Asgeir - Voldemorts Högra hand

Tackar, får hoppas att jag har några fler läsare än du också - men trevligt att du tar dig tid och läser!
___________________________

Avslutning på Kapitel 1

Med ansiktet fäst på sin gamla skolkamrat slet han upp dörren och steg in i huset, innanför tröskeln. Hermione var förmodligen fortfarande skakad efter hans plötsliga uppenbarelse så hon stirrade bara, skräckslaget på honom. Känslan inuti huset var varm och inbjudande, ett flertal pösiga fåtöljer stod framme vid brasan som sprakade glatt. Det var varmt, hemtrevligt och hade en mycket inbjudande, vänlig känsla. Asgeirr kunde se en gammal klocka i vardagsrummet, den stod på tre, vilket betydde att det var mitt i natten. Förmodligen så hade hans gamla skolkamrat stannat uppe som vakt, han försökte ta ett steg till för att inspektera huset närmare. Men då flög en hand fram och spärrade vägen för honom, förvånat vände han ansiktet mot Granger, men i stället för att möta hennes skräckslagna ansikte så möttes han av en knytnäve. Näven kändes som en mindre kanonkula, den träffade honom mitt mellan ögonen och kraften fick honom att falla till marken, snabbt hörde han steg som sprang därifrån - han antog att hon skulle hämta sin trollstav. Tanken på vad som just hade hänt fick honom att skratta, tyst, trotts att ansiktet värkte så var det här roligt, nästan komiskt. Men bakom sitt muntra humör, så kunde han känna hur ilskan byggdes upp inom honom - han var oftast lugn, men att bli slagen, det var något han inte klarade av. Lugnt reste han sig upp, skrockandes, för att sedan stirra mot tröskeln till vardagsrummet där hon nu stod med trollstaven redo - som om hon var beväpnad med ett svärd.

"Men snälla du, varför försökte du inte döda mig medan du hade chansen? Eller det kanske fortfarande inte ligger i din natur, att döda andra? Jag kan inte säga att jag är ledsen över att du lät mig leva - men mycket dumt." Sade han och i samma stund drog han snabbt upp sin trollstav och duellen började. Med en snärt på hans trollstav sköt han iväg en enkel, grundläggande förbannelse, men lika värjde hon sig mot dem. Asgeirr log, hon hade ett bistert uttryck i ansiktet - han ville mäta hennes styrka efter all denna tiden. Helt plötsligt fick hon ett flertal köksredskap att flyga emot honom och lika plötsligt förvandlade han dem till ett gäng papperssvalor som dalade till marken. Förspelet var över, hans mål var att döda henne och det skulle han göra, men på sitt egna sätt - Aveda kedavra var på tok för tråkig.
Fortfarande leende fick han ett stort eldklot att bryta ut från spetsen av hans trollstav, hon skyddade sig mot klotet och en röd stråle sköt iväg mot honom. Precis innan den röda strålen skulle träffa hans bringa, fick han den att studsa bort från honom och upp i taket som spräcktes. Uppifrån kunde han höra barn som skrek i rädsla.
"Haha! Är du dum? Du måste försöka döda mig om du ska komma levande ur det här!" Skrek han, denna gången inte roat, utan faktiskt ilsket. Hennes brist på lust att döda fick honom att minnas, minnas hur svårt det hade varit att tagit ett liv från början.

"Vi kan göra detta på ett enkelt och ett svårt sätt, jag behöver två ungar därifrån som ska hem till sina föräldrar. Men om du vägrar mig dem så kommer jag att döda föräldrarna, lika lätt som jag dödade några av dina förra elever." Sade Asgeirr och hatet brann i hans ögon, men denna gången fick hans ord henne att svara. Medan deras trollstavar blixtrade som svärd och huset sakta men säkert förstördes så bekämpades en annan duell, en duell med ord.
"Hur skulle jag kunna lita på dig?! Du kämpade med oss, för vår skull, för rättvisan. Vad hände med dig?! Varför blev du fördärvad?! Du kommer aldrig få röra några av mina elever igen!" Skrek hon gällt, med ögonen fulla av tillbaka hållna tårar och samtidigt fick hon en stol att springa mot honom - förmodligen för att få honom ur balans. Med en förbannelse fick han den anfallande stolen att förvandlas till en hög med svart pulver på golvet, innan han svarade henne.
"Varför?! Varför? För att jag såg ett annat sätt på saken, vi förlorade och det var ingen mening att dö. Det var ingen mening att slänga bort de liv Harry hade gett oss när han dog. Ingen mening!" Och denna gången skrek han ut sina ord, ord fulla av hat, ilska och sorg. Samtidigt som han skrek ut detta, frammanade han i sitt känslorus ett sådant gigantiskt eldklot att Hermione var tvungen att hoppa undan. Den för förbi henne och träffade vardagsrumsväggen, där allt snabbt fattade eld.

