PRS Lupple & Medi

När hon var klar gick hon upp till rummet och såg sig om.
"Vart är du Dorian?" Hon kliade sig på halsen och kved och kände något varmt började rinna. Hon hade rivit upp såren och färskt blod började att rinna längst hennes hals.

Dorian hörde henne i rummet och kände sedan hennes blod. Han hoppade in genom fönstret, tänderna blottade.
Det luktade så gott.
Han behövde inte bita, bara en droppe eller två. Han flyttade sig snabbt fram till henne studerade blodet som rann. Det var överväldigande.

Hon såg på honom med tårar som rann.
"Snälla gör det." Hon gick närmare och vred på huvudet och slöt ögonen.
"Jag vill det. Jag vill att du dricker. Du kan skydda mig."

Dorian såg på henne, i ren chock.
Hade hon tappat förståndet?
Han la armarna kring hennes midja och greppade försiktigt tag om hennes hår. Backade henne mot sängen och fällde henne så hon föll ned i sängen och han följde efter.
" Säker?" Viskade han men kunde inte vänta på svar utan böjde sig fram mot hennes hals och kysste hennes hals från stället dit blodet hade hunnit runnit och upp för att få bort det innan han försiktigt bet henne, det var ju redan ett öppet sår. Så det borde inte kännas speciellt mycket och han började dricka. Det var gudomligt.

Hon såg upp i hans ögon och kved till av fallet och hon kände hans tänder och hon kved men skrek inte. Hon låg under honom och grät tyst. Inte av smärta utan vad hon hade varit under hela sitt liv. Hon slöt ögonen och pressade sig mot honom.

Dorian var inte riktigt medveten om att hon grät, han kände hennes kropp pressas mot sin och han antog att hon gillade det.
Det var ju inte smärtsamt han gjorde allt för att det inte skulle vara smärtsamt att det skulle vara behagligt till och med trevligt, intimt.
Han fortsatte att dricka lite till innan han drog sig bort, motvilligt och först när hans nästan rus av blodet slutat att gå honom över huvudet så märkte han att hon grät. Han flyttade sig snabbt ifrån henne och drog in henne i sin famn. Vad hade han gjort?
"Willow." Viskade han svagt och bet sig själv i handleden och erbjöd henne sitt blod. Han hade inte tagit mycket så hon skulle med all säkerhet kunna dricka hans men insåg att hon nog inte skulle gilla det och slöt ögonen.
"Förlåt." Sa han tyst och lyckades få bort en bit av sin tröja och la den mot hennes hals för att stoppa blödningen.

Hon såg på honom och skakade på huvudet.
"Jag vill inte." Hon öppnade ögonen och såg på honom.
"Jag var och kommer alltid vara en blodbank. Jag får bara inse det." Hon såg på honom och lade sin hand mot hans och pressade sin hals.
"Säg inte förlåt. Jag ville det." Hon grät fortfarande och hon försökte ta sig loss och reste sig upp på osäkra ben.

Dorian svalde hårt och höll ögonen slutna, han var så skamsen över vad han gjort. Självklart skulle han inte gjort detta. Ingen annan skulle ha gjort det och ändå måste de ha hört men inte stoppat honom vilket gjorde honom så arg.
" Jag borde ha vetat bättre. " Sa han sammanbitet och kämpade inte ens emot när hon reste sig.
"Du är inte en blodbank för mig." Sa han allvarligt vilket var sant även om det kanske inte verkade så nu.
Han förstod ju att hon bett honom att dricka för att hon antagligen inte kände att hon var värd mer.

"De dödade mina föräldrar för att komma åt mig. Jag föddes som blodbank och jag kommer alltid vara det." Hon vinglade mot dörren och öppnade dörren och ramlade in i Tristans famn. Han höll bort koppen och la armen om henne.
"Men Willow." Han såg oroad ut och såg sen upp på Dorian.
"Dorian kan du hjälpa till?" Han såg över axeln och suckade.
" Du är trött. När du är trött får du dumma ideer för dig." Han såg på henne och log mjukt.

Dorian hörde Tristan steg, kände hans lukt och hörde sedan hans ord. Han öppnade ögonen och reste sig upp och gick in i badrummet och ryckte fram en förbandslåda och gick sedan tillbaka till rummet. La den på sängen.
Han lyfte upp Willow i sina armar och flyttade henne till sängen och tog bort tygbiten och tvättade av såret innan han la ett plåster över det.
" Du är mer än så." Sa han till henne, pussade hennes panna innan han flyttade sig så långt ifrån henne som han kunde.
"Hon borde sova. " Sa han tyst och stirrade mot taket i rummet.
Hon hade bett om det och han hade gjort det utan att ens tänka. Han behövde ringa Franz. Ringen han hade fått fungerade uppenbarligen inte.