Skriva av sig-tråden

Det känns ju lagom stabilt att jag har så mycket ångest för mitt kuratorbesök att jag faktiskt funderar på att avboka det :-)))))))))))))))

---

---

För några dagar sedan började jag kunna ha på min telefonen längre än ett par timmar i taget och när jag kom hem i fredags svarade jag till och med på ett sms från någon jag kände, jag försökte övertala mig själv att jag inte var redo att åka hem till någon och umgås, (..det kunde ju enkelt stappla in grannar, släkt och allt möjligt i vanlig ordning..) men jag insåg att det jag egentligen längtade efter och behövde var sällskap från något igenkänt ansikte och att inte befinna mig på en plats med.. främlingar så långt ögat kan se.
När jag sprang på E förra veckan.. var jag nästan inte ens mottaglig för hennes omtanke eller kram för att efterdyningarna av paniken tog ut sin rätt och liksom fjärmar av en mentalt ett tag efteråt.

Jag kände mig jävligt förbannad på mig själv, för visst kan det till och med vara sunt med självsamhet en tid, ge energi att umgås med sig själv några dagar utan annan kontakt, men isolering kan ha icke önskvärda konsekvenser - även om det känns så frigörande ibland.
Man glömmer bort sin självklara plats, eller att någon väntar på en på morgonen och trasslar in sig i identitetskaos och existensförnekelse, istället.

Det var flera år sedan jag tyckte att det var riktigt jobbigt att vara ute på stan eller offentliga platser, även om jag har favoritplatser och ställen som jag känner sig mer eller mindre trygg på; men efter panik som eskalerar måste man hitta ett ställe att återhämta sig på - och vart blir det..?)

Jag satt och upprepade att det bara hände i min egen hjärna, det är egentligen ingen förtröstan alls för det gör ju allt vi känner och upplever, men det var som att väggarna kröp närmare och varenda ljud blev förstärkt till något oigenkännbart, som att jag reagerade på varenda minimal rörelse från en annan människa och pulsen.. kändes mer som en jäkla hackspett än något kontrollerbart.
Jag har inte torgskräck och att gå runt där nere bland marknadsstånden och folket är liksom vanligtvis inga problem, alls.
Den där skräcken jag kände då är ju rotat i något men när det inte finns en självklar källa och det inte är något vanligt föds rädslan för att det skall komma tillbaka och man får försöka hitta som små nycklar att fjärma av med, som ger lugn.
Jag har behövt spenderat mycket tid ensam nu, men det var inte helt och hållet självvalt..( rädslan för att all den där paniken skulle blossa upp helt plötsligt utan några verktyg att koppla bort med har däremot varit alldeles för stark för att jag skulle kunna tillåta mig själv att prata med någon jag känner.
I lördags klarade jag av att vara ute.. lite längre än dagen innan och igår följde jag med ut på landet; så sakta har lugnet börjat komma tillbaka, men jag måste börja lita på att hjärnan bibehåller det där lugnet.
Framförallt var det skönt att sitta på någon annans golv fram tills att det ljusnade och bara lyssna på musik och se gamla filmer, vid panik blir man så illa tvungen att tänka timme-för-timme och inte i för stora termer som dag-för-dag, då om något loggar hjärnan ut.

Jag vet inte ens vad jag skall säga till folk som lever med det här för jämnan, när jag inte ens fixade -en- gång utan att vilja köpa en enkelbiljett till någon okänd destination eller gräva ner mig.

Jag vill verkligen försöka vara rädd om livet och försöka avsvärja allt det där obesvarade existentiella - ibland måste man känna sig liten och det finns inte svar på allt - det känns betydligt mer betryggande att acceptera att man ingenting vet om det större - och försöka glädja sig åt små saker ibland- och små saker kommer inte att stå i en korg utanför dörren, det måste jag leta rätt på själv.

Den enda typen av person jag skulle vilja prata ut om mina problem med är någon som själv har gått/går igenom precis samma sak. Tyvärr så finns ingen jag känner, och jag litar inte riktigt på någon annan

Tror alla verkligen att "det är bara att strunta i det och gå vidare" hjälper?! Vad tror ni jag försöker? Ett minne går inte att släppa bara sådär. Ett elakt sms kan man alltid radera men det betyder inte att man frivilligt kan radera det från sitt eget minne!

Dessutom har jag börjat behålla elaka meddelanden så man har bevis på hur vidrigt människan har betett sig, så man kan köra upp det i ögonen på någon som bara försvarar personen och inte vet sanningen

Jag är så himla glad för jag och min crush ska träffas imorgon efter skolan och jag har inte känt mig såhär lycklig på länge ♥

I första hand är det rättvisa som gäller tycker jag.Har personen skrivit något mycket kränkande eller hotfullt skulle jag polisanmäla det.
Om inte det är av sånt slag att du kan polisanmäla skulle jag rekommendera att genom någon annan handling markerar att du inte är ett offer. Jag menar självklart inte hämnd utan att säga till den personen vad man tycker om deras beteende och gärna något klatschigt svar på tal utan att vara kränkande. Man kan till exempel vänligt svara att det personen skrivit får en att bli orolig om den personen och rekommendera att den personen går till en kurator istället för att skriva elaka saker.
Först när det känns naturligt brukar man kunna gå vidare.
Jag har varit med om både hot och kränkningar via internet och det är lika mycket brott som om någon skulle slå dig.

Ta väl hand om dig!

Det är det som är det jobbiga. Den här personen som har hållit på menade mest att skriva av sig hur hon kände men passade därmed på att skriva en massa elaka saker som jag inte riktigt kan förklara på vilket sätt det är elakt. Det är iallafall inget som pågår just nu men sen är det jag som har väldigt svårt att släppa saker som knäckt mig rejält. Finns en ganska lång story bakom detta

Jag har redigerat mitt inlägg lite. Kom på lite extra saker innan
jag såg ditt svar. Hoppas det kan vara till hjälp.

Okej, jag är förkyld och trött och känner ingen ro för 1. csn är segt, 2. ny stad, 3. skolan börjar snart med allt vad det innebär. Jag måste få ordbajsa lite, OKEJ. För jag är trött på att allt skall vara en onödig omväg i alla_moment_som_sker_just_nu.



Så. Nu. Ska jag dricka te, sova, lyssna på bok, yoga, ta promenad och bara slappna av. Puss