Sekunden efter hörde han ett svischande ljud från ovanvåningen, därefter log Granger ett svagt leende innan hon återupptog duellen med sin före detta skolkamrat, utan att behöva tänka på sina elever, återupptog hon duellen med ny kraft. Men trotts hennes begåvning och skicklighet, så duellerade hon mot någon med mindre förfining, men desto mer kraft. Snart hade han övertaget och precis när han såg sin öppning skrek han: "Sectumsempr...!"
Innan orden hade lämnat hans mun hade ännu en människa dykt upp, en lång gänglig man, med flammande rött hår och denna gången var det Asgeirr som blev träffad av en förbannelse. En förbannelse som hade lämnat Ron Weasleys trollstav, en förbannelse i avsikt att skydda den han älskade från en säker död. Förvånat lyftes Asgeirr från marken och flög ut genom dörren, för att landa i en hög på gräsmattan utanför. Det rök om honom och det såg ut som att en stor del av att manteln som var över hans bröstkorg, var bortbränd.

Det hördes ännu en knall inifrån det brinnande huset och både Ron och hans Fru hade försvunnit, ännu en gång hade dem trotsat döden och överlevt. Men denna gången utan några förluster. Det lilla huset stod i lågor och kastade ett ljus på den hög som var Asgeirr, mannen som hade anfallit det lilla huset såg ut att vara död. Med halva manteln bortsprängd och bröstkorgen som rök - men så var inte fallet. Snart hade han satt sig upp i gräset och slitit av sig resterna av sin svarta mantel medan han gned sitt bröst, där man nu kunde se en röd väst, som lite såg ut som ett skydd. Samma skydd stod att finna på hans armar, ben och även ett par axelskydd hade gjorts i detta material. Med ett sorgset leende ställde han sig upp igen och tittade mot huset.
"Och idioterna som sade att den här inte skulle hjälpa" Sade han och knackade på skyddet som hade hindrat Rons förbannelse att skapa ett stort hål i honom.
"Jag tänkte väll att drakskinn skulle kunna göra någon nytta, jag har förmodligen brutit ett par revben, men död är jag ju knappast." Sade han, fortfarande till sig själv och därefter började han sakta men säkert gå därifrån. Denna gången hade han misslyckats, men nästa gång skulle det inte hända, nästa gång skulle han vara mer uppmärksam. Men för nu, så var han tvungen att döda de barnens föräldrar - de människor som så vänligt hade hjälpt honom, om han inte gjorde det skulle hans inte förlåta nattens brist på dödsfall. Asgeirr ställde sig i skuggan av ett par träd och betraktade människorna från byn som började springa mot det brinnande huset, en tung suck lämnade honom innan han, med spöktransferens, tog still till "De tre Tunnornas" dörr. Byborna hörde en knall, vilket fick dem att titta mot den lilla träddungen, men där fanns inget att se. Det enda som tydde på att något hade varit där, var den enkla, brända, svarta manteln som låg en liten bit från huset. En av byborna tog upp den och med den enkla manteln, var det många frågor som dök upp i huvudet på byborna.

Asgeirr som precis hade lämnat huset och sitt misslyckande bakom sig, stod nu utanför det skamfilade världshuset. Ljuset i ett av fönstren betydde att dem inte hade kunnat lägga sig för att sova, efter det otrevliga besöket. Asgeirr knackade två gånger på dörren, samtidigt som han höll sin trollstav beredd. Dörren öppnades av kvinnan, synen av den unge mannens återkomst, fick skräcken att avspegla sig i hennes ansikte - speciellt när hans röda "rustning" gjord på en drakes skinn lyste som blod i natten. Innan hon hade hunnit tänka klart, så viskade han "Sectumsempra" och hon föll baklänges, samtidigt som det såg ut som att någon hade huggit henne med ett svärd över hela bröstkorgen. Blodet som lämnade hennes kropp skvätte honom i ansiktet, innan det rann ut i en pöl under henne - ljudet av hennes kropp som föll i marken fick pappan att undersöka vad som hade hänt. Det sista han såg i livet var hans döda fru och den röda glimten i den unge mannens ögon, det sista han hörde var en viskning, "Sectumsempra" löd det, innan även hans blod färgade en liten del av världshuset rött.

Lika snabbt som den unge mannen, dödens sändebud, hade dykt upp i det lilla värdshuset hade han försvunnit. Dagen efter, i Londons tidning så skrevs det om dem två extremt brutala morden som hade skett i ett litet världshus i en mindre del av staden. Polisen kunde inte förklara hur dem hade dött, eller varför, då det inte fanns ordentliga fingeravtryck någonstans, mer än deras egna. Morden förblev olösta, även om man en lång tid efter det, sökte efter den grymma människa som hade utfört dådet. En man som aldrig skulle finnas med i deras databaser, eller register - en man, som för dem, inte var verklig.

