlade pojken, ”jag hittade ingen annan plats.”
”Du får sitta här, det gör ingenting.” Mira blev plötsligt mycket blyg. Så som hon brukade bli när hon pratade med främlingar. Skärp dig nu! Tänkte hon argt för sig själv. Om du beter dig så här kommer du aldrig få några vänner.
”Um… Jag heter Miranda.” Sade Mira och såg på pojken.
”Hugo.” Sade han. Sedan blev det tyst. Det hördes plötsligt en dov duns och tåget började röra på sig. Föräldrarna på perrongen vinkade glatt, och Mira fick lust att vinka tillbaka. Trots att hon inte kände någon. Hon motstod impulsen.
”Ska du inte vinka?” frågade Mira Hugo, ”står inte dina föräldrar någonstans och vinkar?” Undrade Mira. Hugo skakade sorgset på huvudet.
”Äh, min syster kan vinka åt oss båda.” Sade han. Mira såg nyfiket på honom.
”Jag skulle i varje fall bli glad om någon stod där och vinkade åt mig.” Mumlade Mira. Hugo såg upp.
”Har du inga föräldrar?” Frågade Hugo med stora ögon.
”Det är klart att jag har, fast de bryr sig inte om mig bara. Min mamma är död. Och min pappa bryr sig inte helt enkelt.”
”Hm, det skulle vara något att föredra. Hela min släkt har hamnat i Gryffindor och jag vet inte vad jag gör om jag inte hamnar där.” Suckade Hugo.
”Vad är Gryffindor?” Undrade Mira. Hugo såg på henne och såg lite gladare ut, han började berätta om de fyra elevhemmen och fortsatte med alla kända trollkarlar och häxor som gått i dessa elevhem. Men det var inte förens han kom in på ämnet Voldemort som Mira började lyssna på riktigt.
”Wow! Så du är alltså släkt med den berömde Harry Potter?” Undrade Mira med stora ögon.
”Jo, min fasters man. Men det är inte så märkvärdigt”, försäkrade Hugo henne, ”han är liksom bara vanlig. Och han är inte så stor i trollkarlsvärlden egentligen.” Han avbröts av att en flicka klev in genom dörren.
”Åh, hej Hugo! Jag har letat efter dig. Du borde byta om till din klädnad.” Det var Harry Potters dotter Lily som stod i dörröppningen.
”Hej, jag är Lily Potter”, sade Lily som hade fått syn på Mira, ”jag känner igen dig, vi sågs utanför Olivanders, eller hur?” Hon log. Hon verkade så mycket mer självsäker nu än i Diagongränden.
”Miranda Mist, ja vi sågs där.” Sade Mira och log tillbaka. Det syntes att det fullkomligt strålade om Lily av lycka.
”Jo Hugo, om jag var du skulle jag ha bytt om till klädnad nu.” Mira såg ner på sina mugglarkläder, kanske hon också skulle ha bytt?
”Jag sitter i en kupé längre bort, vill du följa med bort dit?” Undrade Lily och såg på Mira. Mira nickade.
”Jag ska bara byta om till Hogwartskläder först.” Sa hon.
”Okej, kom bort till oss sen.” Sade Lily glatt och skuttade iväg längs korridoren.

Mira han knappt med än sätta på sig sin klädnad och besöka Lilys kupé innan tåget stannade och eleverna började kliva av.
”Lämna ert bagage på plattformen, och förstaårselever hitåt!” Ropade en mörk och kraftig röst. Det var mörkt ute och Mira hade svårt att se vad hon skulle ställa sitt bagage, men snart insåg hon att alla andra ställde det mitt på perrongen och att alla väskor flyttades av sig självt in till kanten och radades upp i en rak linje. Mira följde efter Lily mot den brummande mörka rösten och en man, lång nog som två män stående på varandras axlar och bred nog för tre män, stod vid slutet på perrongen. Han hade vildvuxet skägg och en stor väst som såg ut att bara gjord av olika djurskinn. De följde med denne jätte till några båtar vid en sjö och när alla satt i en båt flöt de iväg över en spegelblank sjö.
”Ni kommer snart att få se er första skymt av Hogwarts.” Brummade jätten, och de svängde runt en udde i sjön.

Jätte bra

Bra meeer nu snälla