Skriva av sig-tråden

Fortfarande så jävla ledsen över allt som hände efter studenten. Jag känner mig så otroligt utnyttjad och lurad av alla jag känt, att jag tror nog inte någon kan förstå hur det känns. Folk måste förfan lära sig, speciellt när man är fucking 20 år, att man inte kan behandla folk hur man vill, oavsett hur man själv känner! Det är helt okej att känna sig besviken på någon, det kan ju inte jag styra över, men det ger INGEN ursäkt till att förstöra mer för personen man är sur på genom att gömma sig bakom en liten mobilskärm och skriva av all skit man har att säga, om sånt som inte ens angår en!

Det här har gjort det svårare och svårare för mig att visa respekt för människor som har det svårt, eftersom ingen kan respektera att jag också har det svårt. Och vem som har det värst, det skiter jag i! Jag mår inte bra, fatta det!

Jag har försökt kämpa allt vad jag kan för att lämna allt det där bakom mig men jag blir bara påmind hela tiden! Jag kan se glad ut, jag kan verka positiv och framåt, men innerst inne finns en varelse som bara skriker för sitt liv

Tova Helgesson

En mycket lång dag!

Är så otroligt trött idag. För jag har inte sovit så bra i natt. På grund av att jag skulle i väg på en sak och det var tidigt på morgonen runt tio tiden. <..> och jag kom en en hel timme för tidigt. Suck..... Ahhhhhhh och kom senare hem runt fyra tiden. Och sedan var jag mycket trött så nu har jag bara pratat och umgåts med en fin vän. ♥

♥ det tråkiga som hände idag var att jag typ Allways gör mig ila med knivar, den här gången skulle jag skära gurka
men nu har jag iallafall ett plåster på så hoppas att det läker snart. Ska inte ens vara inärheten när det gäller Vasa föremål som tex, knivar och saxar men nästa gång ska jag vara försiktig

Jag har så hög ångest att jag inte kan äta. Känns som en stor klump i halsen, kan inte svälja. Det är jobbigt att andas. Bröstet är full av sten, magen är full av oro. Käkarna är spända. Har sovit mycket dåligt. Är på jobbet och försöker arbeta, har hunnit göra lite men allt rör ihop sig i mitt huvud och jag måste anstränga mig för att fokusera gång på gång. Jag vet inte var jag ska ta vägen. Vill bara stänga in mig och gråta någonstans.

Gråt! Ventilera! Andas! Gå till psykolog, eller läkare, chefen, motsvarigheten till skyddsombudet för arbetsmiljön eller till den bästaste vännen du har i din närhet. Ta ett glas vatten! Gå hem från jobbet! ♥ Andas!

TRIGGER WARNING

Jag är så förvirrad över livet. Idag blir jag tjugoett år, och jag kan inte sluta tänka på att jag har missat något. Jag mår så otroligt mycket bättre än vad jag gjorde för ett år sedan, men nu känner jag mig lite nere. Jag har aldrig riktigt haft vänner. Eller, jo, det har jag, men jag har mått för dåligt och haft för dålig självkänsla för att tro att någon skulle vilja umgås med mig. Jag är konstig. I'm a loser. Men ändå så känner jag att det inte stämmer det jag tänker, för jag vill så mycket med mitt liv, och jag har fått mig själv på fötter igen. Jag flyttade hemifrån och bodde långt bort i ett år, och lyckades skaffa ett socialt nätverk där. Nu är jag tillbaka igen, hemma hos mina föräldrar, där jag mått dåligt större delen av mitt liv, och det gör mig så förvirrad. Var vill jag vara? Vad vill jag göra?
Jag förstår inte. Jag mår ganska bra nu. Livet är som det ska vara. Men nånting fattas, och jag är inte exakt säker på vad.
21 år. Hur mycket har jag offrat av de åren på grund av min psykiska ohälsa?

NU KOMMER TYDLIGEN EUROVISION ASIA ATT VARA EN GREJ. SKÄMTAR DU MED MIG. IT'S CALLED EUROVISION FOR A REASON. EUROVISION ÄR VÅRAN GREJ. VARFÖR KAN INTE BARA AMERICA GÖRA SIN VERSION AV EUROVISION OCKSÅ NÄR MAN ÄNDÅ HÅLLER PÅ.

I'm not okay with this.

Personer man inte orkar med hör av sig jämt och personer man vill ska höra av sig gör aldrig det...