__________________________________________

And that's the end of chapter 1. Hoppas ni som läser tyckte det var roligt, själv känner jag mig ganska kallblodig när jag skriver - men ja, hoppas det var bra i alla fall!

En fråga bara, var det någon som trodde att Hermione faktiskt skulle bli dödad?

Du är ju riktigt bra på att skriva!
Roligt att du skriver så långa kapitel, många gör bara typ en decimeter.

Haha, jag var helt säker på att du tänkte döda Hermione, men som svar på din första grej så ville jag säga att det är det jag gillar... 1. Man vet aldrig vad som kan hända p g a att det är 2. så kallblodigt och ohollywoodigt. Många ff's här på mugglis är så lyckliga och fina (inget fel på det, bara roligt att få lite omväxling) Att man får ett större sammanhang p g a de långa kapitlen! Thumbs up!


En liten fråga bara: I detta kapitlet skrev du ibland Asgeirr istället för Asgeir. Någon speciell anledning, eller bara ett slarvfel?

Tackar, tackar!



Actually så trodde jag det stavades Asgeir, men på en liten namnskylt i mitt rum såg jag att det stavades "Asgeirr" igår, så det var därför. Jag rättade felet som jag gjorde från början så det ska vara:
Asgeirr och inte Asgeir.

^ Aha, okej

Enjoy, hoppas det fungerar. Är förkyld så kapitlet är förmodligen sämre än annars, försökte få det bra dock.

Kapitel 2, början

Det var morgon, solen stod högt på himlen och kastade sina solstrålar mot det enorma huset, som till stor del hade en skog runt sig. En liten väg fanns intill huset, men för att komma in var man tvungen att korsa två stora, svarta grindar. Efter grindarna så kom man till en stor gård, med en fontän i mitten. Vägen gick runt fontänen, för att sedan leda ut från gårdsplanen och bort ifrån huset. Fontänen var också gjord i i sten, som var mörk, nästan svart. Långt bortifrån såg den ut att avbilda en enorm orm som reste sitt gap mot skyn och ut ur gapet forsade vattnet, ormen ringlade sig runt en pelare som utgjorde mitten - även den i samma mörka sten. Men om man kom närmare, så såg man att ormen hade starka ben som hade ett hårt grepp om pelaren, eller vingarna som låg tätt mot dess kropp, i ögonen på den jättelika statyn kunde man se en glimt av rubinerna som satt där, likt ett riktigt ögonpar glimmade dem. Det var ingen orm, det var en drake i all sin prakt och skönhet, så lik en stor orm, men ändå så olik.

När man gick från fontänen och upp emot huset, så möttes man vid dörren av två stora statyer, en på varje sida av ingången, vardera staty föreställde en orm, men dessa hade inga ädelstenar som glimmade i deras ögonhålor. Dörren, eller porten bestod av ett mörkt träslag och där fanns en stor portklapp. I detta enorma bygget bodde Asgeirr, Voldemorts högra hand och detta var frukten av hans blodiga arbete. Om alla hade fått reda på hur han hade kunnat bygga upp denna enorma kreation, så skulle dem flesta människor flytt från den rena blodslukten som var ingjuten i den kalla stenen. Just nu stod det lilla palatset nästan i mörker, förutom i ett fönster, längre upp där ett ljussken fladdrade. Där inne satt en man vid en brasa och rörde i en tekopp, samtidigt som han läste tidningen. Han bar en svart morgonrock, för att knyta ihop den hade han använt sig av ett grönt band. Trotts att rocken var hopknuten runt midjan så satt den löst vid bröstkorgen och där skymtade man något vitt, det såg ut som om han hade lindat bandage runt bröstkorgen. Framför honom satt en kvinna och gjorde vila gester, trotts att hennes riktiga skönhet sedan länge var borta, så räckte skuggan av den gott och väl. Hennes hår var svart och även hon bar den svarta morgonrocken, med det karakteristiska gröna bandet, för att knyta ihop den.

