prs yehet & kkaebsong

Joshua önskar innerligt att det skulle vara så enkelt, men huvudet har nästan fastnat vid tanken att Zihao skulle vara bättre med familjen Welsh. Och att han bara är i vägen, att han bara borde försvinna, medan alla tankar på hur patetisk och dum han är kramar sönder hjärnan. Dock kommer sextonåringen på andra tankar när slytherineleven börjar svära och fingrarna börjar knäcka. Joshua kramar om handen som han håller i, lutar försiktigt pannan mot den äldres. Förvandlingen måste verkligen vara det vidrigaste, han kan riktigt se hur ont det gör i Zihao när det händer.
"Andas," viskar gryffindoreleven till den andre. Kanske det är lättare sagt än gjort, men kanske sjuttonåringen lyckas meditera lite under skiftningen.

Hur i helskotta skulle Zihao fokusera på andningen nu när han för det första, var orolig över Joshua och för det andra, var instängd i en bil som troligen skulle bli helt förstörd. Han vände de uppspärrade ögonen mot sextonåringen och skakade på huvudet.
”Ut, jag måste ut från bile-” Rösten bröts och sjuttonåringen slet åt sig handen, fumblade med säkerhetsbältet. Andrew, som innan varit helt förlorad i sin bok, sneglade bak mot de andra två.
”Det var precis det här jag har gått och oroat mig för..mamma, stanna bilen”, sade han, rösten minst lika stressad som Zihaos.

Jo, nu känner sig Joshua helt värdelös än en gång, vad hade han tänkt på egentligen? Det är dumt, han vet det innerst inne, men tankarna slutar inte att gå och nästintill kväver honom. Andrew hade än en gång hjälpt Zihao en hel del mer än sextonåringen själv. Blicken glider ner till sin hand, känner sig giftig och avskyvärd över sina idiotiska idéer. Dock förstår han att han måste skjuta undan alla tankar, och fokusera på Zihao som går igenom rena helvete. Bilen stannar tvärt av Andrews begäran och slytherinelevens dörr öppnas.

Samma sekund som dörren öppnades, rullade Zihao ut på den snötäckta asfalten i en stor trasslig hög. Stressat lirkade han av sig tjocktröjan och slängde den mot Joshua. Han älskade den där fula, senapsgula tröjan och hade ingen lust att förstöra den. Kylan gjorde åtminstone allting snäppet bättre och den dånande vinden dolde åtminstone en del av de där vidriga ljuden som bara ben som knäcks kan uppbåda. Det var ingen idé att kämpa emot, då gjorde det vara ondare. Därför knep sjuttonåringen ihop ögonlocken och slappnade av i kroppen, försökte att ta djupa andetag precis som gryffindoreleven föreslagit. Även om det inte tog bort smärtan så verkade det i alla fall skynda på processen och snart låg en stor lurvboll mitt i snön med tassarna över nosen. Pinsamt. Usch.

Joshua känner hur ett tjockt tyg slängs mot honom, landar över hans ansikte och begraver hans syn. Med en liten suck viker sextonåringen ihop tröjan och lägger den på sätet, för att försiktigt lägga ner Mimmi på den. Nej han kan inte direkt ta med henne ut i snön. Joshua hoppar ut ur bilen och sätter sig ner på huk bredvid Zihao.
"Fryser du?" Frågar han sjuttonåringen och låter handen pilla ut några tovor i den lurviga pälsen, förväntar sig en liten nick eller skakning på huvudet.

Med ögonen fortfarande hårt igenknipta, skakade Zihao på huvudet. Nej, det var nog nästintill omöjligt för honom att frysa faktiskt, vilket han i och för sig var ganska tacksam över. Men till skillnad från sjuttonåringen själv, var det inte otroligt att Joshua frös. Snön yrde trots allt omkring dem och temperaturen var defintivt nere på minusgrader. Långsamt slog han upp ögonlocken och betraktade den yngre, kom vingligt upp på benen och skakade ut pälsen. Återigen, pinsamt.

Blicken vilar på Zihao framför sig med ett magert litet leende medan fingrarna rör sig över pälsen, tar bort lite snö som fastnat.
"Tror du att du kan hoppa in i bilen igen?" Frågar Joshua och sätter sig ner i skräddare framför den äldre, bryr sig inte om han blir blöt eller frusen. Nej, tankarna på negativitet är som bortblåsta, all uppmärksamhet riktas mot lurvbollen framför honom. Även om Mimmi mjauar bakom honom.

Jo, det var väl ganska självklart att han kunde hoppa in i bilen igen. Däremot hade han ingen som helst lust att göra det, mest av rädsla för katten och Mrs Welsh, som blivit lätt hysterisk. Andrew hade tydligen glömt att poängtera det lilla faktumet att Zihao inte riktigt var likadan som han varit innan. Väldigt dumt av kamraten, enligt sjuttonåringen. Han strök istället omkring runt Joshua, fram och tillbaka, fram och tillbaka. De mörka ögonen talade bestämt om för sextonåringen att han skulle bli förkyld om han fortsatte sitta på den frusna marken.
”Hallå, in med er. Jag vill hem och äta middag”, ropade en irriterad Andrew genom ett nervevat fönster. ”Ni kan fortsätta glo på varandra inne i bilen.”

Än en gång känner Joshua hur skuldkänslorna kommer, slår emot honom som en våg. Varför måste han göra så mycket fel? Den irriterade tonen i Andrews röst får honom att rysa till, överreagerar och tro att det är avundsjuka istället. Sextonåringen ställer sig upp i tystnad, låter blicken vila undan från Zihao innan han torkar bort snön som hamnat på jackan. Än en gång vill han säga förlåt, men bestämmer sig för att hålla sig tyst, han har tagit för mycket på deras tid. Benen för gryffindoreleven mot bilen och han hoppar in, bär upp Mimmi så att slytherineleven ska få plats i baksätet.

Nu kändes det som om Joshua vill fly sin kos igen, och det fick Zihao att känna sig extremt olustig. Trots att han var skiträdd för Mimmi och hennes vassa små kattklor, hoppade han upp i baksätet och placerade huvudet i sextonåringens knä. Katter, de var väldigt läskiga när allt kom omkring.
”Men herregud, ni kan ju inte ta med den där..saken in i bilen”, utbrast en, fortfarande hysterisk, Amanda Welsh som tydligen inte riktigt fått grepp om situationen.
”Den där saken, lyder även under namnet Xie Zihao och han ska visst in i bilen”, sade Andrew bestämt och fattade tag om bildörren som drogs igen med en smäll. ”Bara kör istället, så att vi kommer fram någon gång..Joshua, när vi närmar oss får du tala om för mamma hur hon ska köra, okej?”