"Jag förstår mig inte på dig, du är en trollkarl och envisas fortfarande med att låta mugglarmedel läka ihop kroppen på dig!" Skrek Bellatrix, i frustration.
"Ja kära du, det finns en sak som är bra med mugglarmedlen, dem tar längre tid, man får lida mer och på samma sätt så lär man sig bättre av sina misstag...", Asgeirr ryckte till lätt, medan han slängde bort tidningen på bordet. "...egentligen så skulle den där förbannelsen ha varit min död" Avslutade han, med ett bistert och irriterat ansiktsuttryck. Lika frustrerad som han var irriterad, reste hon sig och stormade ut därifrån, vilket lämnade hennes partner ensam i den stora matsalen. En suck undslapp honom, sedan vände han sig mot brasan som fladdrade lekfullt i sin eldstad. Tankarna började korsa honom medan han granskade brasan och smuttade på sitt te. Skulle hans ursäkt hålla? Det var frågan, han visste egentligen den riktiga bakomliggande orsaken till varför han lät revbenen att förbli knäckta, han visste att han förtjänade det. Förtjänade smärta, plågan och minnet av vad han hade gjort, eller försökt göra. Snart förde han tekoppen från läpparna och fick syn på S:et på den annars helt vita koppen. Formen, S:et, ormen, vanmakten, hatet började byggas upp inom honom och med ett skrik hade han snabbt rest sig upp och slängt in koppen i elden. Den sprack med ett gällt ljud och brasan fräste åt honom för den ovälkomna duschen.

Denna häftiga rörelse i hans rena hat hade påmint honom om hans skadade sida, med en flämtning föll han till marken med handen lätt tryckt mot sidan. För att fokusera pressade han pannan mot det kalla stengolvet, det blonda håret hängde ned vid sidorna och om man hade sett honom i detta tillståndet så hade man kunnat tro att det var en sinnessjuk man, man tittade på. När det hade slutat dunka i sidan så gick han fram till brasan, satte sig på huk och blickade in i det tämjda inferno som levde sitt liv där. Det var till stor del en glödbädd, men på sina ställen slickade och förtärde fortfarande elden den lilla mängd ved som fanns kvar, snart skulle även den sälla sig till glöden.

Ett leende syntes i ansiktet på mannen, det var såhär hans liv hade fungerat hittills. Likt elden hade han förstört allt han kom åt för att själv kunna överleva, det hade inte slutat ännu, han skulle fortsätta att förtära saker tills det att hans mål var uppnått. Snart skulle han likt elden förvandla allt till glöd, som sedan skulle svalna och sedan likt elden, lämna ett spår av aska efter sig. Det var detta spåret han var rädd för, vem skulle överleva hans väg, i slutändan? Det kunde han inte svara på. Medan husets mästare begrundade sin framtid så sprang en tjänare in i matsalen, vilket avbröt hans tankemönster. Snabbt reste han sig, vilket även denna gången var ett misstag då ett hugg i sidan påminde honom om hans skada.
"Zack är på väg mästare, din fru ville att jag skulle förvarna dig." Sade hon, skrämd över att behöva ställas inför sin mästare, personligen, utan hjälp. Asgeirr granskade henne och ett leende syntes i hans ansikte.
"Du behöver inte vara rädd för mig, men tack för upplysningarna. Zack är en gammal vän till mig, det var längesedan jag träffade honom." Svarade Asgeirr, genast på bättre humör över att få träffa en person han faktiskt tyckte om, på riktigt. Tjänarinnan hade ett svagt leende på läpparna över Asgeirrs mjukhet, men fortfarande så märkte man tendensen att vilja gå därifrån.
"Du kan gå, men först skulle jag vilja veta ditt namn." Sade Asgeirr artigt, fortfarande med en förvånansvärd mjukhet i rösten. Hon log lite lätt innan hon svarade: "Mitt namn är Afrodite, det är fånigt, men min mor tyckte det var passande"
Asgeirr såg de röda fläckarna på hennes kinder innan hon lämnade rummet, en mycket vacker flicka var det sannerligen, tänkte han.

Snart hörde han återigen steg utifrån matsalen, denna gången tunga steg och inte skyndade på något sätt. När dörren till matsalen återigen öppnades, vände sig Asgeirr hastigt emot den.
"Hej, broder, det var inte igår." Sade den nyanlände gästen.
____________________________________

Kan inte påstå att jag är nöjd, men ja, det är jag ju aldrig i princip. Men hoppas det duger i alla fall!

jag har precis läst igenom din FF och jag måste säga att jag gillar den skaprt. jag gillar att den inte är så där jobbigt lycklig och glad, och jag gillar skarpt hur du skirver. grejen med Bella är enligt mig lite svår att ta in men det kommer väll men som sagt jag gillar den skaprt

Tackar, tackar. Jo grejen med Bella är sjuk och det var meningen, det kändes skumt att ens skriva det. Men lite roligt är det allt för mig. Tack igen!

jo jag förstod att det skulle vara sjukt och Bella är ju just det sjuk xD men det är därför jag gillar henne! och jag gillar hur han tänker tillbaka i mellan åt och inte glömemr sitt gamla liv helt

Jag tror faktiskt att alla delar i ditt liv finns kvar, är nog väldigt svårt att glömma en sådan sak - hade varit sjukt tråkigt om han hade glömt bort sitt gamla liv.

Jaja, jag är glad att du gillade den i alla fall! ^^